De två nätterna i Stockholm

Jag kom till Stockholm förra onsdagen, för en vecka sen. Tåget var två timmar sent och jag missade ett morgonmöte på distans eftersom täckningen ute i skogen har sina brister. Annars gjorde det inte så mycket, att vi var sena, för att åka tåg är himla trevligt. Du vet aldrig vem du hamnar i samma kupé som. Den här gången var det Dagny som livade upp stämningen, som åkt flera Vasalopp och tyckte att livet som pensionär var hur nice som helst.

Kungsträdgården körbärsträd

Stockholm tog emot mig på bästa vis. Solen sken, staden var vid liv och det myllrade av människor så som det brukar. Det kändes som att det mesta återgått till sitt normala efter det som hände. Men jag kan förstå att för några förändrades livet för alltid. Livet, ni vet, obegripligt på alla sätt och vis. Och när jag gick förbi den där väggen så smärtade det till i hela kroppen. Fysjutton. Det hängde post-its i olika färger, hundratals meddelanden fyllda med kärlek, och ett gäng blommor på marken.


Min vistelse i huvudstaden fortsatte med lite jobb, vietnamesisk mat, hotellfrukostar, häng med pappa, secondhand-fyndande och shopping i form av vandringskängor, och så träffade jag även några av mina bästa resebloggskollegor och vänner. Jag mår bra, känner mig sådär fulländad som man gör ibland. Inspirationen när det kommer till livet och skrivandet flödar liksom.

Jag avslutade min sverigevistelse med en promenad till Kungsträdgården. Så som man bör såhär års. Det var mitt på dagen och hela Stockholm hade gått ut för att äta sin medtagna lunch här under de rosa små blommorna (första bilderna). Jag köpte en kaffe och satte mig i en halvskuggig plats under träden. Tittade på folket, på fåglarna, fontänerna och bara njöt. Och så skrev jag det här. Innan jag gick tillbaka till hotellet, plockade upp min väska och tog flygbussen till Arlanda för att ta planet hem till Helsingfors.

I staden där tonårsminnena finns överallt

Tisdag. Tjugo minuter innan tåget ska gå, jag lägger ner det sista i väskan, tar på mig skorna och går runt ett varv i huset för ett sista hejdå. Ett sista för den här gången. Åker genom stan och ser de slitna fasaderna blandas med de nybyggda och väldigt enkla fasaderna. En stad som vill så mycket, men som inte riktigt lyckas. Det känns lite märkligt som det alltid gör. Hur en plats kan kännas så hemma och så självklar, så trygg men också klaustrofobisk (det var här jag inte kunde andas, det var härifrån jag alltid hade längtat bort, alltid). I vartenda hörn av den här staden gömmer sig minnen, mestadels från tonåren. En av de där sista nätterna när vi tog studenten och alla ramlade runt på en helikopterplatta i midnattssolen. När vi snurrade runt i en bil och åt chips den där kvällen som han skulle lämna staden för alltid och ta mitt hjärta med sig. Hur bra vänner vi var och nu när jag ser dig på ett café så hälsar vi knappt, vi säger knappt hej. Jag går snabbt genom mataffären och undviker att möta blickar som jag inte vet hur jag ska besvara.

En vy mot det där berget, Dundret, i Gällivare. En mobilbild som togs en sommar för några år sedan.

Istället låter jag naturen ta hand om mig. Vandrar genom skogar och upp på berg, åker ut med en skoter, gömmer mig bakom skidglasögonen och svischar ner för backarna. Backarna vars ekonomiska situation avslöjar att de kanske inte alltid kommer finnas kvar. Backar som ropar på hjälp till ett samhälle som lyssnar men inte kan agera. Medan minnena från en tid som nu är glömd passerar i någon sorts periferi. Jag älskar att tänka tillbaka på det, men jag saknar ingenting av det.

Och egentligen spelar ingenting någon roll. För det är inte jag som bor här, jag hälsar på och sen säger jag hejdå, igen och igen.

Ännu en mobilbild. Samma sommar. Från bergets topp, i den magiska midnattsolen. 

Tre veckor utan pojkvän

Om nätterna drömmer jag massor och ibland lite konstiga saker. En natt var jag på en fest och tog emot en hink i rostfritt stål fylld med flytande kokain (vad är det ens?). Och var kommer allt ifrån? Och så längtar jag varje natt efter att krama någon. När man är van att sova bredvid någon annan, fastklamrande som en liten koalabjörn, så är tre veckor en himla lång tid. Tre veckor med sms, längtan, undran över hur hans Göteborgs-resa var, och viljan att få berätta allt om mina händelser i norr, samtidigt som vi planerat vår Milano-weekend. Det är alltid samma sak, jag vill boka boende så fort som möjligt, han gör det gärna i sista minuten efter att ha researchat allt som finns att researcha. Jag vill bo med Airbnb, han föredrar hotell. Dessa små skillnader som kräver kompromisser, kompromisser som är nödvändiga för ett förhållandes välmående och överlevnad. Är ni bra på att kompromissa och komma överens i ert förhållande?

Annars så är det fint att vara ifrån varandra. Fint att få sakna. Fint att få känna vad som verkligen betyder något. Och få ta tillvara lite på den där egentiden som annars faller i glömska bland Netflix-serier, caféhäng, cykelturer och middagar, tillsammans.

Igår kväll kom jag hem till Helsingfors, hem till honom, tacos och fredagsmys.

Han väljer en pizza från menyn, på uteservering i Kitzbühel där vi var i mars. 

Hemma hos mormor, torkat renkött & snötyngda granar

Andra dagen på fotokurs hemma hos mormor ute i Tjautjas


I torsdags så vaknade jag och Rania upp i Tjautjasjaure dit vi kom dagen innan för att fotografera. Här ute i byn går det verkligen att finna lugnet, det finns ingen så tyst tystnad som tystnaden här, och dessutom är miljön sjukt mysig och fotovänlig. Det hade varit stjärnklart kvällen innan man strax efter att vi gått in efter att ha fotat norrskenen vid midnatt så måste molnen ha dragit in över himlen, för vi vaknade upp till någon decimeter nysnö. Hurra, jag som hade längtat efter att få fota de där snötyngda grenarna i skogen!

Här satt vi i mormors påskpyntade kök och njöt av en långfrukost som om det vore helg fast än det bara var torsdag. Och egentligen var vi ju inte ens lediga eftersom Rania jobbade som min fotolärare och jag ju var en hårt arbetande fotoelev. Det ska dock erkännas att det kändes som ett himla lyxigt jobb att sitta och snacka manuella inställningar på kameran samtidigt som vi drack kaffe med kaffeost och skar upp torkad renkorv.

→ Läs också Ranias inlägg från dagen: Kaffeost och snö – Fotokurs dag II. Jag måste säga att hon lyckades få till riktigt fina bilder på mig, jag tror hennes kamera och händer är lite magiska.

Yoghurt med norrländska bär och så kaffeosten där på ett hörn.

Jag hade nästan kunnat byta ut choklad mot detta resten av mitt liv, riktigt lyxigt godis.

Oh hello there snötyngda lilla gran, jag gillar dig!

Vi lämnade skidorna hemma den här dagen, det var liksom enklare att promenera längs med skoterspåret. Vi gick och vi fotade och så letade vi efter renarna. Men det har vi lärt oss den här veckan, att de finns längs med vägarna och inte alltid ute i den vackraste av skogar.

Rania lyckades som sagt med några fina porträttbilder på mig, däremot insåg jag nu när jag kikar igenom dagens bilder att jag mest fångade hennes rygg eller när hon hade kameran i ansiktet (hon har kameran i ansiktet en hel del så det blir rätt många sånna bilder). Det blev fint ändå tycker jag, men lite variation är ju alltid trevligt – en lärdom till nästa gång.

The mountain bakom granarna is calling och Rania dansar iväg mot det!

Och när vi kom in så kramades vi lite med björnen som ligger på mormors vardagsrumsgolv. Det är ju faktiskt inte alla som har en björn hemma på golvet så man får passa på!


Ni kanske undrar hur fotokursen var? Tja, jag skulle nog vilja säga att jag kan låta alla bilderna tala för det. Det känns som om jag lärt mig massor, alltifrån komposition och bländare till redigering i Lightroom. Och ja, jag är i alla fall supernöjd med resultatet! Nu ser jag fram emot att fortsätta utvecklas och ett mål jag har är att en dag få fånga fullmånen såhär vackert som Äntligen vilse gjort.

Pst, om du också är nyfiken på att gå en fotokurs med Rania så kan du kika in här för att läsa mer.

Vi behöver inte vara rädda

När polisen höll sin presskonferens nu under kvällen var det polisen i mörkblått till vänster som uttryckte sig skickligast av alla jag lyssnat till under hela kvällen.

”… man behöver inte vara rädd. Man ska inte ändra sin livsstil. Man ska leva sitt liv precis som vanligt. Man ska inte låta angrepp av det här slaget göra oss rädda.”

Visst är det obehagligt, livet är obehagligt emellanåt. Och det är rätt absurt att människor utför terror av denna typ. Lika absurt som att krig varit ett stående inslag i alla dagstidningar så länge det funnits tidningar eftersom krig funnits så länge det funnits människor på vår jord. Allting går inte att förklara och det är inte allting som vi kan förstå. Och vi behöver inte göra det, antar jag.

Men jag vill lyfta upp det faktum att vi inte behöver vara rädda, och att världen fortfarande är vacker. Kom ihåg det. ♥

Fotodag ute i Tjautjas – skidor, kaffe & norrsken

Hej från Tjautjasjaure, den lilla fjällbyn 3 mil norr om Gällivare där min mormor har ynnesten att få vara bosatt. Jag älskar att komma hit just runt den här tiden när vårsolen är framme och snön sakta börjat smälta, det är perfekt upplagt för längdskidåkning, skoterturer, fika i snön och att bara ta in och njuta av naturens skönhet.

Jag och Rania / Rowan Tree kom ut hit igår förmiddag för att ha lite fotokurs. Jag tänkte nämligen att mormors lilla hus i den lilla byn skulle vara en lämplig miljö för att fånga lite av det norrländska friluftslivet. Och alltså varsågoda jag tänker att ni ska få se vad jag fångade genom min kameralins. 

Foto och redigering av Rania / Rowan Tree – vi stakade oss fram på skidor längs ett skoterspår då skidspåret hunnit smälta bort, det var inte helt enkelt kan jag meddela.

Vi hade såklart med oss lite äkta norrländsk rekvisita för fotona (och för att dricka vårt termoskaffe). 

Och här satt vi sen i snön, drack kaffe, åt smörgåsar och diskuterade foto in i minsta lilla detalj. Herregud så kul och lärorikt att få ha en fotograf vid sin sida en hel dag. Förhållandena var egentligen inte optimala, ni vet starkt direkt solljus och vit-blåaktig snö – men jag tyckte vi gjorde ett ganska bra jobb ändå. Sen har jag ju förstått att man inte vaknar upp och blir en riktigt duktig fotograf över en natt (Rania har hållit på i 10 år liksom!), men alla ska vi ju börja någonstans.

That motljus alltså, finns det något roligare att leka med i foton?

Jag tycker dock det är roligare att fånga ”människor in action” än att fokusera på grankvistar och naturen – Rania är dessutom ett så tacksamt motiv, jag menar, hur mysig och skogsmullig ser hon inte ut?! Vi får väl se hur mitt fotointresse förändras och växer i takt med att jag (förhoppningsvis) förbättras. 

Foto och redigering av Rania / Rowan Tree

Sen gick vi in för att redigera men gick ut igen för att fånga den där gyllene timman innan solen går ner.

Efter en lång dag ute på skidtur som till största del bestod av fotograferande och följdes upp av timmar med redigering när vi väl kom in, så kröp vi tillsist ner i våra sängar strax innan midnatt.

Jag kan se stjärnorna härifrån, sa jag till Rania. Och inser i samma stund att vi helt glömt bort att kolla chansen för att få se norrsken (som man kan se i en app, såklart). Men så när jag fortsätter spana ut mot stjärnhimlen ser jag det plötsligt – det gröna ljuset som skimrar där ute. DET ÄR NORRSKEN! Och reaktionen hos Rania var väldigt lik reaktionen min kompis Julia hade förra året när hon också hunnit gå och lägga sig: att kliva upp sjukt snabbt, få på sig kläder och gå ut. Rania nådde toppen av bevis på att man är en trogen och passionerad fotograf, hon slet tag i kameraväska och sprang ut på isen. Jag kom efter när jag insåg att en sån här stjärnhimmel med norrsken och månljus och en räv som springer över isen, är ingen vardagsmat. En stund helt klart värd att fångas.

Här kan ni se Ranias fantastiska bilder av norrskenet.

Nu ska vi fortsätta dagens lektion – det har kommit någon decimeter snö under natten och är mulet idag så blir lite andra fotoförhållanden.