I helgen har jag lyssnat på en ny podd som Yle släppte igår: Norrena & Frantz – en podd om relationer. Jag gillar att de är ganska bjussiga i podden – det är alltid kul att höra om andras personliga erfarenheter hellre än allmänna tankar och hypotetiska händelser. Och förstås att de har åsikter, även om jag inte alltid håller med dem.
I första avsnittet avhandlade de ämnet dejting. Inte helt relevant för mig i dagsläget, men ändå spännande att höra lite om dagens dejtingvärld och stories från Tinder som ju inte fanns när jag var singel. Jag måste dock säga att jag tycker det är obekvämt när man dissar folks profilbeskrivningar, bilder, första meddelande eller till och med hela dejter. Damn it, ge folk en chans. Det kändes också lite märkligt att hänga ut en hel dejt (visserligen anonymt, men personen skulle ju garanterat känna igen sig själv) för att han gillade att se På spåret (long story short, men ni får lyssna för hela berättelsen).
I andra avsnittet snackar de otrohet. Superkänsligt ämne och här fick vi inte höra några av Hannahs eller Evas egna historier (förståeligt) utan det handlade mer allmänt om vad som är rätt/fel och bra/dåligt när det kommer till otrohet och hur det hanteras + situationer inskickade från andra.
Det var en sak jag hakade upp mig på. Det började någonting om att ifall otrohetshändelsen påverkar relationen på lång sikt så måste man come clean och berätta om det. Men sen så säger de att man kanske inte ska berätta för sin partner om situationen istället ser ut såhär:
“Om det på riktigt är ett engångs-snedsteg med en person som inte kommer träffa på nytt, så gör man mer skada än nytta, och kanske det dåliga samvete är det straff man får ta. Men det är bara dubbelt oschysst att först göra det och sen ösa det över sin partner som är oskyldig.” och “Det gör så otroligt skada för en relation. Om du med handen på hjärtat kan säga att det var ett stort misstag och det kommer aldrig att hända igen. Eftersom det är svårt att lappa ihop en relation.”
Här finns avsnittet om otrohet.
De verkade alltså båda överens om att ifall otroheten helt och hållet var en miss som skedde utan eftertanke och ALDRIG kommer hända igen, så bör du inte berätta det för din partner för det kommer att göra mer skada än nytta.
Kanske har de en poäng och kanske är det annorlunda när man är äldre, gift, varit ihop i massor av år och har barn/hus/hund/sommarstuga and what not. Men jag kan ändå inte riktigt förstå det. Det är ändå ett svek, du vet att din partner skulle bli upprörd, att det skulle påverka hela er framtid om hen visste – är det inte särskilt vidrigt att undanhålla en sådan grej då?
För mig handlar kärlek och ett förhållande om att kunna vara öppna och ärliga med varandra. Tough shit will happen och man kan ta sig igenom det. Men att inte berätta för att “skydda partnern” känns ganska lame och som en dålig ursäkt.
Men alla har kanske inte samma starka moral som jag har när det kommer till detta. Ärlighet toppar nämligen listan över mina värderingar och jag kan i princip inte ljuga. Det har inte alltid varit smärtfritt, men jag hade nog inte kunnat leva med mig själv annars och antagligen skapar det förtroende hos andra. Eller så är jag bara ännu ung och oerfaren?
Vad säger ni? Ska man alltid berätta om otrohet eller finns de tillfällen då det gör mer skada än nytta?
