Stora Sjöfallet på hösten

Jag måste ju egentligen börja med att be er (och Gällivare!) om ursäkt för tidigare vilseledning. Att låta er tro att de här bilderna skulle göra hösten i norr rättvis. En kommun kunde bli kränkt för mindre.

Och inte visste jag att Stora Sjöfallet kunde bli mycket vackrare än en vintervårdag i mars. Men inte heller hade jag upplevt nationalparken på hösten.

Det är kanske alltid farligt vackert här. Det är ju en sådan plats. Men höstdagar i slutet av september, är de inte speciella?

Jo, så skulle det visa sig vara.

Det är något som händer när ett landskap kläs i fler färger än vad vi vanligtvis får se. När kontraster uppstår. När inte bara en årstid hägrar. När vintern smyger sig på utan att helt tränga undan hösten. Som det bästa av två vitt skilda världar.

Fjällvärlden på sommaren är lättillgänlig. Du tar på dina kängor på fötterna, din packning på ryggen, och vandrar iväg. Genom skogar, förbi kallkällor och kanske med en båt över en fjällsjö. Du behöver bara slå upp ditt tält eller öppna dörren till en stuga. Allt som är här är ditt att upptäcka.

Men så sjunker temperaturen och vindarna blir hårdare. Vad som nyss var inbjudande byter nu skepnad. Det stillsamma behagliga blir oberäkneligt. Snart tar du dig inte längre fram på egen hand, för snart är allting täckt av vinter.

Ännu värmer höstsolen och om du vill besöka Stora Sjöfallets nationalpark så ska du egentligen göra det under flera säsonger. Men vackrare än så här vet jag inte om det blir.

Dagstur till Stora Sjöfallet

Sist jag besökte nationalparken var det full vinter, eller vårvinter. Solnedgången var en sån jag fortfarande minns. Och så här såg det alltså ut: Stora Sjöfallet ut på vintern.

Den här söndagsförmiddagen i slutet på september är bilden en annan, men bergstopparnas formationer känns igen.

Vi kommer iväg strax efter tio. Med matsäck, kaffetermosen och kameran redo. Pappa plockar också med fiskespöet.

Fyra mil från Gällivare svänger vi västerut, längs vägen västerut som den faktiskt kallas. Sen tar det inte länge innan det här börjar dyka upp.

Vi gör ett första stopp vid Kirjaluokta, där det ligger ett gäng små stugor med rimlig utsikt.

Typiskt bra fjällmundering med pappas jaktbyxor.

Pappas Toyota passar också bra in här och på den skumpiga vägen.

Och så fortsätter vi. Rakt in i detta.

Stora Sjöfallets nationalpark.

Vi stannar till vid besökscentrumet Naturum Laponia och köper med en Plupp-bok som present. Det är väldigt fint här och värt ett besök. Men tänkte berätta mer i ett kommande lite mer guidande inlägg.

Sen svänger vi in första vägen till höger mot sjön Satisjaure, bara för en liten avstickare.

När vi kommer fram till sjön så träffar vi tre samer som just packat sina nyjagade älgar på varsin släpvagn.

Eftersom det ursprungligen är samernas rike och de är ett urfolk och minoritet så har de också särskilda rättigheter till marken här. Det finns förstås massor av begränsningar och det är inte helt okomplicerat. Inne på Naturum Laponia finns förresten fin info om samernas historia.

Och deras älgjakt lät som ett ganska tungt jobb. När de är klara så flygs älgarna med helikopter hit till bilvägen.

Nätet skyddad de skjutna älgarna från fåglarna medan de låg och väntade på att tas hand om.

Olika renstängsel och renhagar syns också längs med vägarna här.

Vattenfallen Greven och Grevinnan.

Vi kör en bit till och när vi får syn på en liten parkeringsplats vid vägen stannar vi och tar fram lunchen. Tunnbrödsrullar med lax, mayo, sallad och picklad rödlök. Och kaffe!

Inne i bilen tänker du? Fjällhöst där utanför säger jag. Bara några få plusgrader och en ganska kall vind. Då smakar lunchen ganska bra inne i bilen.

Men vi kliver förstås ur bilen och tittar på ett och annat också. Som ihåliga träd.

Pappas jacka från 90-talet (Made in Finland) ingår också i typiskt bra fjällmundering.

Den här gamla skotermotorn har pappa sett här flera gånger. Och eftersom inte någon annan kommer plocka upp den och ta med den hem (eller alltså till återvinningen) tyckte jag att vi kunde göra det. Så det gjorde vi.

Nästa gång din skotermotor går sönder ute på färden, kom ihåg att ta med den gamla motorn hem.

Hade nog kunnat ägna en heldag åt att åka runt och plocka upp lite skräp och tomburkar. Och då rör det sig inte jättemycket om skräpiga turister utan snarare locals från Gällivare som rör sig här och ja, inte bryr sig. Det är åtminstone min teori.

Men å andra sidan, finns det en helt skräpfri plats någonstans där det finns människor?

Vattnet i Suorvamagasinet är ovanligt högt just nu. Det är alltså egentligen sjön Akkajaure som i folkmun kallas just för Suorvamagasinet sen Vattenfall byggde vattenkraftverket här och nu använder sjön för sin produktion.

På grund av denna, idag kanske särskilt viktiga, vattenkraft så kan vattnet här i sjön ha en höjdskillnad på upp till 30 meter.

Pappa försökte några kast med fiskespöet. Men fiskarna trivs nog inte så bra i de här höga vattennivåerna så de höll sig borta.

När jag var barn var vi ofta här. Vi fiskade, lekte på stenarna och aktade oss för att inte ramla i det strömmande vattnet.

En gång fick vi en fin röding som vi la i den moderna kylväskan. Ett par timmar senare upptäckte vi att kylväskan var inställd på att värma istället för kyla och där hade vi plötsligt en färdigkokt fisk! Tyvärr hade vi inget salt, så så gick det med den fisken.

Men idag får vi alltså nöja oss utan någon fisk.

En till kaffepaus.

Och pappa visar appen fjällkartan som så fint illustrerar den klassiska kartbilden.

Snart vänder vi hemåt igen. Solen börjar klättra neråt och det har varit en lång dag. Med många vackra stopp och vyer som är svåra att ta in. Kan en plats verkligen se ut så här?

Egentligen vill man inte åka härifrån. Egentligen skulle vi haft en husbil som så många av de andra som åker längs med vägen här.

När vi kör hem i skymning så är djurlivet genast lite mer aktivt. Pappa hinner bara säga vi har inte ens sett en enda ren! innan just en ren dyker upp. Och strax därefter också ett par tjädrar.

Och medan vi kör så försvinner solen ner bakom bergen i horisonten. Bort mot Ritsem är himlen fortfarande klar, vi kör in i molnen.

Men man kan inte få allt och ni kan föreställa er hur det några mil västerut var en rosagyllene solnedgång innan allt blev svart.

Tack för den turen, med pappa som den bästa privatguiden och Sjöfallet i sin bästa höstskrud.