Att flytta till ett nytt land pga. kärlek

Vi träffades utomlands och inte många månader hann passera innan jag flyttade med honom till Åbo. Det var det enda alternativ som fanns och det var bara för ett halvår. Där levde jag på kärleken. Jag skulle aldrig ha fixat det utan honom. Tur att vi var nyförälskade och inte brydde oss om något annat. Ett halvår på distans och sen flyttade vi till Helsingfors. Där, igen, levde på kärleken pga. allt man vill efter 6 månader på distans är att vara tillsammans.

Jag visste inte hur länge vi planerade att bo i Helsingfors men jag visste att jag hade fått ett bra jobb och att min kille skulle läsa sin master något år. Så det var inte helt temporärt. Ganska snabbt bestämde jag mig också för att hitta mitt egna sammanhang och inte bli totalt beroende av hans umgänge (det var ett lätt beslut eftersom hans kompisar är väldigt finskspråkiga sådana).

Så jag kompisdejtade. Gick på varenda fest jag blev inbjuden, trots att jag inte kände någon (knappt personen som höll i festen). Och nej, det är inte kul, det är sjukt jobbigt. Jag bjöd till och med in mig själv – och när man har kommit till den nivån så känner man sig så himla långt nere. VEM bjuder in sig själv till en fest? Men om det är något jag lärt mig så är det att de flesta är för självupptagna för att tänka på att vara inkluderande och bjuda med “den där nya tjejen”. Folk har sina liv och sina sammanhang och de ser inte ångesten som exploderar i dig på fredagseftermiddagen när alla går hem från jobbet till sina riktiga liv och du går hem utan några sociala planer.

Det var också då jag lärde mig att den ofrivilliga ensamheten är hemsk. Och jag var ju aldrig ensam. Men just det där att inte ha kompisar, ingen som frågade “ska vi bruncha/luncha/gå ut/fika/WHATEVER”. Gud. Vill aldrig göra om det.

Men jag skulle göra det tusen gånger om. För kärleken. För att flytta till ett annat land för kärleken är kanske den finaste av alla anledningar.

Senast igår, precis innan vi skulle sova, pratade vi om vilken mat vi älskar (jag skulle kunna äta tacos till både lunch och middag jämt) och om hur kul det är att köttbullar är hans favoritmat och det var det första jag lagade till honom. Det var i München och jag minns att pappa berättade receptet över telefon (knepet är att använda kokt potatis smeten). Medan jag rullade köttbullar och gjorde potatismos satt vår kompis Ari på golvet och berättade om böcker han skulle skriva. T kom en stund senare och resten av det finska gänget jag börjat hänga allt mer med dök inte upp pga. bakfulla men det spelade såklart ingen roll. Och bara ett par veckor senare var jag lite förälskad.

Nu skulle det här inte handla om hur vi blev kära eller bli något cheesy inlägg om kärlek. Men poängen är väl att även om det kan vara så jävla svårt och tungt, så fanns det aldrig något alternativt. Jag flyttade, för jag hade aldrig kunnat leva med tanken tänk om.

Inser nu hur smart han var som lagade helt fantastisk mat från dag 1. Ratatouille, indisk butter chicken med eget naanbröd, kantarellpizza och -soppa, italiensk köttfärssås och laxsoppa. Detta åt vi alltså bara under vår första vecka tillsammans i Finland. Haha. You had me at risotto.

Läs också: flytta utomlands för kärleken – mina tips