Glöm inte att vänta in själen

Vad är det som händer. Varför känns det så här. Vad exakt är det som känns. Hur känns det. När känns det. Varför varför varför.

När kroppen pratar till mig, så lyssnar jag. Eller det vill jag åtminstone tro. Jag har lärt mig att min kropp är en sån som reagerar, och får mig att stanna upp. Nu känns inte allt som det brukar. Men frågan är om det inte är en kropp som skriker jag lyssnar till. Den där svaga rösten, de små viskningarna, når de verkligen fram? Antagligen inte. Hur skulle de?

”Lyssna till kroppen när den viskar så slipper du höra den skrika,” skrev Caroline i en kommentar på en bild.

Take care of yourself.

Och en kropp som skriker, på grund av stress, tristess eller trötthet – vad det nu än kan vara – kan upplevas obehagligt när man inte är van vid det. En smärta någonstans, en underlig känsla.

Är det ett tecken på något?

Det är det säkert.

Så jag stannar upp. Skalar bort, bokar av, analyserar.

Vad behöver jag mer av? Mindre av?

Vissa saker är uppenbara. Andra inte lika självklara. Flera av frågorna har jag svar på, men att det ska vara så svårt att genomföra. Att vi gång på gång, hela tiden, utsätter oss för det som vi vet att vi i längden inte mår bra av. Vi kanske till och med intalar oss att det är det här vi behöver, att vi inte alls påverkas, att nej men det är inte på grund av detta som jag mår så här.

Plötsligt gick ett liv och de där drömmarna du hade, vad hände med dem?

Jag bara tänker, vilka vanliga beteenden, beroenden, finns ibland oss, och vad gör de med oss? Vilka käppar sätter de i hjul som vi glömmer bort att vi har?

Och så tänker jag på att vi bara rusar. Alla bara rusar. Ingen har riktigt tid för någonting. Det är lite mycket nu. Hur blev det så här. Hur hamnade vi här. Det verkar så himla menlöst på något vis, att leva så, med andan i halsen och en att göra-lista som ständigt jagar oss.

Man får inte ångra sig

Jag är en sån som känner djupa känslor och dras till allt som får mig att känna något. Jag gör mycket av det jag vill. Men inte allt. Och jag vet sen innan att jag har höga krav och kanske borde chilla lite. Men jag vet också att jag drivs av den starka känslan av att man får inte ångra sig. Man får inte ångra sig, helt enkelt av den anledningen att man måste ha gjort allt man vill.

Men att göra allt man vill är kanske också att sluta göra en himla massa saker man inte vill. Det är kanske ännu mer det faktiskt.

Gång på gång återkommer jag till tanken på att det inte är allt fantastiskt innehåll jag skapade för instagram som jag kommer vara tacksam över på ålderns höst.

Men vad kommer jag vara tacksam över? Vad är det jag är tacksam över idag?

Jag tänker mig ett liv som inte rusar. Inte ett liv som på något vis är perfekt eller fulländat. Men fullt av känslor åtminstone. Av upplevelser. Av sådant vi mår bra av. Trots att det stormar, eller ännu mer när det stormar.

För säg mig den själ som det här dryga året inte påverkat.

Vågar vi stanna upp i det, känna det fullt ut? Och så småningom resa oss som fenixfåglar ur den gråa askan? Eller ser vi på ännu ett avsnitt av någon serie och dövar allt som känns jobbigt för att det känns just jobbigt och bara önskar att allt snart är förbi.

Och när livet rusar, rusar vi med det för att vi verkligen vill eller låter vi det bara ske?

”Glöm inte att vänta in själen, som min mamma brukar säga, när det är för mycket.” som Anna skrev i en kommentar under samma bild.

Hundra procent self-care

Det är klart att det går upp och ner. Men det är också klart att jag tror på self-care.

Så jag gör vad jag kan. Och drar mig ur de där tankarna som snurrat ner i en negativ spiral, till att faktiskt ta tag i det. Det här är upp till mig att lösa. Ingen annan bestämmer över mitt liv. Ingen annan kommer att ställa sig framför mig och säga Jennifer det här behöver du nu, varsågod här är en natt på hotell, två veckors ledigt och en PT som kommer ta hand om dig. En PT för din själ alltså.

Även om det är just så det känns ibland. Mina älskade vänner som guidar mig rätt här i livet. Som vågar säga till, kasta ut en påminnelse. Kom ihåg att en flytt också tar på krafterna.

”Men älskar att du går all in” säger Kugge. Och jag tänker att målet är att inte behöva all the self-care at once, utan fördela små bitar av det lite hela tiden.

Och sanningen är, bara att gå till frisören kan vara ett litet litet underverk som gör hela skillnaden.

Följ:
0
Jennifer Sandström
Jennifer Sandström

Jag hjälper jag dig öka din trafik med SEO. I bloggen får du läsa om marknadsföring, företagande, foto, skrivande, böcker och resor. Gällivare är min hemstad/favoritplats, bor i Helsingfors pga kärleken.

Dela

2 Kommentarer

  1. 11 maj, 2021 / 18:33

    Så många fina och viktiga tankar. ❤️ Och herregud en flytt tär ju VERKLIGEN på själen. Så många beslut att fatta och hålla koll på. Jag som aldrig har migrän hade det i januari 2012 när renoveringen av lägenheten drog ut på tiden. Uffff.

    Men bra att inse att man behöver dra ner på tempot och sen faktiskt GÖRA DET. Puss!

    • Jennifer Sandström
      Författare
      13 maj, 2021 / 07:41

      Vilket tydligt exempel på att kroppen måste varit totalt slut om du fick migrän då. Renovering ja, kan knappt föreställa mig. Vi har så mycket kvar att göra, bara i själva inredandet ju 😂 PUSS!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


Söker du efter något?