Maj månad & livet

Jag är rationell. Rationell till den grad att jag inser att när allting är otroligt jävla bra, så kan det ju onekligen bara bli sämre. Någon gång vänder det. Eller så kraschar man. Realiteten i livet.

Jag tycker därför känslan av flow är ganska obehaglig. Det är liksom enklare att behöva kämpa lite. Men jag övar övar övar ändå på att känna lyckan fullt ut. Övar på att våga vara just så sårbar som livet kräver av en. Att känna tacksamheten.

Det är okej att ha flow.

Det kan bli sämre, men det kan faktiskt också bli bättre och egentligen så handlar det ju så mycket mer om vad vi gör av allt som slängs på oss.

Maj månad var just en månad av tacksamhet. Stunder av längtan och förväntan, tid för mig själv, lyckade projekt som avslutades och en känsla av att allt kan vänta, ingenting jobbrelaterat är egentligen viktigt just nu. Jag tog avstånd från sociala medier på ett sätt som jag inte upplevt på länge. Reflektionerna runt detta har varit många, men framför allt en insikt har landat: it feels like a trap.

Vi lämnade ekorrhjulet bara för att kastas rakt in i en annan fälla. Vi jagar reach, views, likes och följare. Bara för att inse att den här mängden, den här konstanta strävan efter mer – är totalt menlös. Det finns inget som helst självändamål i fler och mer.

I början av året formulerade jag ett mål på att gå upp till 2800 instagramföljare. Jag har kommit halvvägs. Helt enligt plan alltså. Men just nu känner jag faktiskt att nej tack det är bra så här. Jag vill faktiskt inte nå ut till fler. Jag vill inte låta mig sugas in i vad som upplevs som ett momentum. Sociala medier ger resultat, vi lägger mer tid, vi får fler ögon på oss och alltihop kräver betydligt mer tid av oss än vad vi ursprungligen tänkt.

Vad ska jag med det till? Det känns ju egentligen bara jobbigt.

Men hörni det här kan man ju prata om i evinnerlighet. Vad hände egentligen i maj? Det är ju därför vi är här just nu.

Läs också: Instagram äter upp mig en långsam tugga i taget

Maj månad & livet

Som bilden illustrerar packade jag ihop mig och lämnade landet.

Eller åtminstone kommunen. Jag bor ju i Esbo. Så tog tunnelbanan in till Helsingfors (en resa på 20–30 minuter beroende på hur man räknar) och checkade in på hotell. Den berättelsen tar vi en annan dag. Men fint var det.

Där satt jag på hotellfrukosten nästan ensam och njöt av takrosetter och magiska takmålningar.

Men innan hotellet satt jag faktiskt på ett café! What! Ja! Ute blomstrade sommaren och inne på Akademiska Bokhandelns Cafe Aalto fick man vara ifred. Här åt jag en sallad och hängde med gänget på Kugges sommarskriv. Pysslade med mormors berättelse och kände mig levande.

En äldre dam kom fram och berömde min blus, den blommiga ovan, sånt har man ju saknat. Spontana möten med främlingar. “Jag vet att man egentligen inte ska gå fram och prata med folk, men jag måste bara…”

Det är en av de saker jag saknar mest. Samtalen med människor jag inte känner.

Maj bjöd också på en visionboard som den visuella perfektionisten i mig, helt utan designerskills, blev nöjd med.

Och om ni undrar vad mitt senaste misstag är (“mistakes” står ganska stort på min visionboard, det ska vara ett stående inslag i livet) så är det att jag i helgen åkte hemifrån utan både tandborste (okej bara eltandborsten i sig, huvudet var med) och nycklar. Jag tror aldrig jag glömt tandborsten hemma förut. Nycklarna bara en gång. Man kan antingen se det som pluspoäng i jakten på mer-chill-i-livet, eller som ett tecken på att huvudet inte är helt med. Det får ni själva avgöra vilket läger ni vill ansluta er till. Oavsett så är det, med tanke på den här damens ständigt nävarande kontrollbehov, ett misstag – och således en vinst i sig!

Månaderna är plötsligt så långa när man ser tillbaka på dem. Vi har också hängt på landet. Gjorde en utflykt hit till Nautelaforsen, en liten bit från Åbo.

Det har också varit en betydligt lugnare tempo under maj än resten av årets månader.

Ett sånt tempo där det finns utrymme för heldagskonferenser, ridturer, spontan sleepover hos en kompis, massage och frisörbesök. Jag ligger till och med i fas för min reading challenge det här året, 14 av 35 böcker.

Flera av böckerna jag läst nyligen har varit sånna där wow den här är bra, till exempel denna på temat hemsidor och användarupplevelse: Don't make me think.

Och så boken jag tipsade om tidigare, Förundranseffekten.

Företaget & Let me create

För två veckor sen hade jag och Kugge bokat av hela torsdagen för att gå igenom feedbacken vi fått på Årsrapporten och Årsplaneringen.

Alltså två saker om detta: 1) att be om feedback (och få den) är guld och 2) man måste gå igenom den, lyssna in och lära sig av vad faktiska människor tycker om saker och ting. Ärliga åsikter är vad som kan hjälpa oss utveckla koncept, produkter och tjänst – om vi bara vill. I våra egna bubblor och huvuden finns det ju tillslut inte mycket spännande, vettigt eller nytt att hämta.

Viktigt med pauser och fika under heldagsjobb. Vi gör förresten alltid en tydlig agenda med tidsblock och exakta klockslag för det vi behöver få gjort när vi ses så här.

Vad annars hände i företaget? Jag har gjort två roliga porträtt-fotograferingar. SEO-kursen gick i mål och deltagarna har fått sina diplom 🥲 Höll två sessioner av en “företagarkonsultation” med en jättegullig tjej där vi gick igenom både strategiarbete och tips för marknadsföring och företagandet som helhet.

Här på bloggen har jag faktiskt pysslat om på startsidan lite, har du sett? Jag insåg att jag inte alls känner till hur mitt tema fungerar – och istället för att skaffa en helt ny design kommer jag använda den här jag har och göra den lite bättre. Tar just nu hjälp av en tjej som ska fixa en del tekniskt!

En insikt här var förresten att de allra flesta hemsidorna är antingen ganska fula, eller har ett och annat inslag som inte känns helt optimalt eller ser bra ut (t.ex. ofta byggda för webben och ser sådär ut i mobil). Därför orkar jag inte bygga en ny hemsida.

Och en annan insikt är det här med att ta hjälp och anlita folk till diverse olika uppgifter som går lite utanför min egna expertis eller bara för att jag inte hinner/vill, det känns som det här årets största tema – och smartaste drag.

Reselängtan & de små äventyren

Reselängtan, den enorma fantastiska reselängtan, som jag försökt trycka undan så mycket det bara går, har smugit sig på under maj.

Tyrolen i Österrike hade ett förvånansvärt mysigt pressevent online – och SOM det fick mig att längta efter alptoppar och äventyr.

Sen blåste Eurovision in över Europa med vad som var de kanske bästa bidragen någonsin?

Jag lyssnar på Italiens och Frankrikes låtar på repeat och kroppen skriker. Det här är orimligt. Jag saknar liksom inte resorna, jag saknar kulturerna. De går kanske hand i hand.

Men det är det jag suktar efter, att få befinna mig på en plats annorlunda mot det jag är van vid. Att få perspektiv på livet, uppleva andra verkligheter.

Månadens kanske största äventyr var den första riktiga cykelturen, på cirka 40 km. Till andra sidan av Helsingfors. Det i sig är faktiskt ganska spännande med tanke på hur lite jag hänger där.

Hon som just köpt sin cykel hade sina moments av Jennifer sju år, trött, hungrig och vänder nu hem!!! Men klarade till slut hela resan, med hjälp av lunchpaus och en rejäl bit mat.

Och livet livet livet. Livet återvände till oss i maj. Siffrorna, en efter en sjönk de. Och jag tänkte skitfuckingsamma. Varenda lilla möte är en potentiell risk, men nu måste vi träffas. Nu är den där risken så minimal, att den är värd att ta. Sverige fortsatte gå fullkomligt bananas och Finland skötte sig exemplariskt.

Ja det är inte så att jag planerat in utlandsresor och tänker att nu är allt som vanligt igen. För jag tänker att vi ska ta oss över den här bäcken innan vi ropar hej. Men man får också stanna upp och vara tacksam för varje litet steg. Bara vara här i nuet helt enkelt. Där ett cafébesök känns som en seger.

Så en fredagmorgon dukade Veera upp till finfrukost med finsällskap: hennes hund Sydney the Sheltie.

Och detta kändes förstås också som en resa till en exotisk plats.

Månadens avslutande visdomsord stod min tandläkare för (har aldrig träffat en lika underbar tandläkare, betalar gärna 192 euro för den kundupplevelsen):

“You have beautiful teeth and you should worry about other things.”

Dream dream dream

Och så går vi in i juni. Jag har påbörjat ett PT-program och känner mig just nu som en optimal supermänniska som anställer assistent, morgontränar och tar livet rätt chill.

Bara för att i samma sekund slås av exakt den tanken som vi inledde det här med: nu kan det ju onekligen bara bli sämre.

På junis drömlista står i alla fall utöver det här superlivet, ett par fina veckor uppe i norr hos mamma och pappa, och midnattssolen. ❤︎