Från stjärnstoft till stadsliv – är det här logiskt?

In the year 9595
I'm kinda wondering if man is gonna be alive
He's taken everything this old earth can give
And he ain't put back nothing

In the year 2525 – låt av Zager & Evans från 1969

Det är fascinerade när man tänker på det. Hur människan alltid varit livrädd för att vi ska möta samma öde som dinosaurierna.

Det finns ingenting som får dig att känna dig lika liten här på jorden som att läsa om vad vetenskapen säger om allt liv som vandrat på den här planeten och allt som rör sig ute i universum. Att var och en av oss är bildade av stjärnstoft. Att allting är föränderligt. Att vi, när allt kommer omkring, är totalt maktlösa.

Precis som du funderar jag på vad vi gör med vår jord. Men ännu mer funderar jag på vad vi gör med våra liv.

Vi springer i ekorrhjul som aldrig tar slut och vi ifrågasätter det inte. Heminredning, skönhetsprodukter, vad vi intalar oss är slow fashion och alla våra hobbies som kräver rätt sorts utrustning.

Vi lyssnar på poddar och ljudböcker medan vi hänger tvätt och städningen tar tackochlov någon annan hand om.

Vi ringer inte varandra längre för vem har tid att svara i telefon och vi kan ju skicka ett meddelande?

Mina vänner beskriver Helsingfors som en lugn stad och jag undrar: har ni verkligen lyssnat på och tagit in staden? Det är en total kakofoni. Så som alla något större städer är. Den natur som finns är planerade parker, färjehamnar och fiskmåsar som lever på sopor. Det är en stad inte byggd för stora bilar, men det är just här de enorma, dyra bilarna huserar. Och finns det en enda tid på året då det inte byggs, renoveras eller förekommer diverse vägarbeten inne i staden? Som att leva på en konstant byggarbetsplats, omgiven av betong och smutsig luft.

Vilka är de finaste stunderna du upplevt i livet hittills? Vilka ögonblick tänker du på när du tänker på tillfällen då lyckan bubblat i hela dig? Eller du känt dig som mest levande?

Och vad fyller din att göra-lista just nu? Vad intalar du dig att du måste ta tag i?

När ringde du senast en god vän eller din förälder?

När hade du senast en dag utan något som kallade på din uppmärksamhet. En dag då du bara var?

När besökte du senast en skog utan ett mål, en destination eller egentligt syfte?

Eller checkade in på hotell helt för dig själv bara för att?

“Stefan Edman menar att vi idag riskerar att förytliga våra liv i en virvel av konsumism, allt för att försöka maximera lyckan. “Det är ibland snarare en tragisk eskapism, en flykt från oss själva och det genuina livet vi längtar efter att leva”.”

Förundranseffekten – bok av Katrin Sandberg och Sara Hammarkrantz

Ja och det här inlägget, du kan se det som ett boktips snarare än någon sorts allmän uppmaning om hur du bör leva ditt liv.