Valborgshelgen x Teijo

Slutet på ett vakuum. Det är ungefär så det känns. Har inte gjort några planer sen november. Och nu händer allt. Jag bokar in frisör, massage, terapi och tandläkare. Måste laga allt som gått sönder. Eller bara ta hand om det som inte tagits hand om. Haha. Ja, en resa norrut också, och förhoppningsvis lite tid med en islandshäst.

Vad mer kan man begära?

Massor. Förstås. Men det får bli sen. Eller aldrig.

Att valborgshelgen fick tillbringas i vänner sällskap på vår favoritplats Teijo (där helgerna alltid tycks se likadana ut, men alltid lika fantastiska) och dess nationalpark, kändes i alla fall som det bästa som kunde hända just nu. Skogen, herregud, skogen. Vår- och sommarskogen. Den har jag saknat. Fötter mot barriga stigar fulla med knotiga rötter. Vindens sus genom trädtoppar. Och luften. Aldrig har den känts lika frisk.

Fredagskvällen blev en skön sådan i den lyxigare sortens stuga. Lax, majs och halloumi på grillen med potatisklyftor till (T gör de godaste, hemligheten är att koka först och sen se till att de nästan går sönder lite innan de slängs in i ugnen).

Och vi hann spela en runda Flamme Rouge. Cykelbrädspelet som bygger på exakt samma logik som de riktiga cykeltävlingarna. Något för cykelnörden alltså.

Lördagsmorgonen bjöd på sovmorgon och croissanter. Sen gjorde vi lunch att ta med oss och hoppade in i bilen för att köra den korta biten till Mathildedal. Trots att vi varit här så många gånger finns det flera ställen vi ännu inte vandrat på. Så vi hade sett ut sjön Matildanjärvi för dagens tur. Den hör till Teijo nationalpark. Eller Tykö då om vi ska vara korrekta och prata svenska.

Vi började promenaden här! Och gick en enkel slinga på knappt 6 kilometer, men som tar ett par timmar när man går i lugn takt och tar lite pauser här och där. Så som man gör.

Var aningen imponerad av de som cyklade HÄR. Att cykla på smala spänger med risk för att plumsa i det blöta vid sidan om, det är lite av en utmaning ändå.

Men så fint det var. En nationalpark är ju alltid en nationalpark. Även om detta inte direkt kan mäta sig med typ Stora Sjöfallet. Men man får kanske inte hålla på att jämföra sådär. Det är ju inte det som är grejen.

Till slut kikade lite av solen fram också.

Efteråt avslutade vi med öl på Kyläravintola Terho. Eller öl och öl. Killarna smakade bryggeriets spännade sorter, jag drack ett örtte och Catti en finare läsk.

Jag och T mindes tillbaka till tiderna då det var nästan folktomt här. Sen hittade huvudstadens alla hipsters och diverse turister hit (jag vet vad ni tänker: vad är inte NI då?!) och nu finns det minigolf runt hörnet. Happ!

Det var antagligen bara en tidsfråga. Det är verkligen ett trevligt guldkorn.

Har skrivit mer om just Mathildedal här.

Och vad är väl en resa till Teijo utan ett stopp i Fiskars på vägen hem. Vi tog ett enhälligt beslut om att ta the scenic route hem och stannade alltså till i Fiskars för promenera runt och ta en fika. Här var det i princip tomt, en söndag eftermiddag så här i början av sommarsäsongen.

Fiskars är som ett Mathildedal på steroider. Bägge är gamla fabriksbyar som nu lockar till sig konstnärer och turister – och faktiskt växer och byggs ut.

Så här i Fiskars lever konstnärerna och de som valt bort stadslivet för ett lugnare tempo. Och kanske är de lyckligare.

Inte för att jag skulle vilja bo precis här. Men drömmer gör man ju ibland, fantiserar om hur livet skulle vara utan tunnelbanor och motorvägar.

Men då drömmer jag ju mer om norr. Där den riktiga, oupptäckta vildmarken finns. Så den som verkligen vill vara unik, verkligen bo i det lugna, verkligen komma naturen nära – den borde flytta till typ Gällivare. En ort som minskar i storlek. Där har du något unikt!