Att fota självporträtt

Varje torsdag har jag möte med min grupp på fotokursen om veckans fotouppgift och uppgifterna kommer som på löpande band vecka efter vecka. Först ut var skärpedjup och slutartid, som följdes upp av att fånga den blåa timman (före soluppgång och efter solnedgång) och den tredje uppgiften handlade om att fota porträtt. 

Fotouppgift nr. 3: porträtt

Eftersom jag har mest tid till att fota på dagarna när jag jobbar slutade det med att jag fick använda mig själv som objekt och öva på självporträtt. Men det var också godkänt inom uppgiften.

Dessutom gick den här uppgiften ut på att porträttet skulle vara av en person tillsammans med något som han eller hon gillar eller något som kännetecknar personen. Därför håller jag i jordgloben som vi har här hemma och drömmer mig bort till spännande destinationer. Valde också att göra bilden svartvit och lägga på kornighet för lite effekt. Skulle jag inte kunna vara plockad från typ 70-talet här?

» Här kan du se hur bilden blev i färg.

Utmaningen i att fota människor

Jag älskar att fota människor, och hade egentligen gärna fotat någon annan. Men jag har också förstått att det kräver övning. Det är så mycket som ska klaffa rätt för att en bild ska bli bra, eller kanske framför allt för att en bild ska bli exakt så som man vill ha den. Dessutom är jag som ”nybörjare och hobbyfotograf” van att fota när ett perfekt tillfälle dyker upp, av en slump och på impuls, och inte aktivt leta efter eller själv försöka skapa en bra bild.

Det är mycket som spelar in: ljus, komposition, personen i sig själv, kläderna, miljön runt omkring – och såklart: fotografen. Olika fotografer gillar ju att ta olika typer av bilder. En fotograf jag tycker är fantastiskt duktig och cool är Emilia, och hon föredrar till exempel att fota i stående format och gör det nästan uteslutande. Jag själv har som grej att jag gärna fotar lite mer underifrån än tvärtom. Tror det har att göra med att jag vill få mer edge/kontrast. Gillar inte alls att bli fotad ovanifrån och bli förminskad och nertittad på. Å andra sidan vill man givetvis inte ta ocharmiga bilder med dubbelhakor i fokus… :))

Men en modellig hals och haka är knappast livsnödvändigt. Jag gillar ändå det verkliga, vanliga och naturliga.

Hur fotar man självporträtt?

Det kluriga i att inte fota någon annan utan att fota sig själv, det är ju att man måste rigga kameran och sen försöka hålla koll på att man är rätt placerad i bilden. Och samtidigt få till korrekta inställningar på kameran. Sen är man mycket mer kritisk till sitt egna utseende än andras, det gör det hela ännu lite knepigare.

Min Lumix GF7 har dock gjort själva fotandet så mycket lättare genom sina smarta funktioner. För det första kan du fälla upp skärmen så att du ser dig själv när du står framför kameran, och ställa in så att kameran automatiskt hittar ansiktsfokus när du gömmer ansiktet bakom händerna och sedan tar bort händerna. Det andra alternativet är att använda självutlösaren i appen som finns och den är så fiffig att du kan se exakta bilden direkt i appen och se hur bilden kommer att bli.

Eftersom mina händer var upptagna har jag använt mig av appen på de två bilderna ovan, med några sekunders tidsfördöjning och där den tagit flera bilder efter varandra. Första bilden är dessutom fotad i liggande format och har sedan beskurits.

Tricket för att ta 1 bra bild är också att ta minst 30 bilder med olika vinklar, format och poser. Jag vet inte om man blir bättre på det ju mer man övar? Men så ser det i alla fall ut för mig just nu, jättejättemånga bilder så blir säkert en bra. Jag jobbar lite likadant när jag fotar annat också.

Att fota sig själv i speglar funkar ju ibland, men det blir ju lite mer en väldigt bloggig bild. 

Om du inte har en fjärr för självutlösaren så kan det vara lite knepigare, men då får du ställa in fokus på något som finns där du tänkt ställa dig, sätta självutlösaren på längsta möjliga tid (10 s.) och skynda dig fram till din pose. Jag kan också rekommendera ett stativ, det gör allting enklare. Mitt lilla stativ har gått sönder så jag måste investera i ett nytt. För dessa bilder byggde jag upp med lite kokböcker i en bokhylla och diverse papper för att få kameran på plats… :)


Tycker ni det är kul att läsa om foto och vad vi får göra i fotokursen?

Vill ni att jag ska fortsätta med denna typ av inlägg? Och finns det i så fall något särskilt inom foto som ni skulle vilja jag att skrev om eller lyfte? Tacksam för all feedback och frågor ♥

#metoo – till alla män

Jag tänker att jag egentligen varit förskonad från sexuella ofredanden och trakasserier. Att jag inte råkat ut för något allvarligare. Men någon som kysser en lite plötsligt och lite för hårt på ett dansgolv, som blir förbannad när man säger nej, som tar tag i ens ass och försvinner innan man hinner se vem han är. Sånt, som vi alla råkar ut för, sånt som är så accepterat. Särskilt utekvällar och på diverse krogar runt om i världen har det varit värst. När vi pluggade hittade vi liksom strategier för att bli av med jobbiga killar. Vi körde en hel del fula grimaser och märkliga blickar, det sjuka var väl att det inte alltid funkade. Män som är omöjliga att bli av med, som inte ger sig. Som tänker, henne ska jag få till varje pris. Män, som tror att de kan köpa en? Och jag tänker på alla händelser som jag inte minns, som jag förträngt för att man liksom inte orkar behålla all skit. Och alla de berättelser jag hört från andra. Alla som berättat men inte blivit betrodda.

Jag har dock vägrat acceptera att det ska vara okej, så jag har skällt ut män i grupp och slagit till någon som jag lyckats få syn på efter han ofredat sig på mig. Och kommer fortsätta reagera och agera så nästa gång det händer. Jag kommer också fortsätta gå med nyckeln i handen när jag går ensam hem från busshållplatsen en sen kväll. För vi förändrar inte generationer över en natt, men förhoppningsvis gör vi skillnad ♥

Till alla män

Du som är man kan ta och fundera över den spridning #metoo har fått på väldigt kort tid. Du kan också fundera på om du någonsin gått med nyckeln i handen för att vara beredd ifall att…? Kan du dig sätta dig in i den känslan, föreställa dig hur det är, att vara kvinna? Idag, 2017, i Sverige, i Indien, eller på vilken annan plats som helst i världen. Och så tittar du på männen i din omgivning, männen du ser på tv, i filmer och läser om i tidningar eller på internet, männen du passerar på bussen eller i butiken, dina manliga vänner och dina kollegor – hur beter de sig? Vad gör de? Vad säger de? Varför, är det såhär? Hur får vi stopp på det?

Och vad gör du, när någonting händer?

Det finns svin överallt. Men det farligaste är inte svinen – utan alla som står runtomkring och täcker upp för dem. Dessa män är anledningen till att vi kvinnor inte vågar prata om det. Vi får inte backning från männen som ser på. Svinens chefer och kollegor gör ingenting. Vi blir inte trodda.

Clara beskriver det bra.

Hemma i det finska lugnet

För mig betyder Finland och Helsingfors lugn. Jag tänker inte på Helsingfors riktigt som en storstad och det känns som om det här landet består av mycket mer natur, skogar och sjöar än vad Sverige gör. Procentuellt gör det nog också det. Men även om jag inte bor mitt inne i Helsingfors (bor ju till och med i grannkommun, Esbo) så bor jag ju inte direkt på landet. Jag har liksom en McDonalds runt hörnet (som jag av någon anledning, under två års tid, aldrig ätit på). Och Helsingfors räknas väl absolut till en storstad? Kanske är det känslan av att det är en mer laidback stad än till exempel Stockholm som inger ett sånt lugn, jag vet inte.

En halvtimma bort med bil kan jag i alla fall befinna mig i det här, mitt i Noux nationalpark:

Jag kom hem i förmiddags från Stockholm efter en halvt hemsk natt på båten. Jag brukar älska att åka den där båten, men det var ingen höjdare att ha hytten längst bak i båten på 6:e våningen. Det skumpade och allting inne i hytten liksom skakade. Nej då är bunkern under bildäck en bättre sovplats faktiskt. Var det därför biljetten bara kostade 160kr måntro?

Och jag har varit helt död idag så det har blivit en ganska lugn måndag. Jag och Amanda hade ett möte med en kund uppe i Gällivare och gud vilken norrlandslängtan jag fick av deras ljuva stämmor. Sen har jag svarat på lite mejl, gjort lite halvvettiga saker och tittat på Netflix. Det är kanske det bästa med det här livet, att man får bestämma helt själv.

En fin höst

Hörni jag tänkte att vi skulle stanna upp ett tag och reflektera över vilken vacker höst vi har fått. Den har nog precis nått sin kulmen också. Allting är klätt i starka höstfärger just nu förutom de träd som redan hunnit bli kala, och tittar man ut ser man alltid ett nytt löv ta sig ner mot marken. Och hela helgen i Stockholm var det så fint väder att jag promenerat gator upp och gator ner i flera timmar på Söder.

Men åter till hösten här i Finland. Jag har lite bilder från en promenad i Noux för ett par veckor sedan som jag inte ännu hunnit visa. Jag har nämligen haft riktigt svårt för att redigera höstiga bilder. Ni vet, det ser så vackert ut för ögat, och sen fångar kameran det och i Lightroom ser det hemskt ut. Så har googlat lite och övat lite på det.

Det här var sista helgen i september. Jag och Mumin promenerade ungefär 8 kilometer och invigde vår nya trangia. Det var ett litet äventyr i sig. Vet ni hur svårt ett stormkök kan vara när man aldrig tidigare lagat mat på ett sånt? Jag har tappat lite av mina norrländska gener tror jag, och ja Mumin, han är ju citykid. Vi kan väl säga som så att vi ger pannkakorna ett nytt försök en annan gång. Pannkakor kan också eventuellt vara en mindre bra maträtt är börja med när man är ny på sånt här.

Mitt lilla stadsbarn till pojkvän hade jeans och redwings, medan jag var lite mer en skogsmulle och hade mina älskade meindl på fötterna. Han var å andra sidan way more fotovänlig än jag, och det passade ju bra.

Känns så fint att det var ännu en otroligt fin hösthelg såhär två veckor senare efter att dessa bilder togs. Trots att jag spenderade den i stadsmiljö och inte i en skog. Städer gör ju sig också bra bland höstfärgerna.

Nu ska jag krama på min kille, tänk att det alltid är så fint att ses efter bara ett par dagar borta? Hur många år stannar den känslan? Äta lite choklad. Se på Mad Men. Och börja min vecka lite mer på riktigt i morgon.

Ha en fin vecka hörni ♥

Mitt röda läppstift

Inlägget innehåller annonslänkar

Den här bloggen brukar inte handla så mycket om smink, men med tanke på att vi pratade lite om smink (och galaklänningen som ni inte fick se då) förra helgen känns det ändå lite aktuellt. Trots att jag känner som sagt känner mig lite mättad av sånt efter helgens gala… Men det är faktiskt flera som har undrat var mitt röda läppstift kommer ifrån. Kan det vara så att det är en typiskt bra röd läppstifts färg för hösten och vintern kanske? Jag vet inte, och kanske borde jag testa fler röda läppstiftsnyanser, men det är ju så svårt. Det här är den enda jag äger just nu i alla fall.

Mitt läppstift är från Maybelline och heter: Maybelline Color Sensational 970 Daring Ruby.

970 daring ruby Maybelline läppstift

Jag köpte också nyligen en läppenna för att jag insåg att det är ganska bra att ha för att läppstiftet ska hålla bättre? Och få bättre kanter? Hittade en från Maybelline med liknande nyans som fungerar bra: Color Sensational Lip Liner 547 Pleasure Me Red.

Och ja jag vet, vad det är det med min hand i håret-pose egentligen? Kanske ger den mig trygghet? Ni får leva med det helt enkelt (jag kan försöka variera mig mer…)

rött läppstift Maybelline daring ruby

Läppstiftet finns att köpa här hos Kicks eller här på Åhlens och kostar 119 sek.

Tyvärr hittade jag inte läppennan någonstans online i Sverige, men den finns att köpa här i Finland (6,95€) för er finlandssvenska läsare! Läppstiftet finns också att beställa här om du bor i Finland.

Hur gör ni förresten när ni köper nya läppstift, köper ni en nyans som ser fin ut? Eller brukar ni prova någonstans (typ i butik där de kan pensla läpparna åt en, eller en kompis läppstift?) för att se om den färgen passar er?

3 saker galakvällen lärde mig

Så hur var Stora Influencerpriset 2017 och fredagskvällens gala då?

Jag vill börja med att säga stort grattis till den härliga tjej som vann i kategorin där jag var nominerad (årets medlem i Influencers of Sweden): Clara Toll med träningsbloggen Clara färdiga gå. Hon utlyser energi hela hon och verkar vara en sprudlande och pepp person. Och det var som sagt en ära att få vara nominerad i den här kategorin. För mig har det här med att vinna egentligen aldrig varit särskilt viktigt – ibland är det liksom resan (deltagandet) inte destinationen (vinsten) som är målet.

Stora Influencerpriset vinnare

Vinnarna i Stora Influencerpriset

Fler som vann var bland annat Vandringsbloggen och Morakniv för årets samarbete som är det gemensamma arbete det gjort med Kvinnliga äventyrare, så fantastiskt – helt rätt val! Elsa Billgren blev årets veteran och Teknifik vann årets varumärke. Hoppas motiveringarna dyker upp någonstans online, de blev nämligen någon miss så de lästes aldrig upp under utdelningen.

» Här kan du se vinnarna i alla tolv kategorier.

Förutom bubbel så bjöds det på lite popcorn och choklad!

3 saker galakvällen lärde mig

Här är tre saker som jag funderade på efter galan när jag låg i sängen en timma efter midnatt och smälte kvällens intryck.

1. Galor är lite tråkiga

Det här med mingel liksom. Det är kanske roligare om man faktiskt inte känner så många? Men när det är folk man träffat några gånger tidigare och skulle vilja prata med mer på djupet så blir mingelmiljön ganska platt. Jag kan tänka mig att den är bra för att träffa nytt folk och liksom introduceras för nya bekantskaper. Men jag är mer intresserad av konversationer som går lite djupare. Dessutom när det kändes som om det var så många ansikten som man kände och skulle vilja prata mer med så finns det liksom inte tid för alla.

Sen tycker jag mig uppleva en liten känsla av att många ”större” bloggare gärna minglar med andra stora bloggare och kanske inte är särskilt intresserade av oss som är lite mindre. Jag vet inte om det är en grej? Vet att Elaine Eksvärd pratat en hel del om folk som vill umgås med kändisar. Hon skriver lite om det i sin bok Vardagsmakt också, om folk runt kändisar som blir ”strålskadade”. Jag tycker det är ett intressant fenomen och har funderat lite kring det och hur det förekommer i vår blogg-bransch. På ett sätt tänker jag att det är naturligt, men också kanske lite ytligt. Det är om inte annat säkert lätt att hamna där – mycket bygger ju på att ha rätt/bra kontakter och då är det klart att det kan vara värt att kliva över lik för att ta sig dit.

Obs! Det finns dock väldigt många som inte alls upplevs så, oavsett hur många eller få följare de har på sitt instagramkonto eller vilka utmärkelser de fått ta emot. Och det är också fint att se.

2. Jag trivs way better naturlig

Det här med att fixa sig till tänderna. Jag trivs nog inte jättebra i det. Jag trivs så mycket bättre som på bilderna i gårdagens inlägg. Och jag gillar läppstift, men kanske mer om jag är osminkad i övrigt. Måste nog öva lite på hur jag trivs med mitt hår stylat också…

Så därför höll jag mig mestadels borta från kamerorna. Men fångade en bild på mig på Katarinas balkong i alla fall. Just nu känner jag mest för sälja min klänning, slänga allt smink och tälta i skog och berg under en vecka.

3. Vi borde ses oftare

Det här med att ha så många vänner online. Som sagt, det fanns så många bland bloggarna som jag ville prata mer med. Till exempel Sandra  (som jag hälsade på i Paris) hann jag bara prata lite kort med under kvällen. Både Clara och Emilia från Skåneland hann jag prata lite mer med imorse efter frukost. Sen hängde jag mest resebloggarna som var på plats och det är alltid trevligt – de är så proffsiga och duktiga allihopa!


Mer om kvällen

Vi började med fix hemma hos Katarina.

Hon och Sofia / Fantasiresor

Jag med mina papiljotter och Katarinas fina karta. 

Lisa intog samma plats lite senare och fixade sminket. 

Jeanette var också på plats. Sjukt duktig fotograf, spana in hennes bilder.

Och Annika / Resfredag.

Vi hade det supertrevligt här, skvallrade lite mellan allt fixande och hade hätska diskussioner om kungafamiljen. Strax innan 19 hoppade vi in i en taxi och åkte till Elite Hotel Marina Tower där galan tog plats.

Här tar Elsa Billgren emot priset som årets veteran. Måste vara en ganska mäktig känsla ändå, även om man är av hennes storlek. Ett bra kvitto på gediget arbete kan jag tänka mig.

Träffade Lina också som en är grym donna i resebranschen:

Här någonstans emellan prisutdelningen uppträdde Molly Sandén också med bland annat en helt ny låt som inte släppts ännu, riktigt bra.

Kenza presenterade vinnaren i kategorin årets influencer.

Mina resebloggsvänner posade framför fotomaskinen som fanns på plats. Vilken snygg trio va?

Annika, Lisa och Lina.  

Och så delade Ebba von Sydow ut hederspriset Ebba-priset till Trendenser

Gänget som fixade galan hade gjort ett kanonjobb! Och jag var med på ett ganska viktigt hörn tidigare i arbetet också, så ger mig själv en liten klapp på axeln :))

Stockholm – jag är här!

Hej hörni. Alarmet gick igång tidigare än det brukar i morse, jag hade nämligen ett flyg att åka med 07.55. Trots att klockan ringde tio i sex vaknade jag med otroligt mycket pepp i kroppen. Jag drog på mig min planerade reseoutfit, gick igenom att jag hade packat allt det viktigaste till GALAN och sen körde Mumin mig till flygplatsen.

Och på flyget sov jag som en bebis, gick liksom tillbaka in i sleeping mode helt. Det är kanske fördelen med morgonflyg. Vaknade till, såg att vi var i luften, knäppte av en bild och föll tillbaka in i dvalan bland alla businessmän och hemkomna svenskar från Asienäventyr (de finns alltid ett gäng sånna på Finnair-flyg mellan Helsingfors och Arlanda).

Vet ni vad jag gjorde sen? Satte mig faktiskt en stund i Skycity med datorn, frukost och spanandes på flygplan och instagrammande. Det var ju supertidigt (klockan var ju samma som när jag flög iväg eftersom man vinner en timma när man flyger åt det här hållet) och fanns ingen anledning att stressa in till stan innan jag hade vaknat till lite.

Nu har jag tagit mig vidare till ett café inne i Stockholm. Lyckades få en cappuccino för 20kr. DET NI. Hon innan mig beställde en takeaway och caféet hade slut på lock(?) så jag erbjöd mig (som den godhjärtade samhällsmedborgaren jag är) att ta den. Och som den vänliga(!) stockholmaren baristan var gav hon såklart lite rabatt. Winwin.

Stockholmshelg – igen

Känslan av att vara i Stockholm då? Det är en känsla av att, men vänta jag var ju nyss här? Och det stämmer, det är bara 5 veckor sedan min senaste visit. Jag börjar eventuellt bli lite mer hemma i den här staden, och eventuellt känna mig lite mindre som en alien när jag kommer hit. Uppenbarelsen över att alla pratar ett språk jag förstår verkar också bli starkare och starkare ju längre tid som går där borta i Finland. Njuter av det varje gång, studerar reklamskyltar, tjuvlyssnar på alla som rör sig i min närhet, spanar på godishyllorna (okej det har inget med språket att göra, men ändå) osv.

Tänkte äta lite lunch och sen dra mig vidare till Elite Hotel Marina Tower där jag ska fixa mig för galan innan det blir lite pre-meetup hos Äntligen Vilse.

Galan hålls sen på hotellet och vet ni vad jag ser fram emot mest? Att få träffa alla megahärliga bloggvänner som jag bland annat träffande på konferensen i våras och workationen i Åre i vintras. ♥