Fredag morgon och jag har känt att min energi den här veckan har börjat ta slut (finskakurs två kvällar i veckan på 2 timmar vardera är en utmaning, samt inlämning på skrivkursen varje fredag). När klockan ringer 06.50 brukar det inte kännas tungt, men det gjorde det i morse. Så jag stängde av mobilen i köket, tog med den till sängen och snoozade med fem minuters intervaller. Och passade på att krama T. Tänkte att det kanske inte gav mycket för energin, men att det är bra att vara snäll mot sig själv.

Har också försökt hitta tillbaka till en lugn morgonrutin. Istället för telefonen, en stund på yogamattan och 5-10 minuter med headspace i öronen. Senast jag mediterade var i maj (nästan ett år sen som jag började med det regelbundet), vad hände sen? Mestadels resor och semester och resor. Det känns lite som om det är detta som är livets spel, skapa bra rutiner – någonting dyker upp och bryter dem – börja om från början – justera och fixa efter nya utmaningar som kommer längs vägen.

När man inte lever 100% vardag jämt, utan titt som tätt reser iväg, gäller det ju att hitta ett förhållningssätt till detta. Sommaren kanske bör få vara mer fri. Och nu är det höst, så då är vissa rutiner sköna att ha. Men om tre veckor har jag två veckor av resor till Sverige, så det är inga längre perioder som jag får chans att nöta in dessa rutiner, haha.

Med denna lite trötta och utmattade kropp ska jag i alla fall idag åka till Hanaholmen för Friday Labs Retreathelg. Jag och Kugge kommer till och med sova över där! Vilken lyx va? Ser fram emot allt prat, föreläsningar som kan ge nya perspektiv och pepp, god mat, yoga och bastu.

Nästa helg får eventuellt bli en helg av absolut ingenting.

Vad ska du göra i helgen?

Trollsjön i molnigt väder med lätt regn, september 2019.

”Trollsjön är jäkligt överskattad, om det inte är riktigt fint väder!”

Så sa en god vän till mig hemma i Gällivare och det tycker jag är en kommentar som visar på hur mycket fina turer och otrolig miljö som finns här uppe. Är man van vid det, är vandringen till Trollsjön en tur man kanske ska unna sig när vädret är fint – men då bör man också som min vän gjorde, påbörja sin dagstur så tidigt som möjligt för att få vandra något mer ostört.

Det är nämligen en dagstur som kommit att bli ganska poppis. Under sommarens mest intensiva månader är du inte ensam här. När vi är här hösttid, mitt i veckan, ser det lite annorlunda ut men vi möter ändå några stycken både på upp- och nervägen.

Och jag, som visserligen är uppvuxen här uppe men idag inte tillbringar tillräckligt mycket tid i fjällen, måste säga att landskapet man vandrar igenom, är något extraordinärt.

Därför är jag glad att vi valde Trollsjön som destination för vår dagstur under vår andra dag i Abisko. Trots att bägge mina föräldrar varit här minst ett par gånger så har de aldrig tagit mig hit. Istället var det riktiga och rejäla fjällvandringar som gällde, inte några ”pjåkiga” dagsturer… ;)

Här börjar vi turen upp mot bergen och den omtalad sjön.

Rissajaure (ungefärlig översättning Sjön som glimmar som eld) eller Trollsjön, nordsamiska Rissájávri, är en klarvattensjö och steril fjällsjö i Kiruna kommun i Lappland och Sveriges klaraste och renaste sjö med ett siktdjup ända ned till botten på 36 meter.

Wikipedia

För det första lockar namnet. En sjö som fått namnet Trollsjön, det måste vara något speciellt med den platsen.

För det andra har sjön i år blivit uppmärksammad som en sevärdhet som kan jämföras med Gardasjön i Italien (påminner om Comosjön som jag besökt). Det är en jämförelse man kan ta med en nypa salt – de svenska fjällen och de italienska sjöarna är magiska på sina olika alldeles individuella vis, men ändå fint att vackra platser i Sverige lyfts. Och för det tredje råkar det för oss vara ett perfekt stopp för en dagsvandring eftersom vi är på väg från Abisko till Norge.

En dagstur till Trollsjön – 10 km tur och retur

Så börjar vi vår promenad mot Trollsjön.

Inte långt ifrån parkeringen passerar man Låktatjåkka tågstation, som tro det eller ej faktiskt är i bruk. Vi skymtade en skärm som visar de ankommande tågen inne i väntsalen.

Man måste gå över tågrälsen här och det får ju alltid pulsen att gå upp lite grann. Särskilt med tanke på de malmtåg som dundrar förbi var och varannan minut (nästan). Men det verkar som om tåget är bra på att tuta när (innan?) det passerar. Så man får kolla åt bägge håll och spetsa öronen innan man promenerar över.

Första biten är lerig, stenig och uppförs. Inte jättemysigt. Och inte mycket händer med landskapet. Vi kommer lite högre men inte mer än så.

Bland lera och stenar tar vi försiktiga kliv framåt.

Lite vyer får man i alla fall ganska snabbt, bakom sig där man vandrar uppåt. Och de små blommorna som kämpat sig upp här och där piggar upp bland leran och stenarna.

Men sen så, plötsligt, bakom det där krönet med alla stenar, slår det liksom om. Det blir nästan magiskt, Sagan om ringen-likt. Det där gröna, mot stenar i alla möjliga formationer. Vyerna är wow och tillsammans med den härliga känsla som infinner sig när man vandrar ett tag uppför så är det en svårslagen kombination.

Tittar man nog kan man ana en liten rosa figur där nere precis ovanför stigen.
Det här ser platt ut på bild, men ett stort område som bredde ut sig och som såg ut att ha tidigare varit en sjö?

Det är därför vi vandrar, bestiger berg, tar oss bortom bilvägar och den enklaste terrängen. För att få se och uppleva, och känna detta.

Just innan vi når fram till sjön, som ligger 5 kilometer från vägen, börjar det regna. Men det är lätta droppar och varken de eller vinden stör oss. Vi går fokuserat och ser fram emot att nå sjön.

Där har vi en liten figur nere i hörnet igen. Som var mycket nöjd över att stigen gick bredvid stenröset och inte tvärs över det. Att vandra över stenrös är sällan kul.

Det är ingen spegelblank sjö som möter oss, och med vinden som viner och regnet som piskar, är just detta ingen sagolik stund. Eller så är det just det? Och kanske en desto häftigare känsla. Regn och rusk gör ofta upplevelser mer minnesvärda kan jag tycka.

Vi äter vår lunch i skydd under ett par stenar, då det inte finns några vindskydd här så agerar de gigantiska stenbumblingarna lika bra substitut. Sen vinkar vi hejdå till Trollsjön och fortsätter tillbaka ner igen.

Neråt går det lätt. Vi märker knappt att det regnar (mina nyinköpta regnbyxor kom väl till pass) och det slutar efter en stund. Det är också på nervägen vi inser hur mycket uppåt det faktiskt var, en ganska lätt lutning som knappt syns men känns i kroppen. Så nu flyger vi nästan fram, men stannar upp då och då för att ta in allt runt omkring.

Något jag gillar med att gå turer som går samma väg tillbaka är att man får se vyerna från bägge håll – och det kan faktiskt vara ganska stor skillnad.

Svar på vanliga funderingar för dig som vill vandra till Trollsjön:

* Var startar vandringsleden till Trollsjön? Det ligger med bil drygt 20 minuter från Abisko och bara 8 minuter från Riksgränsen. Där leden börjar, här på Google Maps, finns två parkeringsfickor på vardera sida om vägen och chansen är stor att det redan står någon bil parkerad här. I den streetview som finns från 2009 i Google maps ser man en blå bil som står parkerad på parkeringsfickan och precis där börjar leden. Det finns en skylt som säger Trollsjön här också så det går inte att ta fel.

Det går också att komma hit med tåg, då ska man gå av vid Låktatjåkka station och leden börjar direkt från stationen.

Det står några bilar parkerade här men alla har inte gått till Trollsjön utan också till någon av de anda destinationerna som finns att välja på.

* Hur lång är vandringen till Trollsjön? De gamla skyltarna visar 6 km men de nyare säger 5 km och när vi kollar med runkeeper är det just 5 kilometer som stämmer. Det är alltså distansen från vägen till sjön, turen blir alltså totalt det dubbla, 10 km, om du går tillbaka.

* Hur lång tid tar det att gå till Trollsjön? När man går hit är det mycket uppför, en svag stigning men sjön ligger på 815 meter över havet och det är en höjdskillnad på 3-400 meter från vägen. Och det känns. Så pausa gärna ofta på vägen upp, det kommer gå betydligt lättare på tillbakavägen. För oss tog det 1 timma och 50 minuter att gå till sjön, men då gjorde vi också flera fotostopp och mindre pauser längs vägen. På nervägen tog det 1 timma och 30 minuter.

* Är det en svår eller lätt vandring? Leden till Trollsjön är kategoriserad som lättvandrad. Men jag skulle rekommendera ordentliga skor, alltså kängor, eftersom det är en stenig led som i början dessutom är väldigt lerig när vi är här i början av september. Vädret kan också slå om här uppe på fjället så det bör man vara beredd på.

Det är förstås alltid mer utmanade att vandra uppför, men ingen match för den vältränade och man kan alltid ta gott om pauser. Stanna upp vill man dessutom göra för att kunna ta in utsikten som hela tiden förändras lite i takt med att man kommer framåt och allt högre upp.

Avslutningsvis: att tänka på när du vandrar till Trollsjön

Förutom väder, vind och bra skor som jag nämner ovan vill jag också påminna om att du givetvis ska och måste bära med dig ditt skräp hem. Då detta blivit en välbesökt palts för allmänheten tycks det också röra sig folk som inte har det vanliga naturvettet med sig här. Det är dessutom är en led utanför nationalpark så därför är det många som eldar framme vid sjön. Vilket är okej – om du tar med dig ditt skräp efteråt! När du ändå är igång kan du passa på att ta med dig någon annans skräp också, vi hittade bland annat en stor petflaska som fick följa med oss ner – så hjälper vi tillsammans åt att hålla fjällvärlden ren och fin!


Tips på en annan fin dagstur i området: från Abisko mot Kårsavagge tur och retur 14 km

För en månad sen kom Titus från Clayhill och knackade på min dörr och jag välkomnade in hela filmteamet i bara nattlinnet (okej det var enligt manus, haha).

Efter den scenen hemma bytte jag dock om.

Vi filmade heeela dagen och bara det är ju ganska utmattande. Men också roligt. Det är inspirerande att hänga med kreativt folk och ett filmteam är ju liksom exakt just det. Blir också lite avis på deras jobb. Tänk att allt de får göra hela dagarna är att brainstorma, skriva manus, filma och sen klippa ihop allt. Mmmm. Låter som en dröm. Tycker faktiskt film är så fantastiskt. Jag skulle kanske valt den vägen om inte skrivandet ropat på mig först.

Frågade även hur mycket jag kan berätta om projektet redan nu? Och det är tydligen mer eller mindre officiellt. Så de filmar alltså en webbserie för Yle (finska motsvarigheten till SVT), som heter Hacka livet. Ett avsnitt kommer handla om min ”arbetssituation” typ, som den företagare med frihet som jag är, alltså lite av en digital nomad (ogillar egentligen att behöva sätta titlar på sig själv, kan jag inte bara få vara liksom?). Men det kommer ut först någon gång i vinter.

Det jobbiga med att ställa upp på sånna här saker är förstås den orimliga ångesten inför och sen den där ångesten som uppstår EFTERÅT. Åh herregud tänk så sa jag massor av jättekonstiga saker och tänk så tar det med det och det och det. Men vad som gör mig lite lugnare är att jag har förtroende för att det här gänget ändå vet hur man gör film. Så antagligen blir det bra oavsett, inte främst tack vare mig utan tack vare dem.

Vi drack cappuccinos och åt kakor på WeeGee-caféet i Hagalund.

Nu så här en hel månad senare har jag dock nästan glömt att det hände (det här inlägget påbörjades i samma veva men sen kom livet emellan ni vet) och förtränger det tills att det publiceras.

Jag tror hur som helst att Hacka livet generellt med alla sina avsnitt kommer vara en superinspirerande serie som kanske kan få många att öppna upp ögonen och inse att man inte måste leva enligt en förutbestämd mall. Så det är något att se fram emot!

Och det är nog just det rebellen i mig faktiskt älskar, att gå utanför det som är normen. Den där rebellen måste vi förresten prata mer om en annan dag!

Hemma från resan och rakt in i vardag. Har mer än vanligt just nu men känner ändå noll stress.

I onsdags hade vi bokcirkel (i Friday lab), jag lyssnade klart boken cirka tio minuter innan, och det i speed x2. Alltså dubbelt så snabbt uppläsningstempo, det är kanske inte någonting jag rekommenderar. Särskilt opassande för bokens titel och tema. Hehe. Gott om tid hette boken och antagligen fick jag inte med mig mycket av slutet men ansåg ändå att början var bäst. Helt okej bok, men ser ännu mer fram emot vad vi läser nu Atomic habits.

I torsdags hade jag finskakurs. Där jag redan missat första lektionen i tisdags. En underbar två timmars lektion med enbart och endast imperfekt. Ord efter ord efter ord. Och tydligen förväntas man komma ihåg allt man ”lärde sig” i bok 1. Haha ja det var alltså inte alls underbart. Det var underbarts direkta motsats. Där minuter aldrig varit lika långsamma. Ingen idé att försköna det. Grammatik kommer aldrig uppfattas som kul i min värld. Men att lära sig språk är ascoolt. No pain no gain har aldrig varit mer passande.

Och i fredags skrev jag skrivuppgift nummer 2 i kursen kreativt skrivande II jag läser i höst på distans, fyra timmar innan deadline.

Har också gjort jobb för tre olika kunder i veckan.

Sen blev det lördag och jag gick till gymmet och gjorde fem stycken pullups. Men det vågar jag faktiskt inte tro på förrän jag gjort det minst en gång till. Det borde ju inte vara fysiskt möjligt alls. Är dock alltid som starkast när jag inte tränat på ett par veckor. Kanske var det bara en illusion.

På kvällen fick jag krama mina vänner då Jas hade en väldigt fabulös 30-års fest. Hennes salsagäng och andra vänner var väldigt bra på att showa. Allt ifrån opera och dans till otroligt roliga snapsvisor.

Temat var SOMMAR så därför fick jag anledning att se så här somrig ut, sen får nog faktiskt dessa kläder vikas ner i en låda för vintern.

Pga. mitt för närvarande intensiva schema blev det dock en lugn kväll för mig. Det är det enda sättet för att få det att gå ihop: prioritera och skala bort. Det är antagligen därför jag inte är särskilt stressad.

Har jobbat några timmar idag, men också promenerat med en vän i Sverige på telefon, sett en Aki Kaurismäki film med T (som fått mig att fundera på samhällets orättvisor), bastat… och nu bloggar jag från min telefon i sängen, med datorn bredvid mig. Skriver nog egentligen lika snabbt på mobil som dator när det kommer till blogginlägg – och det är enklare att hålla i en mobil än en dator när man ligger i sängen. Heh. Och apropå det, nej jag har ingen ny iPhone (bilden ovan skulle kunna få den uppmärksamme att undra) men fotar så ofta jag kan med Ts mobil pga den tar så mycket bättre bilder. Min iPhone SE är snart inne på sitt 4:e år. Det ni!

Okej, det var allt från mig just nu. Hoppas ni mår bra och haft en okej helg!

Det finns en tid för allt, det brukar jag intala mig själv när det känns som om livet inte rymmer allt jag vill göra och drömmer om. Det var längesen jag lämnade Europa nu, är det så mycket som tre år? Kommer jag aldrig åka på en resa långt långt borta, igen? Det är en tanke jag slås av ibland.

Jag tror att det är en förväntan utifrån lika mycket som inifrån. Alltså – när jag ser andra som reser och vilka platser, länder, VÄRLDSDELAR, som de åker till. Men också när jag känner den enorma reslängtan i mig själv. Jag vet vad det gör med en att besöka något nytt, annorlunda, och kanske till och med något som är skrämmande. Hur länder först kan kännas främmande och sen hur man lär sig navigera genom det. Och så världen – som blir mindre, lite enklare att förstå.

Samtidigt snurrar tankarna om klimatet och hur vi kan bäst bry oss om vår jord, då det känns fint att upptäcka allt som finns nära istället för att koncentrera sig på resor i andra världsdelar.

Men det finns den där biten av mig som tror att det inte går att gå genom livet utan att besöka alla dessa platser. Och även om listan kan bli lång är det främst två större områden jag har i åtanke. Som är för mig ännu oupptäckta och som jag är ofantligt nyfiken på.

Det är Sydamerika och Afrika.

Bara det känns ju totalt överväldigande. Det är territorier man kan spendera månader att resa runt i. Ingen resa man gör på ett par veckor. Och var ska man ens börja?

Det andra är att det inte känns som de delarna av världen dit du bara bokar en biljett och sent spontant flanerar runt. Här krävs lite research (research är som bekant inte min starkaste gren) och för Sydamerika har jag förstått att spanska är en bra idé. Lösningen på det senare problemet är att ta med min kille – och det första? Ja det kräver bara lite planering, men är ju inte direkt omöjligt.

Anyway så vore den absoluta drömmen att 1. ha en anledning att få planera en resa till någon av dessa världsdelar och 2. resa med någon som varit där förut. Så antingen väntar jag på att detta sker – eller så…

Jag har varit på få arrangerade resor i mitt liv, men både till Sydamerika och Afrika kan jag tänka mig att boka en mer eller mindre guidad resa. Får man mersmak och vill återvända och se mer – kan man göra det på egen hand. Lite så som jag upplevt Indien, först en praktik där jag blev guidad in i livet i Indien och senare åkte jag tillbaka mer på egen hand.

Det finns ju också den typ av upplevelser där en guidade tur är rentav nödvändig. Så som att åka på safari. Det närmsta jag kommit detta var när vi skulle gå på en tur i djungeln i Indien med hopp om att se tigrar (vet inte hur stor chansen, eller risken, att faktiskt se en tiger var, kanske skulle vi mest sett andra djur) – men en brutal matförgiftning drabbad hela sällskapet och vår djungeltur uteblev. De safarier vi gjorde som barn i Spanien på 90-talet räknas knappast.

Jag tror att det skulle vara en mäktig och magkittlande upplevelse att åka på en riktig safariresa. Oavsett vilka djur man får syn på. Eftersom det aldrig kan garanteras att faktiskt se något djur (de är ju fria ut i det vilda) är det ju inte alls säkert man får syn på något (eller åtminstone inte alla djur) – men tror ändå bara vetskapen om att de finns där någonstans skulle göra det till en särskild upplevelse. Det känns också lite som en once in a lifetime-grej, som man verkligen borde göra!

Vi har ett par amerikanska vänner (han som var min chaufför när jag som tonåring var på språkresa genom hela USA) som besökte oss i augusti här i Finland och det fortsatte nu sin jorden runt-resa(!) faktiskt först till Zanzibar och sen vidare på safari i både Tanzania och Kenya. Har följt deras resa flitigt, så till den grad att jag faktiskt drömde om zebror inatt.

Gällande Safariresor.se så anordnar de resor till just Tanzania och Kenya men också till Sydafrika, enligt olika önskemål. Kan också tipsa om att kika på deras instagramkonto för mer härlig inspiration.

Och min dröm om Afrika och safari (och även Sydamerika) den finns kvar…


Vilka kontinenter drömmer du om att upptäcka?

När vi för en vecka sedan körde runt i Malmberget hade jag ingen aning om att Den stora flytten – filmen om Malmberget hade spelats in och skulle sändas idag. Vi åkte runt med mormor, hon berättade om gatan de bodde på (den gata som var först att ryka, Trädgårdsvägen), visade var de hade byggfirmans kontor, målade upp det gamla Malmberget framför oss. Fina byggnader, tjusiga gator, vackra damer som andra i butiken fick akta sig för när de tågade fram, framgångsrika herrar.

Ett samhälle som blomstrade, tack vare malmen.

Välkommen till Malmberget – tillsammans med ”Friska” Gällivares gamla logga.

På grund av gruvdriften i Norrbotten är Malmberget ett rasriskområde. Malmberget ska, precis som Kiruna, flyttas. Men i Malmbergets fall slås samhället ihop med grannorten Gällivare, fem kilometer bort.

Artikel från SVT
Focushuset, en typisk 60-tals byggnad vars sista hyresgäster lämnade i våras och nu står redo att rivas.

Min egna relation till staden då, förutom att det var här min mamma växte upp? Som barn åkte jag konståkning, och det var här ishallen låg. Det blev många vändor hit ända tills jag tröttnade på att gå upp tidigt på lördagsmorgnarna. Sen var det här jag gick gymnasiet, precis som alla andra i Gällivare. Det fanns bara en skola, så hit tog vi bussen varenda morgon. Övningskörde gjorde jag också, på Karlssons Trafikskola.

Har alltså upplevt blod, svett, tårar och massor av skratt i Malmberget.

Och vad man känner när man åker här igenom idag? Well, för att vara ärlig har det länge varit en dyster syn. Men visst förstärks det av vetskapen om att allting är på väg bort. Det har länge fått förfalla. Mycket har flyttat till Gällivare, redan innan gruvan började fösa bort husen och folket.

Disponentvillan som en gång i tiden måste varit mycket vacker då LKABs disponenter fick bo här, alltså företagets högre chefer. Nu väntar den på besked om att rivas.
Bakom stängslet skymtar den stora gropen som funnits här i många år.

Du kanske läser det här nu och tänker, men när gruvan en gång i tiden påbörjade sin brytning av malmen, när den utvecklades och samhället växte – visste man ingenting då?

– På 60-talet var politikerna oerhört starka och ville att samhället skulle fortsätta leva. Men Malmbergets planering har varit usel. LKAB varnade för vad som skulle hända men kommunen byggde i alla fall, säger Lars Israelsson.

Artikel i Norbottens-Kuriren

Om man nu vill vara lite elak skulle man alltså kunna säga att det skulle kunna vara kommunen (eller politiker) i ett nötskal. Men det vill vi inte vara så det säger vi inte. Något historien kan lära oss är dock att man alltid bör ha i åtanke att politiker ofta jobbar för sin egna vinning, kanske inte alltid fattar de smartaste besluten och att det finns skäl att vara ifrågasättande.

Så också när samma kommun köper skidanläggningen Dundret, eller bestämmer sig för att inte bara ersätta den gamla ishallen utan samtidigt bygga curlingbanor och friidrottsarenor. Nu säger jag inte att något av nämnda exempel skulle vara absolut idioti, men jag säger att det kan finnas skäl att inte svälja allt och bara stå vid sidan och heja på. Hur mycket man än gillar Gällivare, eller idrott.

Den stora flytten – filmen om Malmberget

Dokumentären då, som skildrar allt detta och det som händer nu. Hur var den?

Det är en film som väcker massvis av känslor. Gåshud, kanske en tår, men också skepsis. Det finns mycket jag gillar, tycker att det är ärligt och fint skildrat.

En film om Malmberget SVT
Filmen finns här på SVT play.

Jag ser dokumentären om Malmberget och slås av hur de lyckas fånga en plats så rakt av. Ingenting är iscensatt. Det är som om ingen som är med märker att det finns en kamera i rummet. Här har de lyckats bra.

Det är en film på 58 minuter som fokuserar på några personliga berättelser, politikerna och LKAB. I bakgrunden hör vi musik från norr. Det börjar halvdeppigt, några missnöjda kommentarer men mot slutet får alltihop en positiv ton och lite skulle det kunna upplevas som en reklamfilm för gruvföretaget i fråga. 

Vill man läsa mer om Den stora flytten så har även Västerbottens-Kuriren publicerat en bra artikel här.

Omtyckta Dannes gatukök som syns i filmens inledning då de stekte sina sista hamburgare.

Det finns såklart en del som skulle kunna kommenteras. Som det faktumet att frisören som fick stänga kanske egentligen var ganska ”good off” med ett jobb som produktionschef i LKAB? Det är inte alla frisörer som gör en sådan karriärförändring. Man bör inte heller glömma att alla som tvingas stänga/lämna/flytta har fått ersättning. De som fått helt nya hus har kanske inte heller gjort en förlustaffär. 

Men det är klart att det kan vara tungt och ledsamt ändå, som med alla livets nya kapitel, även om de på sikt kanske blir ännu bättre? Och alla har rätt till sina känslor.

Till vänster skymtar den gamla ishallen i bakgrunden, till höger låg det förut en Pressbyrån.

Men filmen om Malmberget får mig också att tänka på perspektiv.

När man är bekymrad över att det inte blir någon bastu i det nya huset (och kommenterar det med ”ja då får vi åka ut till stugan oftare”) eller att alla fyra barn inte får varsitt rum – då kanske man ska ta sig en funderare över hur bra man faktiskt har det. 

Gällivare, och Kiruna, har bland de högsta lönerna i landet. Och bland de lägsta levnadskostnaderna. Det första, helt och hållet tack vare gruvan.

Det är samhällen som existerar tack vare gruvan. Och det är invånare som kan leva ganska bra av samma orsak. 

Det är lätt att bli bitter och det är självklart att det är sorgligt när alla minnen från ens uppväxt rasar ner i ett stort gruvhål. Tomma lokaler, ett staket som kryper närmare, grafitti som ska liva upp men misslyckas totalt. Det är ingen vacker syn.

Om man tänker på ett Malmberget som en gång i tiden var fint och levande, då är det ändå inte vad som skulle varit kvar idag. Här kan du se en film som visar precis hur det såg ut under Malmbergets gladaste dagar, men det är för längesen ett minne blott.

Men ifrågasätter gruvan gör ingen. Jag upplever snarare att de flesta känner en stor respekt för den. Just eftersom det är levebrödet för samhället och folket här.

Så kanske blir man lite sentimental nu när allt försvinner, men då är det värt att komma ihåg att det vackra samhället försvann långt tidigare. Och om Malmberget fått stå kvar, vem skulle då tagit hand om dess förfall i en kommun vars befolkning ständigt minskar?

Måste också tillägga att det ger mig lite ont i magen att man tvingas bygga så mycket nytt i ett samhälle med den femte lägsta befolkningsökning i landet (en negativ sådan alltså). Det finns ingenting som tyder på att fler kommer flytta till Gällivare kommun och därför kan jag inte låta bli att undra vad som händer när alla byggen står klara och om ännu fler år när gruvnäringen sakta avtar. Låt oss bara hoppas att det inte blir så här.

Det är också därför mitt inre skriker, SATSA PÅ TURISMEN. Gör det nu genast! Potentialen finns. Och det värmer mitt hjärta att det finns ett par eldsjälar som kämpar på trots att motvinden kan blåsa hårt här uppe!

Äntligen hemma! Eller? Nja riktigt så kändes det faktiskt inte. Min klassiska komma hem-ångest (travel hangover) inföll denna gång så fort vi klev av tåget inne i Helsingfors. Så snabb brukar inte ångesten vara. Och det känns precis som det brukar efter galna naturupplevelser, fruktansvärt lame att komma hem till en storstad. Kände exakt likadant när jag kom hem från Alperna i vintras. Jag tror faktiskt inte att min själ trivs i stora städer. Tunnelbanor, bilköer och mängden av butiker gör ont i min kropp. Och jag tittar på alla människor som rör sig i detta hopplösa ekorrhjul och tänker herregud ni vet inte ens vad ni går miste om!

Men nu var det inte en terapisession runt detta vi skulle gå in på. Det går kanske över. Kanske älskar jag livet här igen snart. Kanske bokar jag in en ny resa.

Jag ville istället göra en liten sammanfattning av vår nordliga roadtrip.

Så här såg vår resa ut, från norra Finland, snett genom norra Sverige och så in en liten bit i Norge:

Tåg: Helsingfors – Kemi, 7 timmar. Här plockade vi ut vår hyrbil som fick följa med under hela resan.

Kemi – Lappträsk, 1 timma. I sommarstugan som är min farmors barndomshem och även platsen där pappa jagar älg. Här sov vi två nätter. Tornedalen är mycket skog och myrmark, och jag tycker det finns ett visst vemod över detta men det är också exotiskt och uppfriskande på något vis.

Lappträsk – Gällivare/Tjautjas, knappt 3 timmar. Här sov vi också två nätter, hemma hos mormor. Besteg både Dundret-berget och berget i Tjautjas. Äntligen hade vi nått bergen!

Gällivare – Abisko, knappt 3 timmar. Och med en natur som bara blir vackrare och vackrare längs vår resa… Vi checkade in på STFs turiststation för två nätter och hann göra en superfin dagstur upp till Kårsavagge, samt gå upp till Trollsjön. Sen blev det dags att fortsätta mot resans huvudsakliga mål: Norge.

Abisko – Lavangen, 2 timmar. Här gör vi alltså resans längsta stopp på 3 nätter, får äntligen krama både Amanda och Rania, njuter av den fantastiska fjorden, och upplever ett bröllop med norrlandsmagi.

Och efter dessa totalt 10 dagar på resande fot vänder vi om och gör samma resa tillbaka, den här gången på bara två dagar. Vi körde Lavangen – Gällivare i söndags, en resa på 4.5 timmar, sov en natt där. Sen fortsatte vi på måndagen till Lappträsk för ännu en natt, och till slut på tisdagen körde vi till Kemi (stannade på Ica i Haparanda och köpte med två fulla Ica-kassar, haha ännu en bra anledning att resa med bil + tåg), lämnade bilen och hoppade på tåget till Helsingfors.

Som jag älskar dessa långa tågresor. 7 timmar är inte ens tillräckligt länge när man har saker att göra. Igår när vi skulle gå av, halv nio på kvällen, kändes det som om jag skulle kunna åka tåg i ett par veckor.

Det bästa med de finska tågen är dessutom att man kan välja en ”arbetskupé”. För exakt samma prislapp kunde jag och min kille alltså välja en liten kupé med endast två platser och sitta där ostört under hela resan från Uleåborg (där vi gjorde ett tågbyte, en timma från Kemi).

De långa bilresorna har jag inte heller något emot. Så länge det inte är norska vägar(!) eller grusvägarna runt Lappträsk är det ett utmärkt tillfälle att jobba på. T körde hela vägen (vi hade bara en förare registrerad på hyrbilen) och jag jobbade. Det är till exempel då, eller precis innan jag ska sova, som de flesta blogginläggen skrivs när jag är på resa – från min mobil.

Det var den resan. Det kändes som om vi var borta länge och det var flera av årets bättre upplevelser bara under dessa dagar. Alla fjälltoppar, tillsammans med nära, kära och god mat. Wow.

Är det det här jag ska leva på genom hela den långa mörka vintern nu?

Det blåste in ifrån havet. Stormiga vågor ute på vattnet. Molnen låg tunga över fjorden och regnet gjorde inga uppehåll. 

Familjer och vänner samlades. Bord dukades. Var och en pysslade med något runtom i stugorna. Kvällens grillande flyttades in under tak. Det löser sig är en av livets bättre inställningar, så även om man är brudpar med förhoppningar om en utomhusvigsel redan följande dag. 

Det som är bra med fjordarna i Norge är kanske just det att det kan storma en hel dag och nästa morgon ha förvandlats till den vackraste av höstdagar.

Så utomhusvigseln blev verklighet, vi frös inte ens i bara ben och tunna klänningar. Det var ett bröllop du bara läser om i sagorna, men det var inte enbart norrlandsprinsessvackert utan också högljutt, underhållande och jordnära. Allting fulländades när norrskenet sträckte ut sig över den kristallklara stjärnhimlen. Där stod de, i en kåta med en kopp kokkaffe, avec och chokladpraliner, med norrskenet som dansade ovanför och stjärnorna som aldrig slutade gnistra.

Solstrålarna. Elden. Norrskenet. 

Kärleken. Festen. Magin.

Bröllopsfesten fortsatte, och det långt efter midnatt i den beryktade svartklubben som hemlighållits för bruden. Nere i sjöboden hade discolampor, rökmaskin och DJ-anläggningen riggats upp. Snart stod alla på dansgolvet och skrek med till en rörig blandning av låtar. Att pausa var inte något alternativ, då blev kylan plötsligt väldigt påtaglig. Och det tog inte länge innan flytvästarna som hängde längs med väggarna istället hängde på alla dansande festmänniskor.

Det var ett bröllop som var hundra procent Amanda och Markus. Deras personligheter, charm och humor fanns i allt. En touch av det norrländska, liksom motsatsen till prydligt, som slår allt annat. För vad kan möjligen gå upp emot norska räkor, suovas och maräng(bröllops)sviss?

På söndagsmorgonen vaknar vi, lite för tidigt. Hela kroppen värker, men mest värker hjärtat, så som det gör av all kärlek och när man fått dela sin älskade väns finaste dag.

Vi hoppar in i bilen och snirklar oss ut genom Norge, på väg hemåt, ut ur drömmen. Jag konstaterar för mig själv att det var århundradets roligaste bröllop. Varenda sekund var någonting värt att minnas. Ett skratt från magen, tårar från ögonen, kärlek från hjärtat. Lugnet, stämningen, peppen. Och det kanske bästa av allt var att se brudparet själva skratta, trivas och se ut att på riktigt njuta till max.


Söker du efter något?