Tidsresa till 90-tal och 2012

Det är något med att tidsresa. Läsa en bok från slutet av 90-talet, en bok som behandlar det då kontroversiella temat homosexualitet. Sättet det beskrivs på. Världen som utspelar sig. Det är en annan tid. En tid jag får göra ett besök i. Vad är det som lockar i just det? Nostalgin över en tid som flytt. Det mesta av slutet av 90-talet skulle vi inte vilja återvända till. Blicken på kvinnan. Kvinnans roll. Visst finns spår av det kvar. Reliker (fast inte särskilt heliga) fortfarande vid liv. Hur skulle de som var nyblivna vuxna på 90-talet helt och fullt kunna följa med i den utveckling som tackochlov alltid är oundviklig? Hur ska jag själv hänga med härifrån och framåt?

Det är något med att tidsresa. Att lyssna på de första avsnitten av en Sveriges största poddar. Det är sommar, året 2012, jag just hemkommen från Kanada, snart på väg till Nya Zeeland. Bloggandet är hett, pionjärerna startar podd. Det är inte nödvändigtvis en tid jag saknar. Men ett internet. Jag finner en trygghet att podduon i fråga fortfarande poddar, och det med samma namn, samma jingel och samma iögonfallande bild. Det är en länk till 2012. En direktlänk. Precis som min blogg, ja just den här hemsidan som efter år av olika plattformar landade här på jennifersandstrom.se, på wordpress. Samma plats på internet, som fortfarande existerar trots att ingenting är detsamma. Likt Alex Schulmans röst har även min förändrats. Då: ovetandes och ungdomligt osäker om än utåt fullkomligt självsäker. En viss desperation, ett behov av att passa in och tillhöra, men samtidigt i jakt på det unika. Jag har inte mycket gemensamt med de två männen i podden, varken nu eller då. Och det är väldigt lite i mig som kan relatera till eller förstå hur de valt att leva sina liv. Det är som om tankarna de formulerar i podden (eller den bild jag själv konstruerat genom ett axplock av samtalen) inte matchar det liv de faktiskt lever. Jag råkar hitta Sigges Al-konst, en upptäckt som inte kan göras ogjord. Så till den grad att jag undrar om projektet vilar på pelare av ironi? Jag kan tydligt höra ett samtal utspela sig mellan de två männen. “Det här är så förskräckligt fult. Och menlöst. Vem skulle vilja ha det här på väggen? Än mindre då det skapats med någon Al-skit.” Är det inte ironiskt bekräftar det bara vad vi redan visste: vi irriterar oss på sådant hos andra som vi själva har i oss. För varje person, koncept, format, idé de kritiserar – är de egentligen exakt likadana själv. Det finns något lugnande i det också. Vi är aldrig särskilt coola, unika eller spännande. Egentligen. Vi är ängsliga, hopplöst cringe och det kommer alltid finnas den som skrattar åt oss. Låt de så vara. Vad spelar det för roll? Vad är det vi tror att vi kan uppnå genom att inte vara någonting av det? Vad är det vi skyddar så dyrt och heligt – att vi aldrig vågar bjuda in någon till det som finns inom oss? Rädslor och drömmar vi bär på. Ånger och ångest. Längtan efter något. Fasan över något annat. Var det influencers som kom och tog det ifrån oss, det vackra i att dela med sig av tankar och känslor? Att göra det villkorslöst. Utan väntan på reaktioner, åtminstone inte så omedelbara. Icke-kommersiellt, ofiltrerat.

Med insikter som dessa, visst kan jag sakna ett 90-tal. Men valet är också mitt att göra. Du väljer din plattform. Du väljer vad du gör med din tid, din röst – och i vilket syfte.

Att hänga i finlandssvenska lokaler i Helsingfors är också att tidsresa. Första bilden Arbis i Tölö, andra bilden G18 på Georgsgatan där vi yogar till livemusik från en kammarorkester.