En internationell vardag

I helgen slog det mig hur mycket jag älskar att befinna mig i en internationell vardag. Jag tänker att det är ungefär så man kan beskriva det. För det första så bor jag utanför Sverige. Även om det visserligen ”bara” är Finland och är utomlands så känns det knappt legitimt att kalla det utomlands. Det känns liksom inte alltid som det, det känns snarare för det mesta ungefär som att bo i Sverige, men då och då påminns jag. Jag påminns oftast när jag väl är i Sverige och upptäcker att jag kan ”tjuvlyssna” på allas samtal, köpa fryst kyckling, se svenska filmer på bio, äta det bästa lösgodiset, lyssna på svensk radio och se på alla mysiga svenska tvprogram. And the list continues.

Det finns en del av mig som uttråkas av det bekanta, och det är där min kärlek för det internationella och alla blandade kulturer kommer in. Jag umgås regelbundet med folk som är finska, finlandssvenska, svenska, franska, österrikiska, och omges alltså av lika många olika språk. Det går aldrig en dag utan att jag hör minst 3 olika språk pratas runt omkring mig. Det är inte ovanligt att våra samtal plötsligt skiftar från svenska till engelska, något som sker helt obemärkt. I lördags vaknade jag och det första jag hörde var mina två vänner konverserandes på tyska. När jag skriver detta sitter min kille och hans kompis och pratar på finska i köket, tv:n framför mig gör också det, ja till och med den låt jag samtidigt lyssnar på är på finska. Om en månad ska jag hälsa på en kompis som bor i Paris, och två månader efter det en av mina bästa vänner som bor i Holland.

Och i veckan hängde vi en kväll med två tyska kompisar som var på besök i Finland.

Så även om jag tänker att det vore drömmigt att bo i Spanien, på Nya Zeeland eller i New York (just NYC är en svårsläppt dröm även om den är mer passiv än aktiv nowadays, det är visserligen NZ också, hur sjutton skulle en kunna bo så långt ifrån alla de som verkligen betyder något liksom?) så trivs jag bra i den här till synes internationella vardagen.

I höst ska jag dessutom ta upp plugget med finskan. Jag är anmäld till en fortsättningskurs på första finskakursen jag tagit och den 12 september kör vi igång. Hela hösten ska jag läsa finska två kvällar i veckan – och mitt självförtroende är på topp (just nu, så som det alltid är innan man på riktigt dykt ner i finskaboken).

Hur internationell är din vardag? Och pluggar du något annat språk?

Den vanligaste frågan jag får när jag hälsar på i min hemstad

Det har gått snart sju år sedan jag lämnade den här stan, Gällivare, för nya äventyr. Det var sju år sedan som jag packade ihop mina saker i en bil och körde 150 mil söderut, till Jönköping. Och jag visste nog egentligen redan då, att jag inte hade tänkt återvända hem anytime soon. Det känns som om alla gamla vänner och bekanta här hemma också förstod det ganska snabbt, för jag har sällan fått frågan när ska du flytta hem? Som annars brukar vara en klassiker till folk ”som lämnar”.

↓ Sommaren 2010 när jag, 18 år gammal, flyttade hemifrån. Herregud så ung, och rödhårig. Om man känner sig vilsen och osäker i livet kan det alltid vara fint att tänka tillbaka på när man var 18 och verkligen var just det.

Däremot finns det en fråga som bekanta och folk jag inte träffat på 2-3 år ställer till mig när vi ses.

”Vars bor du nu då?”

På härlig norrländska. Och den frågan kan jag faktiskt förstå. Inte ens lite närmare vänner verkar ha lyckats hålla koll på var i världen jag befinner mig. Sen om det beror på att jag faktiskt flyttat runt en del eller om det snarare bara är människors ljuvliga ignorans och självupptagenhet, det är svårt att säga ;-)

Jag har trots alltså bott i Helsingfors i snart 2 år (en halv evighet) och kan väl tycka att dessa vänner och bekanta på ett eller annat sätt borde snappat upp det. Men sen förväntar de sig säkert att jag flyttar på mig mest hela tiden och då är det ju faktiskt en rimlig fråga att ställa, vars bor du nu då? Kanske skulle det underlätta om jag typ skrev in staden där jag bor i mitt Facebook-namn? ”Jennifer Sandström Helsingfors”.

Det är här jag bor, i Helsingfors. Finlands huvudstad. Och den här vita gigantiska domkyrkan är deras mest kända landmärke, typ. You should know!

Något som däremot etsat sig fast hos många är min tid i Indien, att jag ”flyttade” dit och faktiskt bodde där ett tag. Det är väl sånt som fastnar, som är lite mer unikt, galet och exotiskt. För även om jag gillar Finland, så tycker fortfarande de flesta svenskar att det är ganska ointressant. Och vi tenderar ju att filtrera bort sådant som inte riktigt intresserar oss.

Tankar från München – lite som att komma hem och hur det känns

Vi promenerar på gator som för varje steg vi tar känns bekanta. Jag hade inte kunnat måla upp det i mitt huvud, men när jag ser det så kommer allt tillbaka.

Jag minns varenda liten butik, restaurang och cafe. Jag minns att vi gick in i den där kyrkan, men jag minns knappt vem som var med mig. Jag kommer ihåg korsningarna och de små gatorna mellan husen. Caféet där vi åt frukost, bron över floden Isar där jag tog bilden till headern här på bloggen. Jag minns den där klubben som vi firade min födelsedag på, jag och de finska killarna som jag drack ikapp med alldeles för ofta den där våren. 


Och det var första kvällen som jag och Mumin hade en konversation. Det var bara en torsdag men vi somnade alla hemma hos vår kompis Ari den kvällen. Och såhär i efterhand kan jag kanske förstå att mitt ex tyckte det var lite konstigt, det kan jag faktiskt göra. Även om de inte var mer än mina vänner. Men det är ju det som är grejen, man lär sig. Och inte för att det spelar någon roll, men jag var bara 21 (eller ja, fyllde ju 22) – men forfarande, så ung. Allt jag ville göra var att få känna hjärtat pumpa, känna att jag levde. Och om jag gjorde.

Vi köper butter brezel från ett av alla bagerier nere i tunnelbanan. Så som jag brukade äta min frukost. Så som jag älskar att se alla andra också äta sin frukost här, på språng. Sen sätter vi oss på ett cafe, ett cafe som jag brukade gå till just för att min metro gick raka vägen till dess dörr. Jag beställer en varm citroningefärsdryck och tänker att det kanske är det bästa av allt (när man är förkyld), de finns att beställa på vartenda cafe här.

Vi promenerar vidare. Tyskar som dricker öl trots att det bara är lunchtid och torsdag. Turister som står och beundrar katedralen vid Marienplatz. Brända mandlar som säljs året om. Tyskarnas nästan avsaknad av engelska. Tschüss. Bland alla skyltar om öl och de olika bryggerierna syns också de bekanta aperol spritz. Alla som röker. Alla tyska matbutiker. Tunnelbanelinjer och tunnelbanestationer.

Och trots att tre år gått så är allting sig likt. Kanske är det inte märkligare än så, alla de platser jag lämnat och aldrig återvänt till, kanske är de flesta precis som de var då. Det känns fint på ett sätt, som om jag bara skulle kunna komma tillbaka en dag om jag fick lust och bara kliva in i allt det där som jag en gång lärt känna. Dessutom är det vår nu. Alla uteserveringar är öppna, sparris säljs överallt och vårkänslorna spritter i kroppen. Precis som den där våren, för tre år sedan.

Och det är något med München som jag älskar. Det är något med staden, så simpel och så fantastisk. Trots att här är ganska konservativt och möjligen lite mer religiöst än hemma, så gillar jag det. De känns jordnära människorna här och kanske är det vetskapen om att alperna bara ligger en timma bort som gör vem som helst lite lycklig i själen.

Dessutom känns det bara bara fint att se allt det här igen. Det är de härliga minnena som bubblar upp. Samtidigt som vi återigen påminns om de nordiska ländernas lyx-standard när det kommer till hur man bor. Hur man blir van med att bo med roommates på små utrymmen med halvbra dusch, varmvatten som kommer och går och endast om man har tur finns en tvättmaskin i lägenheten. Det där som jag alltid tycks glömma bort efter någon vecka hemma. Herregud vad bortskämda vi är, så känns det.

Trots det finns det delar av mig som skulle tacka ja till ett jobb här i morgon. Lusten finns fortfarande kvar. Och jag har svårt att se hur jag inte skulle kunna älska att bo här igen. Vi skulle äta pretzels jämt, se på massor av fotboll, höja vår konsumtion av öl något. Men vi skulle också åka till bergen så fort vi fick chansen. Vandra, åka skidor, bara vara. Klappa på alpkossor och äta mängder av ost. Och picknicka hela somrarna i Münchens alla parker och längs floden.

Och visst är det väl fint att drömma?

När det suger att bo i Finland.

Jag säger alltid att jag trivs i Finland. Att jag gillar Helsingfors. Och det är sant, det är det faktiskt. Trots att många (svenskar) har svårt att förstå att man kan bo i Finland. Kom hit säger jag bara, så ska jag visa er Finlands absolut bästa sida!

Det är inte bara jag som tycker Finland är värt ett besök, utan det gör också Lonely Planet. I tisdags listade de nämligen Finland på plats 3 över 10 länder du måste besöka under 2017. Samma dag kände jag dock: fan Finland – nu orkar jag inte mer.

suger att bo i Finland

Det svåra med att bo i Finland

… eller annat främmande land

För det är så det känns ibland, inte ofta, men ibland. Att jag inte orkar bo i Finland, att det inte är värt det. Till exempel när man ska försöka ta reda på hur man tar vaccin i det här landet. Man ringer den offentliga så kallade hälsostationen (motsvarighet till vårdcentralen i Sverige, tror jag) och hoppas att de pratar svenska eller åtminstone engelska. Oftast pratar de finska trots att jag knappat in nummer 2 till telefon-roboten och alltså valt svensk service. Sen när man frågar pratar du svenska? Så går konversationen alltid över till en knackig engelska. Och att prata vaccin på engelska är inte en av mina starka sidor, men sköterskan i andra änden är om möjligt ännu sämre på det. *uttalar obegripligt vaccin jag aldrig hört talas om* ”Can you please spell it?” ”Haha, nooo, haha”. Ja, jo, JÄTTEKUL.

När jag känner att oh my god, nu ger jag upp, så får jag också förklarat för mig att jag skulle hört av mig 2 månader innan min avresa. Ja, jo, det hjälper mig jättemycket NU, tre veckor innan min resa. Jag säger tack och hejdå, har ingen aning om hon redan hann skriva ut ett gäng recept till mig och vänder mig istället direkt till en privat mottagning som visserligen är dyrare men i alla fall är snabba och betydligt bättre (detta trots att deras telefonsvarare endast pratade finska, där kommer de få ord jag kan verkligen till nytta). För i det här läget betalar jag fan vad som helst för att slippa prata med fler telefonsvarare eller försöka få en tid hos den offentliga sjukvården.

Slutet gott, allting gott, tillsist (efter alla telefonsamtal fram och tillbaka i evigheter och efter att ha varit extremt nära både utbrott och tårar). Och jag kan återigen glömma bort hur jobbigt det är att bo här, tills nästa gång jag tvingas göra någonting som involverar kontakt med människor som pratar finska.

outsider-jenn

Outsider, som svensk i Finland, så känns det ibland. 

Until next time…

Problemet är bara att det är redan samma kväll. Samma problem uppstår när jag besöker Posti (den finska posten) för att hämta ett paket. När man redan nått bristningsgränsen en gång under en dag så orkar man inte att kvinnan i kassan inte förstår en. Särskilt inte när man just har tränat och är trött och hungrig. Där och då är man inte långt ifrån att boka en enkelbiljett hem till Sverige, vilken stad som helst, och skriva på ett kontrakt med livet att man för alltid lovar att stanna inom de trygga landsgränserna. Dessutom är det i en sån här situation närmare livsfarligt att ha en lika trött och hungrig pojkvän som sällskap…

Inte Finlands fel

Sanningen är att det inte är Finland som suger. Det är inte det här landet det är fel på. Det hade lika gärna kunnat vara typ Frankrike. Problemet är ju språket. Att jag inte kan finska. Och att finskan är exakt överallt. För man kan faktiskt inte flytta till ett land och förvänta sig eller kräva att alla ska prata ett språk man förstår. Inte ens när 5% av landets befolkning råkar ha samma modersmål som en själv.

Ganska logiskt, och stundtals väldigt frustrerande.

Att få besök när man bor utomlands.

Jag har aldrig förväntat mig att folk, vänner och familj, ska komma och hälsa på mig. Att få besök när man bor utomlands har alltid varit mer av en bonus än en självklarhet för mig. Och det började när jag lämnade Gällivare den där sommaren 2010, då min pappa körde ner mig till Jönköping och kramade mig hejdå. Jag hann bara bo där ett och ett halvt år innan jag tog flyget till Kanada och sedan nästa flyg till Nya Zeeland (länder dit man inte kan förvänta sig att någon ska komma och hälsa på över en helg liksom). Strax där efter försvann jag till Indien, där min mamma faktiskt kom och hälsade på! Och så vidare till München, dit jag fick besök av en vän och pappa som lyckades hälsa på två gånger under det halvåret.

besök när man bor utomlands

Julen 2013 när mamma hälsade på mig i Indien, här på en husbåt i Backwaters

få besök utomlands

Våren 2014 när pappa besökte mig i München och vi åkte till Alperna och vandrade. 

Sen jag flyttade till Finland har besöken fortsatt vara sällsynta och kanske är varken München eller Helsingfors ett särskilt hett eller attraktivt resmål? Dock finns det en tjej jag måste ge cred och kärlek till här, Julia som var bloggvännen som förvandlades till en kär vän, som har besökt mig i Helsingfors (trots att hon varit här innan) och i Gällivare (dit ingen annan av mina vänner söderut lyckats ta sig) – det är jag himla tacksam för. Och helgen nyligen när min mamma, moster och mormor hälsade på var också guldvärd.

Varför hälsar vännerna inte på en utomlands?

Jag tänker att dock att det finns 3 anledningar till varför mina vänner och bekanta rent ut sagt varit dåliga att hälsa på, jag har: 1. varit för långt borta, 2. varit på för oattraktiva platser och 3. flyttat på mig för ofta. Men egentligen, det är väl bara ursäkter? Och sanningen är att i och med att jag själv varit iväg, har jag inte heller varit så bra att hälsa på mina vänner som jag kanske hade önskat.

För det är kanske det finaste jag vet, att få besök. När det planeras in och blir av. När någon tar sig tiden för att resa iväg och hänga med mig. Men för det mesta känns det som om vi alla är lite upptagna med våra liv och i våra bubblor, inte bara mina vänner utan även jag själv. Och det är kanske lite synd?

hälsa på utomlands

Warszawa-weekend i våras då vi var 3 vänner som hälsade på vår vän Lisa i staden.

Kanske 2017 kunde bli året då jag fokuserar på att inte resa någonstans utan som mål att hälsa på någon? Det finns flera platser där jag kommer ha vänner som är värda ett besök, Malmö, Berlin, Umeå och Norge, till exempel. Eller åtminstone åka iväg på en resa till en ny plats tillsammans med någon av mina nära och kära. Jag tänker att det är tid med varandra som vi borde prioritera och ta till vara på, trots allt.


Vad har ni för tankar kring detta? Har ni själva flyttat utomlands någon gång? Eller är ni bra på att hälsa på de i er närhet som flyttat till en annan stad eller land?