Hur flyttar man utomlands?

Min dröm var att få jobba utomlands – men jag visste inte riktigt hur det skulle gå till. Jag hade inte en aning och det kändes som ett gigantiskt, nästan omöjligt, steg. Jag minns den där våren 2013, när jag snart skulle ta min examen. Plötsligt fanns ingenting och allting framför en. Såhär i efterhand har jag förstått att det är fullt möjlig – det gick ju. Och det måste inte vara så svårt. Att flytta utomlands kommer alltid vara jobbigare än att stanna hemma, men det kommer också alltid vara värt det.

Vissa skulle kanske säga att jag hade tur, eller flyt. Som direkt efter avslutad kandidatexamen fick en praktikplats i Indien. Och visst ligger det något i det. Men vad jag tror har varit absolut viktigast för att mina utlandsvistelser ska ha blivit möjliga är att jag varit öppen. Jag har hoppat på de tåg som passerat mig och inte varit så kräsen. Och jag har älskat det. Indien fanns inte på min karta, men frågan var inte varför, frågan var varför inte?

Bild: Unsplash. 

Och hur gör man egentligen, för att rent konkret ta sig utomlands? Det är något vi pratar om i andra avsnittet av Livet utomlands – min och Sandras podcast: Livet utomlands.

Livet utomlands: #2 Hur flyttar man utomlands?

Ett par tips vi pratar om i podden som jag vill highlighta även här är dessa två:

1. Omge dig med människor som gör det du vill göra. Vad du än vill göra är sannolikheten stor att det redan finns någon som har gjort det eller gör det just nu. Leta upp dessa människor. Om det inte finns någon i din närmsta omgivning eller om det är svårt att hitta så är nätet din räddning. Online är detta nämligen betydligt enklare. Att börja följa och läsa om andra som är där du vill vara är det bästa första steg du kan ta.

2. Var inte kräsen. Det är lättare om du är öppen för mer. Men om du har ett mer specifikt mål med vad du vill göra så går det såklart också. Det kanske bara tar lite längre tid eller kräver lite mer jobb. Kom bara ihåg att ibland är det bra att börja någonstans.

» Gå in här för att lyssna på avsnittet, eller sök på » Livet utomlands « i din poddapp.

Livet utomlands är en nystartad podd tillsammans med mig som bor i Helsingfors och Sandra Nicole som bor i Paris. Vi har tidigare pratat om varför man flyttar utomlands och nästa avsnitt släpps på söndag!


Min första flytt utomlands gick till Kanada i början på 2012, för ett halvårs studier. Spenderade på vägen dit några drömmiga dagar (och nyårsafton) i New York City. Det var då jag blev lite kär i staden och någonstans inom mig tänker jag att jag kanske kommer bo där en stund någon gång i framtiden.

Ni känner nog igen bron? Bildtexten till den här bilden på Facebook lyder såhär: ”När jag hittar the love of my life, ska jag också låsa fast vår kärlek någonstans.”

Väl framme i Kanada levde jag och min kompis lite av en college-dröm. Och det var bara början på många många fler utlandsäventyr.

Don’t call it a dream – call it a plan


Vår podd har nu också en Facebook-grupp, för dig som har drömmar du vill förverkliga. Om du är nyfiken och intresserad av att vara en del av detta kan du gå med här.

Varför flyttar man utomlands?

För mig hade det alltid funnits som en dröm – att flytta. Jag ville flytta från Gällivare och jag visste att jag ville se mer av världen. När min chans kom, när jag tog studenten och plötsligt hade världen framför mina fötter – då tog jag den. Jag hittade ett program på universitet som inte bara skulle ge mig en kandidatexamen i företagsekonomi, utan också två terminer i andra länder. Det var den perfekta möjligheten, att plugga och uppleva världen samtidigt. Jag sökte in den sista ansökningsdagen och kom in. I augusti gick flyttbilen (min pappa och jag) ner till Jönköping.

Men varför flytta utomlands och bosätta sig i ett annat land?

Att bo utomlands under kortare perioder, så som man gör under en utbytestermin när man pluggar, det är ju inte riktigt som att sälja allt man har hemma och bege sig iväg för gott. Men vad det gjorde med mig var att det gav mersmak. Jag visste efter Kanada och Nya Zeeland att jag ville ha mer. Så därför, när jobberbjudandet kom den där våren, sista terminen i Jönköping – så tog jag det. Jag tackade ja till att åka till Indien. Jag gjorde mig av med mitt boende i Sverige, packade in ett gäng flyttlådor hemma hos min moster och reste iväg med en väska på 23 kg.

varför flytta utomlands

Spring break under utlandsterminen i Kanda: på Kuba, februari 2012. 

varför flytta utomlands

Indien, augusti 2013 – på en roadtrip till Pondicherry och här på besök i Auroville.


Jag flyttade utomlands för att jag var nyfiken, ville lära känna nya kulturer och få upplevelser för livet. Och så tänkte jag att det nog kunde väga lika tungt på ett cv som om jag istället skulle ha läst en master.

Varför flyttade jag till Finland? 

Ja, det var ju kanske inte riktigt av samma anledningar. Finland hade ärligt talat aldrig lockat mig, men så kom ju den där kärleken in i livet – och vad gör man inte? Just det här är också något vi kommer prata mer om i kommande avsnitt av vår nya podcast: Livet utomlands.

Livet utomlands: #1 Varför flyttar man utomlands?

Just det här ämnet, om anledningarna till att flytta utomlands, är faktiskt något vi diskuterar i poddens första avsnitt: Varför flyttar man utomlands? Kanske är du nyfiken på vad det är som driver oss till att vilja flytta utomlands – eller så behöver du själv pepp och inspiration för att ta dig iväg!

In och lyssna här eller sök på Livet utomlands i din poddapp! Kom ihåg att prenumera på podden.

varför flyttar man utomlands


Du som också bott eller bor utomlands – varför flyttade du?

Nu lanserar vi – en ny podcast: LIVET UTOMLANDS

*drum roll* and TAADAAA! En superrolig nyhet från en för tillfället inte lika superpepp tjej. Är så jäkla arg, dels för att jag fick min första bot någonsin idag. Long story short, min mening var aldrig att planka – jag gör inte sånt pga. tror på karma och att vara en god samhällsmedborgare. Det + att aldrig ha fått en bot + pms = grät som ett litet barn. Tänk er dessutom 4 finska, kyliga biljettkontrollanter, med hjärtan av sten. De 800 kronorna svider lite då.  (Fast Sandra hade en bra poäng – bidrar ju till det finska samhället med 80€ – yay!) Är också less på tekniskt strul, att behöva köpa en ny mac and the list goes on.

Slutsats? Ibland är det bra att fundera över hur sanslöst privilegierad man är. Här är jag, deppig över massor av utgifter och förhållandevis menlösa problem – samtidigt som jag lever min dröm och idag lanserar ett drömprojekt. Ingen ska behöva torka dessa tårar – jag behöver snarare en örfil.

Så, nu, varsågoda…

För dig som inte bara drömmer men faktiskt vågar:


Podcasten: Livet utomlands

Äntligen kan vi presentera vad jag, tillsammans med Sandra Nicole Freiman, har jobbat på under ett par månaders tid. Rom byggdes inte på en dag och det gör inte heller en podcast. Därför är vi lite stolta och väldigt glada över att nu lansera det här!

En podd om Livet utomlands

Eftersom jag bor i Helsingfors och har provat på ett gäng andra länder innan jag hamnade här, och Sandra har bott flera år i Paris – så ville vi slå ihop våra utlandsupplevelser och göra något av detta. Resultatet blev den här podcasten.

Podcasten Livet utomlands är för dig som:

  • Vill flytta utomlands
  • Bor utomlands
  • Har drömmar du vill förverkliga
  • Är nyfiken på livet i ett annat land

Här kan du lyssna på podden!

Du kan till exempel lyssna på podden i iTunes (om du har mac/iphone), via Acast (i din telefon eller på datorn) eller via den poddapp du brukar använda. Sök bara på Livet utomlands.

Kom ihåg att prenumerera på podden också om du vill få nya avsnitt: och sist men inte minst: följ oss på instagram @dontcallitadream.se!

En internationell vardag

I helgen slog det mig hur mycket jag älskar att befinna mig i en internationell vardag. Jag tänker att det är ungefär så man kan beskriva det. För det första så bor jag utanför Sverige. Även om det visserligen ”bara” är Finland och är utomlands så känns det knappt legitimt att kalla det utomlands. Det känns liksom inte alltid som det, det känns snarare för det mesta ungefär som att bo i Sverige, men då och då påminns jag. Jag påminns oftast när jag väl är i Sverige och upptäcker att jag kan ”tjuvlyssna” på allas samtal, köpa fryst kyckling, se svenska filmer på bio, äta det bästa lösgodiset, lyssna på svensk radio och se på alla mysiga svenska tvprogram. And the list continues.

Det finns en del av mig som uttråkas av det bekanta, och det är där min kärlek för det internationella och alla blandade kulturer kommer in. Jag umgås regelbundet med folk som är finska, finlandssvenska, svenska, franska, österrikiska, och omges alltså av lika många olika språk. Det går aldrig en dag utan att jag hör minst 3 olika språk pratas runt omkring mig. Det är inte ovanligt att våra samtal plötsligt skiftar från svenska till engelska, något som sker helt obemärkt. I lördags vaknade jag och det första jag hörde var mina två vänner konverserandes på tyska. När jag skriver detta sitter min kille och hans kompis och pratar på finska i köket, tv:n framför mig gör också det, ja till och med den låt jag samtidigt lyssnar på är på finska. Om en månad ska jag hälsa på en kompis som bor i Paris, och två månader efter det en av mina bästa vänner som bor i Holland.

Och i veckan hängde vi en kväll med två tyska kompisar som var på besök i Finland.

Så även om jag tänker att det vore drömmigt att bo i Spanien, på Nya Zeeland eller i New York (just NYC är en svårsläppt dröm även om den är mer passiv än aktiv nowadays, det är visserligen NZ också, hur sjutton skulle en kunna bo så långt ifrån alla de som verkligen betyder något liksom?) så trivs jag bra i den här till synes internationella vardagen.

I höst ska jag dessutom ta upp plugget med finskan. Jag är anmäld till en fortsättningskurs på första finskakursen jag tagit och den 12 september kör vi igång. Hela hösten ska jag läsa finska två kvällar i veckan – och mitt självförtroende är på topp (just nu, så som det alltid är innan man på riktigt dykt ner i finskaboken).

Hur internationell är din vardag? Och pluggar du något annat språk?

Den vanligaste frågan jag får när jag hälsar på i min hemstad

Det har gått snart sju år sedan jag lämnade den här stan, Gällivare, för nya äventyr. Det var sju år sedan som jag packade ihop mina saker i en bil och körde 150 mil söderut, till Jönköping. Och jag visste nog egentligen redan då, att jag inte hade tänkt återvända hem anytime soon. Det känns som om alla gamla vänner och bekanta här hemma också förstod det ganska snabbt, för jag har sällan fått frågan när ska du flytta hem? Som annars brukar vara en klassiker till folk ”som lämnar”.

↓ Sommaren 2010 när jag, 18 år gammal, flyttade hemifrån. Herregud så ung, och rödhårig. Om man känner sig vilsen och osäker i livet kan det alltid vara fint att tänka tillbaka på när man var 18 och verkligen var just det.

Däremot finns det en fråga som bekanta och folk jag inte träffat på 2-3 år ställer till mig när vi ses.

”Vars bor du nu då?”

På härlig norrländska. Och den frågan kan jag faktiskt förstå. Inte ens lite närmare vänner verkar ha lyckats hålla koll på var i världen jag befinner mig. Sen om det beror på att jag faktiskt flyttat runt en del eller om det snarare bara är människors ljuvliga ignorans och självupptagenhet, det är svårt att säga ;-)

Jag har trots alltså bott i Helsingfors i snart 2 år (en halv evighet) och kan väl tycka att dessa vänner och bekanta på ett eller annat sätt borde snappat upp det. Men sen förväntar de sig säkert att jag flyttar på mig mest hela tiden och då är det ju faktiskt en rimlig fråga att ställa, vars bor du nu då? Kanske skulle det underlätta om jag typ skrev in staden där jag bor i mitt Facebook-namn? ”Jennifer Sandström Helsingfors”.

Det är här jag bor, i Helsingfors. Finlands huvudstad. Och den här vita gigantiska domkyrkan är deras mest kända landmärke, typ. You should know!

Något som däremot etsat sig fast hos många är min tid i Indien, att jag ”flyttade” dit och faktiskt bodde där ett tag. Det är väl sånt som fastnar, som är lite mer unikt, galet och exotiskt. För även om jag gillar Finland, så tycker fortfarande de flesta svenskar att det är ganska ointressant. Och vi tenderar ju att filtrera bort sådant som inte riktigt intresserar oss.

Tankar från München – lite som att komma hem och hur det känns

Vi promenerar på gator som för varje steg vi tar känns bekanta. Jag hade inte kunnat måla upp det i mitt huvud, men när jag ser det så kommer allt tillbaka.

Jag minns varenda liten butik, restaurang och cafe. Jag minns att vi gick in i den där kyrkan, men jag minns knappt vem som var med mig. Jag kommer ihåg korsningarna och de små gatorna mellan husen. Caféet där vi åt frukost, bron över floden Isar där jag tog bilden till headern här på bloggen. Jag minns den där klubben som vi firade min födelsedag på, jag och de finska killarna som jag drack ikapp med alldeles för ofta den där våren. 


Och det var första kvällen som jag och Mumin hade en konversation. Det var bara en torsdag men vi somnade alla hemma hos vår kompis Ari den kvällen. Och såhär i efterhand kan jag kanske förstå att mitt ex tyckte det var lite konstigt, det kan jag faktiskt göra. Även om de inte var mer än mina vänner. Men det är ju det som är grejen, man lär sig. Och inte för att det spelar någon roll, men jag var bara 21 (eller ja, fyllde ju 22) – men forfarande, så ung. Allt jag ville göra var att få känna hjärtat pumpa, känna att jag levde. Och om jag gjorde.

Vi köper butter brezel från ett av alla bagerier nere i tunnelbanan. Så som jag brukade äta min frukost. Så som jag älskar att se alla andra också äta sin frukost här, på språng. Sen sätter vi oss på ett cafe, ett cafe som jag brukade gå till just för att min metro gick raka vägen till dess dörr. Jag beställer en varm citroningefärsdryck och tänker att det kanske är det bästa av allt (när man är förkyld), de finns att beställa på vartenda cafe här.

Vi promenerar vidare. Tyskar som dricker öl trots att det bara är lunchtid och torsdag. Turister som står och beundrar katedralen vid Marienplatz. Brända mandlar som säljs året om. Tyskarnas nästan avsaknad av engelska. Tschüss. Bland alla skyltar om öl och de olika bryggerierna syns också de bekanta aperol spritz. Alla som röker. Alla tyska matbutiker. Tunnelbanelinjer och tunnelbanestationer.

Och trots att tre år gått så är allting sig likt. Kanske är det inte märkligare än så, alla de platser jag lämnat och aldrig återvänt till, kanske är de flesta precis som de var då. Det känns fint på ett sätt, som om jag bara skulle kunna komma tillbaka en dag om jag fick lust och bara kliva in i allt det där som jag en gång lärt känna. Dessutom är det vår nu. Alla uteserveringar är öppna, sparris säljs överallt och vårkänslorna spritter i kroppen. Precis som den där våren, för tre år sedan.

Och det är något med München som jag älskar. Det är något med staden, så simpel och så fantastisk. Trots att här är ganska konservativt och möjligen lite mer religiöst än hemma, så gillar jag det. De känns jordnära människorna här och kanske är det vetskapen om att alperna bara ligger en timma bort som gör vem som helst lite lycklig i själen.

Dessutom känns det bara bara fint att se allt det här igen. Det är de härliga minnena som bubblar upp. Samtidigt som vi återigen påminns om de nordiska ländernas lyx-standard när det kommer till hur man bor. Hur man blir van med att bo med roommates på små utrymmen med halvbra dusch, varmvatten som kommer och går och endast om man har tur finns en tvättmaskin i lägenheten. Det där som jag alltid tycks glömma bort efter någon vecka hemma. Herregud vad bortskämda vi är, så känns det.

Trots det finns det delar av mig som skulle tacka ja till ett jobb här i morgon. Lusten finns fortfarande kvar. Och jag har svårt att se hur jag inte skulle kunna älska att bo här igen. Vi skulle äta pretzels jämt, se på massor av fotboll, höja vår konsumtion av öl något. Men vi skulle också åka till bergen så fort vi fick chansen. Vandra, åka skidor, bara vara. Klappa på alpkossor och äta mängder av ost. Och picknicka hela somrarna i Münchens alla parker och längs floden.

Och visst är det väl fint att drömma?