Vi sover ut och vaknar till vad som känns som sommaren.

Frukost och sen ut på den stora gården. Det är ett sånt där hus, en sån där gård där det alltid finns något att göra. Vi flyttar på badtunnan och plockar isär en trasig gigantisk träplatta som har säkert 50 skruvar och spikar och plåtdelar som måste plockas bort.

Det är lunchtid när vi åker förbi den enda butik som finns här ute där vi handlar det sista som behövs till middagen och på vägen hem stannar vi och plockar upp tre pizzor.

Och till fika fikar vi såklart påsktårta.

Solen fortsätter vara varm och att vara utomhus är det enda som är rimligt. Så vi går allihopa till frisbeegolfbanan som finns i närheten. 9 banor och jag tar en femte plats, eller hamnar näst sist beroende på hur man ser på det. Jag är otålig och inte mycket av en tävlingsmänniska, men avskyr samtidigt att förlora/vara sämst. Kastar snabbt utan eftertanke eller koncentration, precis på samma sätt som jag gör i Yatzy som vi spelar senare på kvällen. Jag ser hur T gör precis tvärtom och tänker att jag borde lära av honom. Han beräknar hur frisbeen bäst bör kastas, analyserar var den hamnar och justerar inför nästa kast. Men Yatzy då, det är ju bara slumpen tänker ni. Nej, här kan du använda dig av sannolikhet för att uppnå bästa möjliga resultat. I Yatzy kniper jag 5e platsen igen, den här gången som sista plats.

Efter golfen springer vi ner till det lilla utegym som finns inte heller långt ifrån. Pullups, armhävningar, benböj med hopp och idioten. Sen känns bastun skön och middagen smakar gott. Vi äter köttbullar på hjort och när vi efter Yatzy-spelandet och alldeles för mycket finska till slut placerar oss i sofforna framför en hockeymatch så kliver jag in i en värld av Emily Brontë. Läser 50 sidor och känner tröttheten i hela kroppen.

Utanför ser himlen ut så här och livet känns bra.

Det är skärtorsdag och strax efter lunch. Har egentligen inget superbehov av helg och ledighet, men jag gillar påsken och gillar att vi ska åka ut på landet och bara vara. Mina påskar har de senaste åren tillbringats uppe i norr, men inte denna gång, eftersom jag just var där. Så istället ska jag få fira en finsk påsk. Som jag inte gjort sen jag skrev det där inlägget 2015.

Min största saknad då var det klassiska påskägget fyllt med godis. Så nu har jag försökt hinta till T flera gånger om vad jag önskar mig denna påsk. Och med hinta menar jag uttryckligen sagt att det vore jättekul om den svenska påskharen dök upp i år. Hehe. Till och med min pappa lyckades med det för första gången någonsin förra året.

Har i övrigt varit en bra vecka sen jag kom hem förra torsdagen. Kände mig aningen stressad men efter ett coachsamtal med Maja hade jag plötsligt koll, kontroll och ett lugn inför hela den här våren. Hon hjälpte mig strukturera upp tankarna och att göra-listan och nu har jag en bra plan för kommande 6 veckor, innan vår semester.

Fredagkväll i ett vackert nästan-vårigt Helsingfors.

Fick även hänga med coachen i fråga när vi på lördagen hade en träff med folk från olika Friday Lab-grupper här i Helsingfors. Det var verkligen kul att få träffa flera på riktigt. Och det kommer faktiskt vara ett retreat en hel helg i höst, också här i stan. Ser fram emot det.

På lördagen spelade jag och T badminton klockan nio på morgonen. Fick ett racket av honom i födelsedagspresent, så är nu ännu mer motiverad att spela. Skulle önska att tennishallen som ligger nära oss också hade badmintonbanor… Hur svårt är det att börja spela tennis istället måntro? Skulle vara så smidigt att bara kunna gå till hallen.

Har också varit en gång på gymmet och tagit en löptur med T. Tänker ibland på hur vackert vi bor. En dag kommer jag kanske sakna det.

Efter den härliga söndagsstarten med badminton fortsatte vid med brunch tillsammans med några vänner på restaurangen Loop som satsar på att minska matsvinnet och gör brunch av mat som annars skulle blivit dålig. Vet inte exakt hur det fungerar, men det kostade 19 € och smakade bra. Nice också med ett annorlunda koncept.

En annan trevlig grej var middagen igår med mina kollegor. En jobbar från Vasa och en från Åbo, så kul att få träffa dem lite mer. Vi åt på Bar Con och pratade och skrattade åt allt möjligt och lyckades att inte prata bara om jobb. Tror det är ganska nyttigt att prata om annat med kollegor också, visst?

Nu ska vi ut på landet. Kommer inte stänga ner helt utan jobba lite i helg. Mest bloggjobb. Brukar lägga det på helger då det är den skönaste typen av jobb. Att bara få sitta och skriva. Älskar ju det. Den här typen av inlägg känner jag mig dock alltid lite tom inför. Hur ska jag börja detta? Vad ska jag säga? Rabbla upp allt i en kronologisk ordning. Men, vet att ni gillar den alldeles vanliga vardagliga vardagen. <3

Glad påsk!

Igår ställde jag upp på en intervju för en kandidatuppsats och pratade om hur det är att ha bloggen som jobb (eller att vara influencer snarare, men identifierar mig ganska lite med just det begreppet).

Fick frågan gällande hur jag skiljer på jobb och fritid och insåg att jag har några saker jag gör för att ”klara av” att inte jobba jämt. Först tänkte jag nämligen nej jag är nog inte så bra att skilja på jobb och fritid men när jag började prata så kom det upp flera saker som jag gör för att koppla bort jobbet.

* Somnar och vaknar utan mobil

Oh heavenly lord. Det här är min största bedrift någonsin. Jag trodde aldrig det skulle ske och jag trodde att jag var nöjd med att sova med mobilen bredvid kudden. Men i början på året utmanade jag mig själv att lämna mobilen i köket på kvällarna. Dels somnar jag snabbare pga. ligger inte och kollar i mobilen när jag ska sova. Och dels vaknar jag snabbare pga. måste gå upp direkt klockan (mobilen i köket) ringer. Förutom vissa morgnar när jag inte vaknar och min kille istället går upp och hämtar mobilen, haha!

Detta har gjort SÅ gott för att sova bättre och inte börja/avsluta dagen med energidränerande sociala medier.

* Inga mejlnotiser

Jag minns inte riktigt när jag stängde av detta, någon gång under hösten kanske? Men har inte saknat det en sekund. Det kändes bara så självklart att inte se varenda mejl som kommer in på telefonskärmen. Det är egentligen helt galet att ha mejlnotiser på? Ingenting kan vara så viktigt att det måste tas hand om nu, i så fall ringer man. Eller i alla fall inte mina mejl, och det är ju upp till en själv vad man vill ha för regler.

Att öppna mejlen självmant är så mycket bättre. Och kom ihåg att din mejl är som en öppen att göra-lista som vem som helst kan skriva till, låt den inte ta över ditt liv… :)

* En rimlig att göra-lista

Om du har en orimlig att göra-lista kommer du känna att du borde jobba jämt. Jag har lärt mig att se vad som är rimligt att jag faktiskt hinner/orkar göra, och försöker planera därefter. Det var när jag testade konceptet att prioritera 3 saker varje dag som jag insåg att det inte är så mycket mer man hinner med (beroende på vad dessa 3 saker är förstås, men det dyker ofta upp annat i form av olika mejl som bör prioriteras).

Att göra-listan kan med fördel delas in i vad du måste göra idag/den här veckan/senare. Och när man gör detta måste man också inse att man blir aldrig klar. Jobbet kommer inte ta slut, det är ju själva meningen med att jobba med något – att det fortsätter. Och jag tror om man har en rimlig att göra-lista kan man känna sig nöjd för dagen/veckan och inte känna att man borde jobba jämt.

* Ledig när alla andra är lediga

Den bästa tiden för detta är jul och juli månad. Men faktiskt också alla helger. Jag tycker det är lite jobbigt att vara helt ledig när världen snurrar på som vanligt. Därför är det smart att maxa ledigheten när världen står stilla, som det känns att den gör när alla är lediga samtidigt.

Jag är sällan helt ledig under helgen, men då och då tar jag helt ledigt, lämnar telefonen hemma och bara njuter av allt som är där och då.

* Tid för träning och meditation

I början av året satte jag ett tydligt fokus för mig själv, träningen ska prioriteras högt. Alltså aldrig skippa träning pga. måste jobba. Mår så mycket bättre när jag går till gymmet, promenerar eller springer regelbundet. Allting hänger liksom ihop. Dessutom ger träning en bra känsla efteråt men har också massor av fördelar på lång sikt, och det förbättrar också ens fokus. Att välja bort träning för att man har för mycket jobb är alltså ingen rimlig ursäkt, eftersom det innebär att man inte kommer kunna prestera lika bra.

På samma sätt har jag märkt hur viktiga de dagliga 10 minutrarna av meditation är. Funkar som magi. Till och med mot pms (i alla fall för stunden).

* Tid för vänner och kärlek

Bästa sättet för mig att inte jobba är faktiskt att göra något med andra. Då kopplar jag bort som mest och det är väldigt sällan jag sitter med min telefon när jag pratar med folk utan koncentrerar mig helt på samtalet.

Vad som egentligen är ett genomgående tema är balans. För mig är det inte viktigt att vara ledig just på kvällar eller helger, men snarare att jag inte jobbar jämt eller orimligt mycket. Jag får t.ex. inte prioritera bort träning eller att träffa vänner, familj eller se på en serie med min kille – det kan hända någon gång, men det får inte bli en rutin att alltid välja jobb. Det är inte heller problem för mig att köket blivit mitt hemmakontor (som bilden ovan illustrerar, verkligheten är ännu lite rörigare dock), men det kanske är för att vi alltid äter middag i soffan? ;)

Som jag brukar säga är det viktigaste att man hittar ett hållbart sätt som funkar för en själv, och så här gör jag.

Hur gör du?

Jag har åkt nattåg tur och retur Kolari-Helsingfors en gång förut. Sommaren 2011 när min mormor tog med mig och mina två småkusiner på en resa till hennes hemland. Aldrig hade jag kunnat ana att det bara några år senare skulle bli mitt hem.

Nu när jag skulle hem till Gällivare för ett par veckor sen så bestämde jag mig för att resa med det finska nattåget igen. Slutdestinationen Kolari ligger nämligen bara två timmars bilresa från Gällivare, och både min mormor och pappa var snälla och hämtade/skjutsade tillbaka mig. Det är nämligen en knepig historia att försöka ta sig över till svenska gränsen och till Pajala för att sen därifrån försöka ta en buss som inte går så ofta.

Senast jag åkte upp till Gällivare åkte jag nattåg från Göteborg.

Hur är då de finska nattågen?

Kort och gott ganska trevliga. Mormor har alltid pratat varmt om de finska tågen och jag vet nu inte om skillnaden är så gigantisk, men det finns faktiskt några detaljer som utmärker sig. Sen kan man faktiskt till och med ta bilen med på tåget, hur coolt är inte det?

* Bättre sovkupéer

Två eller tre bäddar, med eller utan wc/dusch

Det här är kanske det bästa med de finska nattågen. Konceptet liggvagn existerar inte i Finland. Ni vet de kupéer i de svenska tågen som har 6 bäddar? De är riktigt jävliga att sova i. Trångt, ganska obekväma sängar och inget riktigt täcke utan bara en filt ovanpå lakanet. Och bädda får man göra själv.

Även om det finns bättre komfort även på de svenska nattågen så blir de dyrare. Medan i Finland är det enda alternativet dessa ”lyxigare” kupéer. Du kan välja mellan två eller tre bäddar men prismässigt är det ingen skillnad. Två bäddar får du på de svenska tågen bara om du bokar första klass och det är ofta rätt dyrt.

För några euro extra kan du dessutom få en kupé med egen wc och dusch. Jag valde att boka det på hemvägen nu för att testa och det kostade bara 5 euro mer. Ganska prisvärt. De utan egen dusch har tillgång till det i korridoren.

Kupé som inte har wc/dusch har istället ett litet tvättfat som ni ser där till höger.

Jag testade dock aldrig duschen på hemvägen, men det är ganska skönt att inte behöva gå ut i korridoren när man behöver gå på toa. Duschen var någon sorts funktion så man kunde vinkla hela ”tvättfatet” mot toaletten så att toaletten blev gömd och där bakom tvättfatet gömde sig någon typ av dusch. Det känns dock mer som en nödlösning än en skön dusch, så om man t.ex. är riktigt illaluktande och ska på sitt livs viktigaste jobbmöte eller nåt, hehe.

I Sverige får man en liten kartong med vatten som inte går att återförsluta, ganska opraktisk när man vill ha till att borsta tänder både morgon och kväll. Å andra sidan har jag alltid med mig eget vatten. Den lilla handduken var också en ”lyx” som inte finns i vanliga kupéer i Sverige.

Om du reser som familj kan du dessutom boka två kupéer som har en dörr emellan sig, hur smart tilltänkt av VR? Läste det nu i efterhand på deras hemsida och insåg att det var den funktionen den random dörr som fanns i kupén hade. Dörren på bilden ovan går dock till toaletten som den här kupén som jag testade på hemvägen hade.

Prisvärt

Så med tanke på allt detta känns det otroligt prisvärt att åka nattåg i Finland. Dessutom, om du bokar i god tid kan du knipa en sparbiljett. Det är något det finska tågbolaget VR erbjuder för alla resor men bara säljer ett begränsat antal av.

Så för min resa tur och retur Helsingfors-Kolari (en resa på omrking 14 timmar) betalade jag 100 €, som var priset för en sparbiljett. Den resan bokade jag 3 månader i förväg.

Skönare sängar

Jag sov ganska gott bägge nätterna på nattåget i Finland. Visserligen sover jag oftast ganska bra på tåg, men det kändes som jag sov ännu lite bättre här. Och undrar om det kunde vara så att sängen faktiskt är snäppet bredare? Jag upplevde nämligen att jag inte vaknade för att vända på mig lika ofta som jag brukar göra på de svenska tågen.

* Men inte bara positivt…

Den största nackdelen är faktiskt att sovkupéerna inte är anpassade för att kunna sitta i. Det finns en stackars liten nedfällbar pall, men utöver det inga egentliga sittplatser. Sängarna är nämligen redan nere (de går inte att fälla upp som i de svenska tågen) och uppbäddade, och ska man sitta här får man göra det väldigt ihopsjunken…

Jag tror att de gamla sovvagnarna (de här är nämligen ganska nya) möjligen hade uppfällbara sängar? Men nu verkar idén vara att man får gå och hänga i restaurangvagnen, vilket kändes helt okej då den inte var för full (fanns nog fler platser än de svenska restaurangvagnarna har på nattågen).

Sen tror jag också att sittplatsen i sovvagnarna inte är lika viktig eftersom de finska nattågen kör kortare sträckor. I Sverige kan du liksom åka från Göteborg till Narvik, en resa på typ ett dygn?! Så då är det ganska viktigt att kunna sitta skönt i den där sovvagnen. Medan maxtiden för en resa i Finland sträcker sig till typ 14-15 timmar.

Försökte sitta uppe på min säng en stund, men som ni ser tar huvudet liksom i taket (och då är jag ganska kort).

Den lilla pallen och det lilla bordet. 

* Mysig restaurangvagn

Med tanke på hur trevlig restaurangen på tåget är så gör det kanske ingenting att man tvingas hit pga. avsaknaden av sittplatser i kupén.

Den är gammalt inredd men känns ny och fräsch. Så kanske har man bara velat fånga upp det gamla känslan av att åka tåg förr i tiden? Kaffe serveras i riktiga koppar och maten serveras vid borden. Närmast kassan är några bord med lite barkänsla. Väldigt bra om man reser ensam då det är lätt att slå sig ner där och börja prata med andra gäster.

Åt dock ingenting här, vi åkte så sent på kvällen (20.30) och på morgonen drack jag bara en kaffe till frukost. Så kan inte redogöra närmare för hur maten är.

Herrarna som satt längst bort frågade om jag var journalist när jag gick runt och fotade, nej men bloggare svarade jag, och gav dem mitt visitkort. En kamera är en väldigt bra icebreaker.

* Utsikten då?

Nja, alltså, nu satt jag ju inte uppe hela natten och försökte se ut i mörkret. Men det känns som om det är mest skog som fladdrar förbi utanför tågfönstret den här sträckan Helsingfors-Kolari (ungefär som bilden ovan). Det kanske mest spektakulära var de kilometerlånga travarna med nyhuggna träd som låg längs med järnvägen uppe i norr.

Och gissar att det mesta av det finska tågnätet går genom skogarna, men kanske finns det någon sträcka längre österut som går igenom landskap fulla av sjöar?

Solnedgången när vi lämnade Helsingfors var i och för sig vacker.

Och helhetsbetyg? Jag ser fram emot nästa nattågsresa norrut och hoppas att någon vänlig själ (pappa? mormor?) vill hämta mig från Kolari. Kan alltså tänka mig att resa till Gällivare denna väg igen, även om det tar ganska många timmar.

För att ni alla ska få en uppfattning om vilka avstånd det rör sig om, så här ser det alltså ut på kartan:

En ganska bra promenad om man skulle vilja.

Babbel språkapp

Jag insåg tidigt att jag ville bo och jobba utomlands. Och det var till slut en dröm som gick i uppfyllelse. Jag kan än idag minnas hur avlägset det en gång kändes. Hur skulle jag kunna ta mig ut i världen? Jag minns också att det krävts en hel del pappersarbete och besök hos diverse myndigheter, något jag tycker man allmänt är dålig på att lyfta fram när man pratar om utlandsflyttar.

I takt med att Finland börjar kännas allt mer bekvämt så lockar förstås andra länder. Och nu när jag lär mig finska inser jag mer och mer hur häftigt det skulle vara att prata fler språk. Mycket vill ha mer. Jag har påbörjat både tyska och spanska under skolåren, så de skulle vara lättare att plocka upp igen än att börja helt från noll med ett nytt språk. Men, där finns ändå någon sorts romantiserad tanke om att också italienska skulle vara ett spännande språk att lära sig…

Och de länder jag skulle vilja bo i hänger faktiskt ihop med den här önskan om att få lära mig fler språk. Jag vet nämligen att man aldrig lär sig ett språk så bra som när man bor i landet där det talas. Eller så här, det är tusen gånger enklare och mer motiverande att faktiskt plugga det om man befinner sig i det. Senast jag var i Österrike kände jag en stark längtan efter att få dyka ner i en tyskabok, eller kanske ännu hellre en språkapp (mer om det längre ner).

De tre länderna och de tre språken

Spanien och spanskan

Jag har spenderat många sommarsemestrar som barn på Mallorca men när jag träffade T så introducerade han mig för ett ännu mer spännande Spanien. Vi var där en sommar, besökte Barcelona, Bilbao, San Sebastian och Madrid – och gissa om jag fick mersmak? Jag var tillbaka senare och fick uppleva Costa Brava som fick mig att bli ännu mer förälskad.

Och varför Spanien och spanskan hamnar högst upp är för att jag tror det skulle vara det lättaste landet att lära sig språket i. Jag kan lite spanska men framför allt är de lite sämre på engelska där och därför blir man tvingad till att använda det på ett helt annat sätt. Tröskeln för att själv börja prata skulle alltså vara lägre.

Tips om du gillar spanska är de här spanska serierna på Netflix.

Babbel Spanien

Österrike och tyskan

Jag har bloggat en del om Österrike den här vintern och ser så mycket fram emot att få komma tillbaka hit i sommar. Då ska vi upptäcka nya delar av landet, bortom de berg jag är van att vistas bland. Anledningen till att jag skulle vilja bo här är dock bergen. Tänk att jämt få vakna i någon av alla dalar, gå ut på morgonen och dra in frisk luft i lungorna med bergsvyer som sträcker ut sig framför en? München i Tyskland är också en stad vi pratat om, med tanke på närheten till Alperna.

Babbel Österrike

Tips på en tysk låt jag gillar just nu: Für immer wach, med Gestört aber GeiL.

Italien och italienskan

Italien skulle antagligen vara det svåraste landet att bo i och försöka lära sig språket eftersom jag inte läst någon italienska alls tidigare. Men det finns ändå en längtan hit. Ts absoluta favoritmat att laga är italienskt (jag klagar inte) och han är just nu helt hooked på en italiensk tv-serie, Don Matteo (antagligen skulle jag också ha sett den om det inte vore för att finska Yle bara visar den med finsk text).

Jag har faktiskt bara varit i Milano för nu två år sen, men är ganska (väldigt!) sugen på att besöka många fler delar av Italien, typ alla?

Babbel italien

Så om inte min kille övertalar mig totalt om att fly till Italien (han pratar redan ganska bra tyska och spanska), blir det då Spanien eller Österrike? Om jag ska vara ärlig kan jag föreställa mig en vardag i bägge länderna. Jag tänker mig härliga dagar i Madrid eller San Sebastian. Att det skulle vara enkelt att lära känna folk. Eller så ser jag framför mig bergen i Österrike med vandring och skidåkning.

Men någon dag ska vi ta oss dit för en stund. Bo, jobba, lära oss språket.

Lär dig spanska, tyska eller italienska med Babbel

Jag har under några veckor testat en, för mig, ny språkapp: Babbel. Bestämde mig för att öva på tyska inför resan till Österrike vi ska på i juni. Snabbt insåg jag att appen blandar många olika delar, både att lyssna och själv prata, välja rätt ord, läsa, och skriva själv. Dessutom finns det avsnitt som fokuserar på specifika områden. Vissa har mer fokus på grammatik, medan andra ger mer användbara meningar för olika situationer.

För alla språk så är första delen i varje kurs gratis. Det går alltså bra att skaffa ett konto, genom att ladda ner appen eller via hemsidan, och testa lite innan man bestämmer sig för om vill betala för den (då får man tillgång till allt material).

Vad jag gillar med Babbel:

* Olika nivåer. Oavsett om du kan lite, mycket eller ingenting så kan du använda Babbel genom att hitta din nivå och börja därifrån. Jag och min kille pratar svenska ihop till 90% och han tyckte att han också kunde lära sig lite mer svenska via appen, men han hade velat att den gick fram snabbare med tanke på hur avancerad han redan är. Jag som nybörjare uppskattar dock tempot.

* Variation. Varje kurs innehåller flera olika moment (lyssna, tala, läsa, skriva) och det känns som det bästa sättet att lära sig. Jag gillar också att även där de förklarar till exempel grammatik så kollar de att du förstår genom att ha ”fylla i luckor”-övningar.

* Sammanhang och förklaringar. Jag gillar att Babbel sätter allting i ett sammahang med olika meningar och även konversationer. Dessutom kommer de då och då med tips eller förklaringar till varför det är si eller så, och också hur det skiljer sig från svenskan (om du valt svenska om ditt språk).

* Både som app och via dator/webbläsare. Det är faktiskt skönt att kunna göra övningar också via datorn och inte bara genom telefonen. Inte alla språkappar erbjuder denna möjlighet så tycker det är en bra fördel!

* Repetition. Babbel erbjuder repetion både av kursen du avslutat och nya ord som du lärt dig. Så viktigt när man pluggar språk!

Här kan man navigera bland olika teman, bland annat…

Ganska roligt att ett avsnitt som heter ”Oktoberfest” finns med för tyskan. Jag gillar hur de anpassat språken efter kultur och vad som kanske passar turister.

Här är några screenshots från appen för att visa exempel på hur det kan se ut:

Kursen börjar med att du lyssnar och upprepar.

Andra och tredje bilden visar en annan kurs som går in djupare på grammatiken och förklarar.

Fyll i, ibland får du skriva själv och ibland får du färdiga ord – gillar även variationen här.

På andra bilden ett tydligt exempel på hur de förklarar genom att ta hjälp av svenskan, ”det låter som svenskans aj i haj”. Och sista bilden, där du kan repetera och öva på de nya ord du lärt dig.

Jag har alltså börjar med tyska, men det finns flera andra språk, till exempel spanska, italienska och franska. Har sagt det förut, men jag tycker det bästa sättet för att lära sig språk är att kombinera olika inlärningssätt, så en app kan vara bra att kombinera med till exempel en fysisk kurs i staden där du bor.

Hur många språk kan du, och pluggar du något just nu?

Caféet hade inte förändrats mycket. Samma sort jazz spelades i högtalarna och killen i kassan såg bekant ut. Någon pratade svenska men utöver det rörde sig ett sorl av finska mellan de gamla, vitmålade väggarna i trä. Han valde en mandelcroissant och jag skulle valt en likadan men det var roligare att dela på två olika så jag tog en bulla som förhoppningsvis var godare än den såg ut. Vi satte oss vid fönstret. Utanför promenerade och cyklade människor förbi mellan oss och ån. Såhär års var inte vattnet särskilt smickrande och inte ens Photoshop skulle kunna rädda det. Det var slutet på mars, solen började bli varm och vi kunde känna vårens förväntningar i oss.

Han drack svart kaffe och jag sippade på en cappuccino. Konstaterade att den kunde haft mer mjölkskum. Men tänkte att det är vad som gör mindre städer så charmiga, allting är lite enklare, lite mindre perfekt. Kraven här är inte lika höga, man nöjer sig med mindre. Kanske var det mina fördomar, kanske låg det någon sanning i det. Oavsett vilket kändes det uppenbart vilka vinnarna var. Jag hade faktiskt svårt att tro att någon kunde vara riktigt lycklig i de minimala lägenheterna i Helsingfors innerstad som kostade mer än vad min pappas hus på 177 kvadratmeter var värt. Där uppe skulle vi kunna bo i ett slott, slippa tunnelbanans hjärndöda transportsätt och bara ha fem minuter till naturen.

Jag slets ur mina tankar när han plötsligt började berätta om Sloveniens historia. Tänk att när ett land hade en gemensam fiende kunde de samarbeta som aldrig förr, men så fort de fick sin självständighet uppstod inbördes konflikter. Jag höll med om att det skulle gå att applicera på det mesta i livet. Om vi jobbar mot något, eller för något, tillsammans, har vi inte tid att fighta varandra. Kunde ses som ett råd för relationer.

Medan han läste om länders historia och lärde sig förstå världen, läste jag om stereotypiska relationer och lärde mig egentligen inte mer än att människan sedan 2014 förändrats ungefär lika mycket, eller lite, som det här caféet. Förutom det att vi då ville ha ekologisk mjölk, och nu kräver havredryck.

Nu.

Då.

Egentligen brukar jag vara snabb på att radera misslyckade bilder pga finns helt enkelt inte utrymme bland alla tusentals bilder jag har i min dator. Men några godbitar har jag sparat genom åren.

Varför ska man alltid ta minst två bilder? Jo, för att det finns alltid en risk att någon blinkar. Ju fler man är desto fler bilder krävs. Här lyckades i alla fall jag och mamma synka våra blinkningar, alltid något. Jag ser också ut att prata på den här bilden. Helst ska man vara tyst när någon försöker fota en… :)

Att fota i solen.

Tanke: Åh jag ställer mig här i den fina kvällssolen som lyser rakt på mig, det blir nog jättefint.

Realitet: Det gäller att jobba med ljuset på rätt sätt. Det här blev ju, kanske inte så, lyckat?

Hej spöket på semester.

Tanke: Åh, fota mig här vid tågfönstret så kan jag se så där drömmig ut som om jag ska träffa mitt livs kärlek på just det här tåget.

Realitet: för inzoomat pga mitt objektiv som är svårt att fota med när man sitter mitt emot varandra på ett tåg. Så ja, man ser ju inte överhuvudtaget att det är ett tåg jag befinner mig på. Sen är det ett alldeles supergrönt ljus, inte särskilt smickrande.

Efter att bilden togs utbröt möjligen ett litet bråk där någon argt sa ”jag är inte din fotograf!!!” och sedan efter en stund lovade att visst fortsätta ta bilder på mig, ehe. Ingen lätt modell att jobba med. 

Folk i bakgrunden. Oj, vad många gånger någon stackare i den oskarpa bakgrunden förstört en annars ok bild. Hon just här ser inte heller supernöjd ut över att just ha upptäckt att hon är just i kameralinsens riktning och ser ut att försöka skynda sig därifrån.

På ett café i Amsterdam.

Att bli fotad när man föreläser. Här snackar vi inte bara att det krävs minst två bilder utan snarare tjugotvå. Man blir som sagt inte särskilt smickrande på bild när man babblar. Händerna ihop verkar också vara min grej, ser kanske ganska sympatiskt ut? Och så lite halvt öppna ögon, halvöppen munnen och dubbelhaka – vilket framgångskoncept!

När man ber någon annan fota och man inte är skarp på en enda bild, trots att personen i fråga tagit fler än en. Det är ju bara, underbart. Lärdom: meddela alltid hur man tar fokus med kameran (på min Lumix genom att trycka på skärmen) och kontrollera bilden efteråt…

När man fotat flera bilder och den enda med hyfsat ok ljus är den man typ blundar på. Jahapp. Obrukbar.

Tanke: jag sätter mig sådär fint på den här stenmuren med en magisk fullmåne i bakgrunden. Vad kan gå fel?

Realitet: Allt kan gå fel. Månen ser som månar alltid gör på bild (om man inte är lite mer proffsig) väldigt fjuttig ut. Och jag ser inte särskilt bekväm ut, för att inte tala om det vackra(!) gulorgangea ljuset som lyser upp på mig underifrån. Nej, ingen drömbild.

När man inte vet att man blir fotad. Hahaha den här bilden är så hemsk, tagen genom bilrutan när vi stod i bilkö på väg in i Serbien. Tänk att det är sådär jag ser ut…  

När man känner sig enormt ful (vi har alla såna dagar) och därför poserar oseriöst, och dessutom blir oskarp. Kanske vi kan se på det lite som ett konstverk?

Och så detta: när man fotat en hel serie med bilder på en drömmig plats och sen går fram till kameran för att kolla och inser att ens kille inte kommenterat det faktum att kragen är helt vriden. Happ. Då kör vi ytterligare en bildserie då.

Frågan nu är om dessa bilder kanske borde framkallas och sparas i ett minnesvärt album (det är ju trots allt lite kul med det som inte är helt perfekt) eller helt enkelt raderas för gott?

Det ligger ett tungt mörker över hela samhället trots att det är början på april och vårsolen äntligen återvänt. Jag promenerar genom centrum, förbi tomma lokaler som en gång hyste rum för klädbutiker, banker och frisörsalonger. Ett par frisörer finns ännu kvar, tydligen slutar inte folk att bry sig om hur de ser ut i håret trots allt som hänt. Jag tar av till höger, förbi kyrkan som inte längre är upplyst och skulle behöva målas om. Bestämmer mig för att ta en längre promenad och fortsätter upp till Dundret. Där sträcker sig höga lägenhetshus upp bredvid vägen, minnesbilderna fladdrar förbi från när de var alldeles nya och ståtliga och lyckliga par och familjer flyttade in så fort de var klara. Bara ett par minuter till skidspåren och skidbackarna.

Just som jag ska fortsätta längs vägen ser jag att den är avstängd en bit längre fram. Vinterns häftiga storm har slitit ner gamla granar som ligger utspridda över det som under snön varit vägen. Ingen har brytt sig om att röja undan det utan istället hängt upp ett gult och rött band i plast på två klena pinnar. Så jag vänder om och går tillbaka, förbi ett stillsamt centrum och mot platsen där en ny och fin ishall byggdes det där året när det byggdes som aldrig förr, 2019. Gruvan skulle framåt och det var dags att flytta på allt från Malmberget. Man gjorde det ordentligt, med fina visioner om en lovande framtid. Nya bostäder, skolor och anläggningar. Hyrorna sköt i höjden men vad gjorde väl det? Folket skulle trivas och ha det bra. Och visst hade de gjort det.

Solen har försvunnit ner bakom horisonten, temperaturen har plötsligt sjunkit och det går ett rys av obehag genom mig när jag passerar ishallen som är full av klotter och har sönderslagna fönster. Vinden viner genom den stora byggnaden och där inne spelas inte längre några hockeymatcher. Intill den ligger den gamla skolan, där gardinerna fortfarande hänger kvar och fladdrar ut genom fönstren som även de blivit offer för stenarna som flugit genom luften. Kanske i ren ilska, kanske bara i tristess.

Uppe i backen lyser det knappt i varannan villa, resten har tömts och i slutet av vägen ser jag ett hus vars möbler bärs ut och packas in i en av de flyttbilarna som kommit att bli allt för bekanta för de som ännu finns kvar här. Och för varje bil som kommer in och lämnar lika snabbt är det som om de tar lite av den glädje som en gång funnits med sig.

I tidningarna skrivs fortfarande insändare och samma morgon löd en av rubrikerna till en något mer poetisk sådan Hur kunde de låta det ske?

Alla tjänade bra, här fanns allting man ville ha.
Det var byggt på en grund av malm, nu återstår bara berg och halm.
Det bådade gott för alla som blev kvar, men när vi nu frågar får vi inga svar.
Alla som har styrt och ställt, var de snabbaste att fly detta fält.
Visste man inte redan då, att det var precis såhär det skulle gå?


Disclaimer: detta är en dystopi, alltså ”Genom att överdriva negativa fenomen och framkalla skräckvisioner av vad vårt levnadssätt kan ha för konsekvenser får man folk att reagera på saker som de kanske tog för givna eller inte tycker är så farliga vid första anblicken.”


Söker du efter något?