För en månad sen kom Titus från Clayhill och knackade på min dörr och jag välkomnade in hela filmteamet i bara nattlinnet (okej det var enligt manus, haha).
Efter den scenen hemma bytte jag dock om.
Vi filmade heeela dagen och bara det är ju ganska utmattande. Men också roligt. Det är inspirerande att hänga med kreativt folk och ett filmteam är ju liksom exakt just det. Blir också lite avis på deras jobb. Tänk att allt de får göra hela dagarna är att brainstorma, skriva manus, filma och sen klippa ihop allt. Mmmm. Låter som en dröm. Tycker faktiskt film är så fantastiskt. Jag skulle kanske valt den vägen om inte skrivandet ropat på mig först.
Frågade även hur mycket jag kan berätta om projektet redan nu? Och det är tydligen mer eller mindre officiellt. Så de filmar alltså en webbserie för Yle (finska motsvarigheten till SVT), som heter Hacka livet. Ett avsnitt kommer handla om min ”arbetssituation” typ, som den företagare med frihet som jag är, alltså lite av en digital nomad (ogillar egentligen att behöva sätta titlar på sig själv, kan jag inte bara få vara liksom?). Men det kommer ut först någon gång i vinter.
Det jobbiga med att ställa upp på sånna här saker är förstås den orimliga ångesten inför och sen den där ångesten som uppstår EFTERÅT. Åh herregud tänk så sa jag massor av jättekonstiga saker och tänk så tar det med det och det och det. Men vad som gör mig lite lugnare är att jag har förtroende för att det här gänget ändå vet hur man gör film. Så antagligen blir det bra oavsett, inte främst tack vare mig utan tack vare dem.
Vi drack cappuccinos och åt kakor på WeeGee-caféet i Hagalund.
Nu så här en hel månad senare har jag dock nästan glömt att det hände (det här inlägget påbörjades i samma veva men sen kom livet emellan ni vet) och förtränger det tills att det publiceras.
Jag tror hur som helst att Hacka livet generellt med alla sina avsnitt kommer vara en superinspirerande serie som kanske kan få många att öppna upp ögonen och inse att man inte måste leva enligt en förutbestämd mall. Så det är något att se fram emot!
Och det är nog just det rebellen i mig faktiskt älskar, att gå utanför det som är normen. Den där rebellen måste vi förresten prata mer om en annan dag!
Hemma från resan och rakt in i vardag. Har mer än vanligt just nu men känner ändå noll stress.
I onsdags hade vi bokcirkel (i Friday lab), jag lyssnade klart boken cirka tio minuter innan, och det i speed x2. Alltså dubbelt så snabbt uppläsningstempo, det är kanske inte någonting jag rekommenderar. Särskilt opassande för bokens titel och tema. Hehe. Gott om tid hette boken och antagligen fick jag inte med mig mycket av slutet men ansåg ändå att början var bäst. Helt okej bok, men ser ännu mer fram emot vad vi läser nu Atomic habits.
I torsdags hade jag finskakurs. Där jag redan missat första lektionen i tisdags. En underbar två timmars lektion med enbart och endast imperfekt. Ord efter ord efter ord. Och tydligen förväntas man komma ihåg allt man ”lärde sig” i bok 1. Haha ja det var alltså inte alls underbart. Det var underbarts direkta motsats. Där minuter aldrig varit lika långsamma. Ingen idé att försköna det. Grammatik kommer aldrig uppfattas som kul i min värld. Men att lära sig språk är ascoolt. No pain no gain har aldrig varit mer passande.
Och i fredags skrev jag skrivuppgift nummer 2 i kursen kreativt skrivande II jag läser i höst på distans, fyra timmar innan deadline.
Har också gjort jobb för tre olika kunder i veckan.
Sen blev det lördag och jag gick till gymmet och gjorde fem stycken pullups. Men det vågar jag faktiskt inte tro på förrän jag gjort det minst en gång till. Det borde ju inte vara fysiskt möjligt alls. Är dock alltid som starkast när jag inte tränat på ett par veckor. Kanske var det bara en illusion.
På kvällen fick jag krama mina vänner då Jas hade en väldigt fabulös 30-års fest. Hennes salsagäng och andra vänner var väldigt bra på att showa. Allt ifrån opera och dans till otroligt roliga snapsvisor.
Temat var SOMMAR så därför fick jag anledning att se så här somrig ut, sen får nog faktiskt dessa kläder vikas ner i en låda för vintern.
Pga. mitt för närvarande intensiva schema blev det dock en lugn kväll för mig. Det är det enda sättet för att få det att gå ihop: prioritera och skala bort. Det är antagligen därför jag inte är särskilt stressad.
Har jobbat några timmar idag, men också promenerat med en vän i Sverige på telefon, sett en Aki Kaurismäki film med T (som fått mig att fundera på samhällets orättvisor), bastat… och nu bloggar jag från min telefon i sängen, med datorn bredvid mig. Skriver nog egentligen lika snabbt på mobil som dator när det kommer till blogginlägg – och det är enklare att hålla i en mobil än en dator när man ligger i sängen. Heh. Och apropå det, nej jag har ingen ny iPhone (bilden ovan skulle kunna få den uppmärksamme att undra) men fotar så ofta jag kan med Ts mobil pga den tar så mycket bättre bilder. Min iPhone SE är snart inne på sitt 4:e år. Det ni!
Okej, det var allt från mig just nu. Hoppas ni mår bra och haft en okej helg!
Det finns en tid för allt, det brukar jag intala mig själv när det känns som om livet inte rymmer allt jag vill göra och drömmer om. Det var längesen jag lämnade Europa nu, är det så mycket som tre år? Kommer jag aldrig åka på en resa långt långt borta, igen? Det är en tanke jag slås av ibland.
Jag tror att det är en förväntan utifrån lika mycket som inifrån. Alltså – när jag ser andra som reser och vilka platser, länder, VÄRLDSDELAR, som de åker till. Men också när jag känner den enorma reslängtan i mig själv. Jag vet vad det gör med en att besöka något nytt, annorlunda, och kanske till och med något som är skrämmande.Hur länder först kan kännas främmande och sen hur man lär sig navigera genom det. Och så världen – som blir mindre, lite enklare att förstå.
Samtidigt snurrar tankarna om klimatet och hur vi kan bäst bry oss om vår jord, då det känns fint att upptäcka allt som finns nära istället för att koncentrera sig på resor i andra världsdelar.
Men det finns den där biten av mig som tror att det inte går att gå genom livet utan att besöka alla dessa platser. Och även om listan kan bli lång är det främst två större områden jag har i åtanke. Som är för mig ännu oupptäckta och som jag är ofantligt nyfiken på.
Det är Sydamerika och Afrika.
Bara det känns ju totalt överväldigande. Det är territorier man kan spendera månader att resa runt i. Ingen resa man gör på ett par veckor. Och var ska man ens börja?
Det andra är att det inte känns som de delarna av världen dit du bara bokar en biljett och sent spontant flanerar runt. Här krävs lite research (research är som bekant inte min starkaste gren) och för Sydamerika har jag förstått att spanska är en bra idé. Lösningen på det senare problemet är att ta med min kille – och det första? Ja det kräver bara lite planering, men är ju inte direkt omöjligt.
Anyway så vore den absoluta drömmen att 1. ha en anledning att få planera en resa till någon av dessa världsdelar och 2. resa med någon som varit där förut. Så antingen väntar jag på att detta sker – eller så…
Jag har varit på få arrangerade resor i mitt liv, men både till Sydamerika och Afrika kan jag tänka mig att boka en mer eller mindre guidad resa. Får man mersmak och vill återvända och se mer – kan man göra det på egen hand. Lite så som jag upplevt Indien, först en praktik där jag blev guidad in i livet i Indien och senare åkte jag tillbaka mer på egen hand.
Det finns ju också den typ av upplevelser där en guidade tur är rentav nödvändig. Så som att åka på safari. Det närmsta jag kommit detta var när vi skulle gå på en tur i djungeln i Indien med hopp om att se tigrar (vet inte hur stor chansen, eller risken, att faktiskt se en tiger var, kanske skulle vi mest sett andra djur) – men en brutal matförgiftning drabbad hela sällskapet och vår djungeltur uteblev. De safarier vi gjorde som barn i Spanien på 90-talet räknas knappast.
Jag tror att det skulle vara en mäktig och magkittlande upplevelse att åka på en riktig safariresa. Oavsett vilka djur man får syn på. Eftersom det aldrig kan garanteras att faktiskt se något djur (de är ju fria ut i det vilda) är det ju inte alls säkert man får syn på något (eller åtminstone inte alla djur) – men tror ändå bara vetskapen om att de finns där någonstans skulle göra det till en särskild upplevelse. Det känns också lite som en once in a lifetime-grej, som man verkligen borde göra!
Vi har ett par amerikanska vänner (han som var min chaufför när jag som tonåring var på språkresa genom hela USA) som besökte oss i augusti här i Finland och det fortsatte nu sin jorden runt-resa(!) faktiskt först till Zanzibar och sen vidare på safari i både Tanzania och Kenya. Har följt deras resa flitigt, så till den grad att jag faktiskt drömde om zebror inatt.
Gällande Safariresor.se så anordnar de resor till just Tanzania och Kenya men också till Sydafrika, enligt olika önskemål. Kan också tipsa om att kika på deras instagramkonto för mer härlig inspiration.
Och min dröm om Afrika och safari (och även Sydamerika) den finns kvar…
När vi för en vecka sedan körde runt i Malmberget hade jag ingen aning om att Den stora flytten – filmen om Malmberget hade spelats in och skulle sändas idag. Vi åkte runt med mormor, hon berättade om gatan de bodde på (den gata som var först att ryka, Trädgårdsvägen), visade var de hade byggfirmans kontor, målade upp det gamla Malmberget framför oss. Fina byggnader, tjusiga gator, vackra damer som andra i butiken fick akta sig för när de tågade fram, framgångsrika herrar.
Ett samhälle som blomstrade, tack vare malmen.
Välkommen till Malmberget – tillsammans med ”Friska” Gällivares gamlalogga.
På grund av gruvdriften i Norrbotten är Malmberget ett rasriskområde. Malmberget ska, precis som Kiruna, flyttas. Men i Malmbergets fall slås samhället ihop med grannorten Gällivare, fem kilometer bort.
Focushuset, en typisk 60-tals byggnad vars sista hyresgäster lämnade i våras och nu står redo att rivas.
Min egna relation till staden då, förutom att det var här min mamma växte upp? Som barn åkte jag konståkning, och det var här ishallen låg. Det blev många vändor hit ända tills jag tröttnade på att gå upp tidigt på lördagsmorgnarna. Sen var det här jag gick gymnasiet, precis som alla andra i Gällivare. Det fanns bara en skola, så hit tog vi bussen varenda morgon. Övningskörde gjorde jag också, på Karlssons Trafikskola.
Har alltså upplevt blod, svett, tårar och massor av skratt i Malmberget.
Och vad man känner när man åker här igenom idag? Well, för att vara ärlig har det länge varit en dyster syn. Men visst förstärks det av vetskapen om att allting är på väg bort. Det har länge fått förfalla. Mycket har flyttat till Gällivare, redan innan gruvan började fösa bort husen och folket.
Disponentvillan som en gång i tiden måste varit mycket vacker då LKABs disponenter fick bo här, alltså företagets högre chefer. Nu väntar den på besked om att rivas.Bakom stängslet skymtar den stora gropen som funnits här i många år.
Du kanske läser det här nu och tänker, men när gruvan en gång i tiden påbörjade sin brytning av malmen, när den utvecklades och samhället växte – visste man ingenting då?
– På 60-talet var politikerna oerhört starka och ville att samhället skulle fortsätta leva. Men Malmbergets planering har varit usel. LKAB varnade för vad som skulle hända men kommunen byggde i alla fall, säger Lars Israelsson.
Om man nu vill vara lite elak skulle man alltså kunna säga att det skulle kunna vara kommunen (eller politiker) i ett nötskal. Men det vill vi inte vara så det säger vi inte. Något historien kan lära oss är dock att man alltid bör ha i åtanke att politiker ofta jobbar för sin egna vinning, kanske inte alltid fattar de smartaste besluten och att det finns skäl att vara ifrågasättande.
Så också när samma kommun köper skidanläggningen Dundret, eller bestämmer sig för att inte bara ersätta den gamla ishallen utan samtidigt bygga curlingbanor och friidrottsarenor. Nu säger jag inte att något av nämnda exempel skulle vara absolut idioti, men jag säger att det kan finnas skäl att inte svälja allt och bara stå vid sidan och heja på. Hur mycket man än gillar Gällivare, eller idrott.
Den stora flytten – filmen om Malmberget
Dokumentären då, som skildrar allt detta och det som händer nu. Hur var den?
Det är en film som väcker massvis av känslor. Gåshud, kanske en tår, men också skepsis. Det finns mycket jag gillar, tycker att det är ärligt och fint skildrat.
Jag ser dokumentären om Malmberget och slås av hur de lyckas fånga en plats så rakt av. Ingenting är iscensatt. Det är som om ingen som är med märker att det finns en kamera i rummet. Här har de lyckats bra.
Det är en film på 58 minuter som fokuserar på några personliga berättelser, politikerna och LKAB. I bakgrunden hör vi musik från norr. Det börjar halvdeppigt, några missnöjda kommentarer men mot slutet får alltihop en positiv ton och lite skulle det kunna upplevas som en reklamfilm för gruvföretaget i fråga.
Vill man läsa mer om Den stora flytten så har även Västerbottens-Kuriren publicerat en bra artikel här.
OmtycktaDannes gatukök som syns i filmens inledningdå de stekte sina sista hamburgare.
Det finns såklart en del som skulle kunna kommenteras. Som det faktumet att frisören som fick stänga kanske egentligen var ganska ”good off” med ett jobb som produktionschef i LKAB? Det är inte alla frisörer som gör en sådan karriärförändring. Man bör inte heller glömma att alla som tvingas stänga/lämna/flytta har fått ersättning. De som fått helt nya hus har kanske inte heller gjort en förlustaffär.
Men det är klart att det kan vara tungt och ledsamt ändå, som med alla livets nya kapitel, även om de på sikt kanske blir ännu bättre? Och alla har rätt till sina känslor.
Till vänster skymtar den gamla ishallen i bakgrunden, till höger låg det förut en Pressbyrån.
Men filmen om Malmberget får mig också att tänka på perspektiv.
När man är bekymrad över att det inte blir någon bastu i det nya huset (och kommenterar det med ”ja då får vi åka ut till stugan oftare”) eller att alla fyra barn inte får varsitt rum – då kanske man ska ta sig en funderare över hur bra man faktiskt har det.
Gällivare, och Kiruna, har bland de högsta lönerna i landet. Och bland de lägsta levnadskostnaderna. Det första, helt och hållet tack vare gruvan.
Det är samhällen som existerar tack vare gruvan. Och det är invånare som kan leva ganska bra av samma orsak.
Det är lätt att bli bitter och det är självklart att det är sorgligt när alla minnen från ens uppväxt rasar ner i ett stort gruvhål. Tomma lokaler, ett staket som kryper närmare, grafitti som ska liva upp men misslyckas totalt. Det är ingen vacker syn.
Men ifrågasätter gruvan gör ingen. Jag upplever snarare att de flesta känner en stor respekt för den. Just eftersom det är levebrödet för samhället och folket här.
Så kanske blir man lite sentimental nu när allt försvinner, men då är det värt att komma ihåg att det vackra samhället försvann långt tidigare. Och om Malmberget fått stå kvar, vem skulle då tagit hand om dess förfall i en kommun vars befolkning ständigt minskar?
Måste också tillägga att det ger mig lite ont i magen att man tvingas bygga så mycket nytt i ett samhälle med den femte lägsta befolkningsökning i landet (en negativ sådan alltså). Det finns ingenting som tyder på att fler kommer flytta till Gällivare kommun och därför kan jag inte låta bli att undra vad som händer när alla byggen står klara och om ännu fler år när gruvnäringen sakta avtar. Låt oss bara hoppas att det inte blir så här.
Det är också därför mitt inre skriker, SATSA PÅ TURISMEN. Gör det nu genast! Potentialen finns. Och det värmer mitt hjärta att det finns ett par eldsjälar som kämpar på trots att motvinden kan blåsa hårt här uppe!
Äntligen hemma! Eller? Nja riktigt så kändes det faktiskt inte. Min klassiska komma hem-ångest (travel hangover) inföll denna gång så fort vi klev av tåget inne i Helsingfors. Så snabb brukar inte ångesten vara. Och det känns precis som det brukar efter galna naturupplevelser, fruktansvärt lame att komma hem till en storstad. Kände exakt likadant när jag kom hem från Alperna i vintras. Jag tror faktiskt inte att min själ trivs i stora städer. Tunnelbanor, bilköer och mängden av butiker gör ont i min kropp. Och jag tittar på alla människor som rör sig i detta hopplösa ekorrhjul och tänker herregud ni vet inte ens vad ni går miste om!
Men nu var det inte en terapisession runt detta vi skulle gå in på. Det går kanske över. Kanske älskar jag livet här igen snart.Kanske bokar jag in en ny resa.
Jag ville istället göra en liten sammanfattning av vår nordliga roadtrip.
Så här såg vår resa ut, från norra Finland, snett genom norra Sverige och så in en liten bit i Norge:
Tåg: Helsingfors – Kemi, 7 timmar. Här plockade vi ut vår hyrbil som fick följa med under hela resan.
Kemi – Lappträsk, 1 timma. I sommarstugan som är min farmors barndomshem och även platsen där pappa jagar älg. Här sov vi två nätter. Tornedalen är mycket skog och myrmark, och jag tycker det finns ett visst vemod över detta men det är också exotiskt och uppfriskande på något vis.
Lappträsk – Gällivare/Tjautjas, knappt 3 timmar. Här sov vi också två nätter, hemma hos mormor. Besteg både Dundret-berget och berget i Tjautjas. Äntligen hade vi nått bergen!
Gällivare – Abisko, knappt 3 timmar. Och med en natur som bara blir vackrare och vackrare längs vår resa… Vi checkade in på STFs turiststation för två nätter och hann göra en superfin dagstur upp till Kårsavagge, samt gå upp till Trollsjön. Sen blev det dags att fortsätta mot resans huvudsakliga mål: Norge.
Och efter dessa totalt 10 dagar på resande fot vänder vi om och gör samma resa tillbaka, den här gången på bara två dagar. Vi körde Lavangen – Gällivare i söndags, en resa på 4.5 timmar, sov en natt där. Sen fortsatte vi på måndagen till Lappträsk för ännu en natt, och till slut på tisdagen körde vi till Kemi (stannade på Ica i Haparanda och köpte med två fulla Ica-kassar, haha ännu en bra anledning att resa med bil + tåg), lämnade bilen och hoppade på tåget till Helsingfors.
Som jag älskar dessa långa tågresor. 7 timmar är inte ens tillräckligt länge när man har saker att göra. Igår när vi skulle gå av, halv nio på kvällen, kändes det som om jag skulle kunna åka tåg i ett par veckor.
Det bästa med de finska tågen är dessutom att man kan välja en ”arbetskupé”. För exakt samma prislapp kunde jag och min kille alltså välja en liten kupé med endast två platser och sitta där ostört under hela resan från Uleåborg (där vi gjorde ett tågbyte, en timma från Kemi).
De långa bilresorna har jag inte heller något emot. Så länge det inte är norska vägar(!) eller grusvägarna runt Lappträsk är det ett utmärkt tillfälle att jobba på. T körde hela vägen (vi hade bara en förare registrerad på hyrbilen) och jag jobbade. Det är till exempel då, eller precis innan jag ska sova, som de flesta blogginläggen skrivs när jag är på resa – från min mobil.
Det var den resan. Det kändes som om vi var borta länge och det var flera av årets bättre upplevelser bara under dessa dagar. Alla fjälltoppar, tillsammans med nära, kära och god mat. Wow.
Är det det här jag ska leva på genom hela den långa mörka vintern nu?
Det blåste in ifrån havet. Stormiga vågor ute på vattnet. Molnen låg tunga över fjorden och regnet gjorde inga uppehåll.
Familjer och vänner samlades. Bord dukades. Var och en pysslade med något runtom i stugorna. Kvällens grillande flyttades in under tak. Det löser sig är en av livets bättre inställningar, så även om man är brudpar med förhoppningar om en utomhusvigsel redan följande dag.
Det som är bra med fjordarna i Norge är kanske just det att det kan storma en hel dag och nästa morgon ha förvandlats till den vackraste av höstdagar.
Så utomhusvigseln blev verklighet, vi frös inte ens i bara ben och tunna klänningar. Det var ett bröllop du bara läser om i sagorna, men det var inte enbart norrlandsprinsessvackert utan också högljutt, underhållande och jordnära. Allting fulländades när norrskenet sträckte ut sig över den kristallklara stjärnhimlen. Där stod de, i en kåta med en kopp kokkaffe, avec och chokladpraliner, med norrskenet som dansade ovanför och stjärnorna som aldrig slutade gnistra.
Solstrålarna. Elden. Norrskenet.
Kärleken. Festen. Magin.
Bröllopsfesten fortsatte, och det långt efter midnatt i den beryktade svartklubben som hemlighållits för bruden. Nere i sjöboden hade discolampor, rökmaskin och DJ-anläggningen riggats upp. Snart stod alla på dansgolvet och skrek med till en rörig blandning av låtar. Att pausa var inte något alternativ, då blev kylan plötsligt väldigt påtaglig. Och det tog inte länge innan flytvästarna som hängde längs med väggarna istället hängde på alla dansande festmänniskor.
Det var ett bröllop som var hundra procent Amanda och Markus. Deras personligheter, charm och humor fanns i allt. En touch av det norrländska, liksom motsatsen till prydligt, som slår allt annat. För vad kan möjligen gå upp emot norska räkor, suovas och maräng(bröllops)sviss?
På söndagsmorgonen vaknar vi, lite för tidigt. Hela kroppen värker, men mest värker hjärtat, så som det gör av all kärlek och när man fått dela sin älskade väns finaste dag.
Vi hoppar in i bilen och snirklar oss ut genom Norge, på väg hemåt, ut ur drömmen. Jag konstaterar för mig själv att det var århundradets roligaste bröllop. Varenda sekund var någonting värt att minnas. Ett skratt från magen, tårar från ögonen, kärlek från hjärtat. Lugnet, stämningen, peppen. Och det kanske bästa av allt var att se brudparet själva skratta, trivas och se ut att på riktigt njuta till max.
De svenska fjällen lämnar vi bakom oss när vi efter ett kort stopp på Ica i Riksgränsen kör över till Norge. Väldigt snabbt förändras landskapen. Här och var bland klipporna är små stugor och hus utplacerade. Vägen går genast neråt. Vi ska från 3-400 meter över havet, ner till havsnivån. Norge är ett virrvarr av höga berg, djupa fjordar och vägar som slingrar sig runt och över alltsammans. På svenska sidan går det jättebra att samtidigt skriva på mobilen, på norska sidan blir jag genast lite åksjuk och får koncentrera mig på slående omgivningar istället.
Moln, gråa och fluffiga, ligger tätt runt bergen. Och samtidigt som det känns som att besöka en plats för första gången drar alla de där barndomsminnen över mig som tidvattnet drar in över stenstränderna.
Det var hit vi kom många somrar, för att fiska, rida på islandshästar och ja, fiska ännu mer.
Norge var så annorlunda, då och även nu. Annorlunda från Sverige. Ebb och flod, jag kunde inte riktigt förstå hur det fungerade. Vad var det här för hav som drog in och ut på ett så konstigt vis, inte enligt någon klocka? Och alla saker vi plockade vid stränderna. Vi fiskade upp sjöstjärnor och sjöborrar. Glömde hela fiskeväskan på bryggan, satte fiskeben i halsen och körde iväg med fiskespöna kvar på biltaket.
Norge så här i vuxen ålder är svårt att greppa. All denna naturskönhet. Och så att få komma hit för ett bröllop.
I fredags fick vi uppleva regn och stormiga vindar. Men på lördagsmorgonen vaknade vi upp till vädergudar som visste att det vankades vigsel precis ute vid fjorden. Allting var så stilla. Solen varm. Om en septemberdag kunde vara perfekt skulle den var så som denna lördag. Vi såg solen gå ner precis innan varmrätten. Och när elden stod redo i kåtan precis utanför med kokkaffe och avec så gick jag ut och möttes av världens stjärnhimmel. Men vänta lite, där finns något mer. Ett svagt grönt sken som sträckte sig över himlen. Ett norrsken.
Just nu sitter jag i bilen på väg hem. Mellan Kiruna-Gällivare. I Finland är vi först på tisdag. T kör och jag minns gårdagen. Ska berätta mer om bröllopet kanske i morgon. Det var, ja, så bra.
En hård vind mötte oss när vi klev ut från vandrarhemmet på STFs turiststation i Abisko. Wow. Det lär bli en blåsig tur om vi ska ta oss ända upp till stationen på fjället Nuolja dit linbanan går. Så vi gjorde så som man bör: gick till STF-guiderna och frågade om tips. Där får vi veta att linbanan är stängd och den stängs tydligen bara om det är vääldigt blåsigt. ”Det kan bli en äventyrlig och rolig tur” var guidens sätt att beskriva att det kanske inte blir särskilt njutbart. Hon tipsade oss därför om en av sin egna favoritturer, upp på fjället på väg mot Kårsavaggestugan. Då skulle skogen skydda oss en bra bit upp och sen kunde vi njuta av vidderna och vyerna innan vi kunde fly tillbaka ner bland björkarna igen.
Med lätta ben vandrade vi iväg. Att gå dagsturer är faktiskt ganska lyxigt. Det innebär ju att man slipper kånka en tung och oproportionerligt stor ryggsäck på ryggen. T försökte räkna på vilka distanser man skulle kunna vandra per dag om man var ute typ en vecka. Och jag försökte förklara att man nog inte alls orkar gå typ 50 km på en dag ens om man är vältränad! En ryggsäck på ryggen drar ner tempot (och orken!) ganska rejält. Det får man inte glömma. Ser dock fram emot att få göra en sån tur snart! Kanske nästa sommar?
Blickar ut mot mäktiga Lapporten, på väg uppåt uppåt.Lapporten syns även från Abisko och till och med från bilvägen.
Leden mot Kårsavagge stiger långsamt och det är en skön uppförsbacke under 4-5 kilometrar. Och som jag älskar att promenera fram på smala stigar, vältrampade stigar där tusentals kängor gått innan. Stigar där man får passa sig för rötter, stenar och lera. Så plötsligt tunnas björkarna och buskarna ut och där ovan trädgränsen ser man det äntligen. Allting.
Mmmm. Fjälltopparna. Glaciärerna. Forsen som dånar förbi.
Uppe på fjället äter vi vår lunch bakom en liten sluttning där vi hittar en plats i lä. Om vädret hade varit bättre skulle vi tagit med termosen men det blev bara en snabb paus.
Världens minsta björk kan man dock hitta till och med här uppe på fjället.
Hela vägen till Kårsavaggestugan är ungefär 14 kilometer från STFs turiststation i Abisko. Eftersom vi ska tillbaka går vi inte så långt utan vänder istället halvvägs.
Med ny energi från de goda smörgåsarna (ingenting smakar lika gott som utomhus efter några kilometer uppför ett fjäll) går vi alltså ner igen.
Nervägen går lika lätt och vi tar på oss de extra tröjorna för att inte frysa i blåsten. Temperaturen är skön, vi har vinden i ryggen och höstluften här uppe är friskare än allt annat. New Delhis raka motsats.
När vi når fram till turiststationen igen är benen faktiskt ganska trötta. Orken finns liksom där, men benen vill vila.
Så vi sätter oss i köket som är nästan tomt på folk så här tidigt på eftermiddag. Dricker en kopp kaffe och äter mormors kanelbullar som vi fått med oss. Det smakar så gott.
Sammanfattning av turen upp mot Kårsavagge
* Gå från STF Abisko Turiststation och följ skyltarna mot Kårsavaggestugan, första biten går längs med den röda leden med nummer 1 men svänger sedan av mot vänster där röda leden fortsätter till höger upp till linbanestationen. Tänk på att följa sommarleden med en vandrare på skylten och inte vinterleden som visar en skidåkare.
* Efter 5-6 km lämnar du skogen och är uppe på fjället med fin utsikt, här kan du ta rast och gå tillbaka ner igen. Eller så fortsätter du gå en bit och vänder senare om du vill gå en längre tur.
* Turen upp är en ganska mjuk stigning och leden är ganska lättvandrad. I skogen var det i princip vindstilla men väl uppe på fjället blåste det rejält.
* För oss tog det 1 timma och 40 minuter upp och samma tid ner, inklusive fotostopp och mindre pauser. Då gick vi totalt 14 kilometer, 7 km upp och 7 ner.
