Duschdörren i glas som gick i tusen miljoner bitar

Det är söndag. En söndag eftermiddag efter en helg ute på landet. Livet smått fulländat. Batterierna äntligen laddade. Energinivåerna återställda.

Vi kånkar ett gäng väskor från bilen. Säger hejdå för den här gången och T följer med vännerna ut för att köra dem hem. På egen hand låser jag upp och känner förväntan av att komma hem efter en stund borta – till det där hemmet som fortfarande känns nytt och spännande.

Jag har ett öga för detaljer. Skulle genast märka om något inte stod rätt till. Det minsta, knappt synbara, ser jag direkt. Därför hinner jag inte mer än öppna dörren innan jag ser dem där på golvet.

Men vad är det för något?

Är det isbitar? Varifrån kommer de?

Är det GLAS?

Varför ligger det små glasbitar precis utanför springan till badrumsdörren?

Jag vet inte riktigt vad det är jag förväntar mig när jag greppar tag i handtaget och försiktigt drar upp dörren. Men det som möter mig är otroligt märkligt.

Det finns värre saker som kan gå i tusen bitar. Hjärtan till exempel. Men en duschdörr i glas som går i tusen miljoner små bitar och täcker ett helt badrumsgolv, det känns i stunden som den jobbigare sortens händelser.

Som om det faktiskt rörde sig om ett krossat hjärta.

När jag tänder lampan möter mina ögon ett fantastiskt glitter. Eller det skulle ha varit fantastiskt i så många andra sammanhang. Och glassplitter må ha en liksom vacker sida. Men det är inte direkt den typen av konst man ofrivilligt vill få installerat i sitt badrum.

What the fuck.

Jag vill tro att det är ganska precis de ord jag mumlar för mig själv några gånger medan chocken infinner sig. Jag stampar runt i hallen, stirrar på de glashögar som täcker klinkergolvet.

Jag fumlar efter min telefon och letar efter My lovely hippo i samtalslistan, som han heter min T, mycket opraktiskt när man är förvirrad och stressad. Inte för att glassplittret tänkte direkt rusa iväg, men ändå.

Till slut hittar jag hans nummer. Han har inte hunnit mer än sätta sig i bilen och svarar direkt. Jag hasplar ur mig något om att badrummet är täckt i glas och när han frågar om han ska komma upp och kolla får jag inte ur mig något annat än jag vet inte. Så han kommer upp.

Sen gör jag det enda rätta. Tar foton och skickar till mamma. Hon är den kolugna i sådana här situationer. Och inte långt senare har jag fått en rad artiklar skickade till mig om att det här tydligen händer.

Duschdörrar i glas går sönder, EXPLODERAR, på löpande band.

Eller fem av 40 000 gör det om vi ska tro en tillverkares egna ord. Vilket utgör en risk på 0,01 %. Det ska jag komma ihåg nästa gång när jag känner mig alldaglig och inte tillräckligt utvald. Universum valde oss.

Vill också rikta ett tack till samma universum, som såg till att det skedde när 1. ingen av oss stod i duschen eller badrummet, 2. ingen av oss var hemma och 3. jag för guds jävla skull inte var ensam hemma ELLER LÅG OCH SOV.

Det lär låta väldigt mycket som en explosion när det sker. Och med tanke på vad som jagar mig i mina drömmar skulle jag antagligen flytt genom balkongen hellre än att ha tagit reda på vad sjutton som gömde sig i vårt badrum.

“Härdat säkerhetsglas” kallas det. Men hur säkert känns detta? Det säkra med säkerhetsglas är nämligen att det går i tusen bitar istället för stora vassa glasskärvor som kan skada dig.

“Härdat glas är upp till fem gånger starkare än vanligt glas, men när det väl går sönder så spricker det i ett otal småbitar. Bitarna i sig är dock inte vassa …” säger Wikipedia.

Hur vasst någonting är tycks vara en definitionsfråga, säger jag.

Jag kommer i alla fall aldrig igen kunna se på en glasdörr av denna typ utan att tänka, du kan när som helst, helt utan förvarning, bara explodera.

Och jag vet – ni tänker samma som jag nu, vad hände med vanliga jävla duschdraperier?