Allt det här året handlat om

Allt börjar med ovisshet och allt går långsamt. Det är inte förrän långt senare, vad som känns som långt senare, som det börjar kännas verkligt. När det inte längre finns någon återvändo. Det är önskat, ingenting har någonsin känts lika rätt, men ändå svindlande. Det är massor av känslor. Som att vistas i ett konstant lyckorus, som då och då ruskas om av en tornado av oro.

Först är det ingen som vet. Där finns ett litet vallmofrö, och det är er hemlighet att bära. Du får berätta när du vill, men kanske vill du vänta. Det är veckor kantade av nervositet, förväntan, oro, lycka. Det är spännande. Du är trött. Så trött. 

Att vilja få barn, att bli gravid, att vara gravid, att vänta på bebisen. Ingenting har någonsin varit lika omvälvande. Det är något som växer i min kropp, ett liv som vi får följa vecka för vecka. Och som vi sen ska ta hand om. Som vi redan tar hand om. Jag kan fortfarande inte riktigt förstå att jag får och ska få uppleva allt vad detta är. Det är som att ta ett steg in i en annan värld.

I maj bor vi på St George här i Helsingfors. Äter lunch på restaurang Strindberg. Gymmar, spa:ar och njuter av hotellrummet med middag i sängen framför en serie. 

Det är så tidigt, känns lika delar overkligt och oroligt. Förutom tröttheten är jag såklart känslig. Gråter för, jag minns inte vad, men han kramar mig och det hjälper. 

St George har länge varit min hotellfavorit i Helsingfors.

Och Strindberg är mitt favoritcafé i staden, medan restaurangen lämpar sig bra för särskilt speciella tillfällen.

Runt dessa dagar skriver jag i min dagbok:

”Jag kände direkt att jag nu lever för det lilla som växer i min kropp. Jag tänker mer på vad jag äter, alltså att jag äter hälsosamt. Och hur viktiga promenaderna är. Och vilan. Jag gör det för det som just nu är ett litet blåbär i mig, ett blåbär med små paddelhänder och en liten svans.”

Tre månader in blir allting lite verkligare. En aktiv liten figur på ett ultraljud. Snart vet de närmsta. Men ännu vet inte alla. Jag vill berätta när vi ses, inte skicka ett sms, inte publikt för allas ögon. Så det dröjer lite. Mamma undrar hur jag kunde hålla mig så länge, pappa gråter, mormors reaktion är finsk och fantastisk och fångas på film. 

Jag har alltid känt mig ödmjuk inför idén om att kunna få barn. Aldrig tagit det för givet. För man vet ju inte. Och jag tänker på det när jag berättar om nyheten för vänner och bekanta, att jag vet inte vilka känslor du bär på, men att en graviditet och bebisar ofta rör upp någon sorts känslor.

Fyra månader in kanske det börjar synas. Visst är där en liten mage? Jag tycker den växer lite varje dag. Men för allmänheten ser jag mest småtjock ut, och det är förstås okej, men ändå jobbigt för att det är svårt att klä sig. Jag vägrar köpa nya kläder för den föränderliga kroppen (förutom ett par sommarklänningar som funkar också utan den lilla bebismagen), men får så småningom låna gravidkläder av kompisar. (Och så har jag ju mitt medlemskap där jag hyr kläder, bra grej för en kropp som växer!)

Det är sommar och vi reser och jag behöver mer vila och stundtals är det frustrerande. Jag ligger på ett hotellrum medan han utforskar stadens gator. Men någonstans finner jag en acceptans i allt. Och är det något en graviditet handlar om, så är det väl det. Acceptera det som sker. Ta det för vad det är. Inga romantiserade idéer om hur det borde vara eller kännas. Allt är naturligt. Allt är okej. Det är kanske jobbigt, men också det är okej. 

Vårt hem fylls bitvis av nödvändigheter för bebisen. Nästan allt begagnat. Förutom min 140 centimeter långa kudde från IKEA. Och så den finska, fantastiska babylådan förstås. Bebismarknaden är sanslös, du kan verkligen slösa pengar här. Allt för att det ska vara så bekvämt som möjligt, pryl efter pryl som kommer underlätta livet. Hur lockande är inte det?

För att inte tala om allt som ska rama in din bebis i den vackraste av miljöer. Livet ska inte bara kännas som en dröm utan också se ut som en. Alla pastellfärgade och blekfärgade leksaker, inte så mycket för bebisens skull som för ditt vackra hem.

Jag försöker hålla kvar fötterna på marken och fokusera på att bebisen (och jag) inte behöver mycket, mest behöver den mig och T. Men låt oss återkomma på den punkten när det skrikande lilla livet gör entré och vi veckor in desperat tar till alla knep som går att få tag på?

Hemmet är ännu en sak vi tidigt pratade om hur vi vill förhålla oss till. Vi bor på 64 kvadratmeter. Vi behöver inte mer plats för en bebis. Vi har ett extra rum som är kontor och bibliotek och vid behov sov/gästrum med hjälp av en skön luftmadrass. Det rummet får förbli just det, åtminstone under första året. Vi har inte direkt ett toddler-vänligt hem, men det är ett framtida bekymmer. Tills dess satsar vi på att rensa och utöka förvaringsmöjligheter. T byggde om en Ivar-hylla till en smart, platsbyggd byrå för hallen (som precis fick plats, det hängde på några millimetrar). Kontoret fick en ny bokhylla (en process som pendlade från stringhylla till Ikea tillbaka till stringhylla). Och våra delvis tomma skåp i kök- och vardagsrum kommer till användning (det lönar sig att vara restriktiv med vilka köksprylar och attiraljer som kommer in i hemmet).

Mot slutet, redan innan föräldrarledigheten tar vid, börjar det kännas som lugnet före stormen. Inte bara jag som går långsammare men så tycks även dagarna göra. Det är alltså behagligt, inte besvärande. Jag längtar tills december. Till jultiden, ljusen, dofterna, mörkret, myset. Bävar något inför juldagarna i sig när hela världen befinner sig i vinteride. Kommer väntan plötsligt kännas rastlös då efter att jag har glidit igenom hela december i ett lugn? Fast, tänk om du inte orkar vänta, kanske är du redan här då. 

Vi pysslar och fixar och donar. Stressen verkar ha lagt sig och nu bockar vi av sånt som är mer nice-to-have än absolut livs(bebis)nödvändigt. Snacks är inhandlade. BB-väskan har inte packats helt men åtminstone lite. En hel del har tvättats.

Jag läser. Ser på serier. Och när jag går ut på en över en timmas promenad är jag helt slut efteråt. Jag saknar att promenera i mitt vanliga raska tempo. Men jag lunkar på i alla fall. Yogar för att kroppen verkligen behöver det, och visst hjälper det mot ryggen som smärtar. 

Det här är fortfarande ett äventyr, känslor som far åt alla håll, spänning och förväntan blandad med utmaningar. Att släppa ut tårarna, att hitta den lugna andningen och hans hand tung mot min panna, hjälper varje gång. 

Med fem veckor kvar tar vi oss ut på en dejtdag i Helsingfors. Det är den sista “lediga” helgen innan min mamma ska komma hit och innan bebis snart dyker upp. Jag är så glad att den dagen blir av. Han och jag i ett lugnt tempo genom bland annat Helsingfors vinterträdgård, lunch på tyskt café och bio. Vi rör oss med spårvagn mellan de olika stadsdelarna. Snön faller. Allt känns bra.

Sen börjar nedräkningen. De sista arbetsdagarna innan den längre ledigheten. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till det. Det är en lyx, en fantastisk lyx.

December kommer. Första advent, babyshower ❤︎, Finlands självständighetsdag, Nobeldagen. Magen växer. Den lilla sparkar och boxar. Verkar ett tag vara påväg ut, men dröjer sen i alla fall. Min mamma är här, håller mig sällskap, skämmer bort och pysslar om mig. Vi äter finlunch på stan, lagar matlådor, tvättar, ser på julkalendern och julfilmer. Också det är en lyx.

Det är en vecka till julafton nu, en vecka och lite mer till det beräknade födelsedatumet. Det är en väntan bortom din kontroll, en väntan jag försöker njuta av.