Inte mycket nytt
Februari 2024, innan allt hände.
Ett blogginlägg skrivs för hand. Det är fördelen med en Remarkable. Ett brev skrivs också för hand. Det tredje i ordningen. Det känns alltid som en lyx-aktivitet när jag postar det till Sverige. Det är dyrt, kostar flera euro. Eller åtminstone två och femtio. Hela processen unik i sig, och värdefull. Här ger jag av mitt fokus, av min lördag och av mina prioriteringar. Jag viker ner pappersarken i ett nyinköpt, vackert (också dyrt) kuvert och postar det. Det är ett frustrerande långsamt sätt att kommunicera på. Det sker inte i förbifarten. Inte väntandes på tunnelbanan eller mellan två möten. Inte medan en serie på tvn står på eller maten i ugnen väntar. Det kunde varit ett instagram-DM. Det kunde varit ett mejl. Det kunde varit digitalt. Och det kunde ha glömts bort. Varit en del av allt annat. Av flyktiga meningsutbyten ingen minns om något år, ens i morgon.
Jag läser en bok som jag läst förut och en bok som jag inte vet om jag kommer ta mig igenom överhuvudtaget. På spaning efter den tid som flytt, Marcel Proust. Men den är åtminstone digital och därför inte omöjlig att bära med sig. Så jag läser på metron. Ännu en fördel med en Remarkable. En icke-digital digital pryl. Fast mest läser jag pappersboken från biblioteket när jag gått och lagt mig, efter två sidor somnar jag.
Och papperstidningen under söndagsmorgonen. Alex Schulman fortsätter förfölja mig. Intervjun med Jan Guillou publicerad i HBL. Jag tänker på vad andra tänker om den mannen, och på vad jag själv tänker. Med ett lugn och en självklarhet står han framför sin vägg av tiotals dödade djur. Alex lyckas i sin intervju tänker jag. Utan att ha läst något annat nånsin om Guillou känns det som ett unikt perspektiv. Fast kanske har jag bara blivit indoktrinerad att tro det efter att ha låtit mig trollbindas av berättelsen och rösterna i podden.
Jag tänker, nu alltså, när jag skriver om det, inte när jag läste intervju, att det är vilsamt för mina öron, mina ögon, men ännu mer mina tankar och mitt inre, att inte utsättas för åsiktsströmmarna på Instagram. Hur de räddar världen med sina uppmaningar, övertygade om att just deras tillvägagångssätt är de enda rätta. De är alla ekon av en större, stark röst. Som de blint speglar – utan ett uns av ifrågasättande, eller egen tankekraft. Uppmaningarna, helylleliven, desperationen, det repetitiva. Ta bort skiten. Jag behöver den inte. Istället spelar jag Wordfeud (vad trodde du? att jag mediterade och vinterbadade?) och förlorar gång på gång mot min pappa. Jag startar finska spel mot random motspelare och att jag berättar om det spär bara på illusionen om att jag skulle behärska språket. Mina kunskaper baserar sig på ett evinnerligt gissande utifrån ordets inledning och kontexten. Samt att jag endast pratar i jag-form. Passande för en ex-bloggare (en titel som tycks leva kvar då jag senast igår på en fest blev jag igenkänd som “ahh, the blogger?”). Vi pratar om drömmar den kvällen. Ett tema jag låtit infekteras av så kallade universum-dyrkare. Men som jag i samtal med vetenskapligt lagda människor låtit få nytt liv. Så mycket av det som är viktigt i livet blir genast en klyscha då de upprepas i flöden. Men när vi pratar om det du och jag, på lunchrasten eller i en bar, blir det verkligt och betydande.
Dejt med ginger beer-provning.
Frukost för en födelsedagskille.
Födelsedagsdrink och presentöppning för samma kille på favoritbaren Goldfish.
Och en helt annan kväll, på middag i Munksnäs med vänner.
