Det bästa och sämsta från oktober

Vi sitter runt ett köksbord i en by långt långt uppe i norr. Ute faller regnet men det är ingenting vi bryr oss om bland mysiga lampor och födelsedagsbarn.

Det är livet när livet är som mest levande.

Som jag älskar att få höra syskon och släkt berätta historier från förr. Historier vi redan hört hundra gånger. Men också nya historier. Nya minnen som tycks dyka upp och handskrivna brev som bekräftar dem.

En mor, två döttrar, en son och tre barnbarn, runt ett köksbord. Det är tre generationer runt ett bord. Det är skratt, små inslag av allvar och fruktansvärt god mat. Förstås, när det är mormor som kockat.

Det är bara morgon när tåget rullar in i Torneå fredagen den 1 oktober.

Solen stiger över myrmarkerna, filtreras av dimman. Luften är skönt kall. Här går det att andas. Löven klamrar sig fast vid grenarna och det kommer bara krävas en enda lätt höststorm, en natt, för att ta det sista av hösten ifrån oss. Också det känns skönt. Som om det gråa, det råa, gör det lättare att andas. Här finns inga hopplösa förväntningar, ingen press, det finns bara ett lugn. En värld som viskar kryp in i ditt ide, ta en paus och bara var.

Det är också vad jag gör. Fyra dagar tidigare raderar jag alla appar som vanligtvis är en del av min dagliga rutin. Instagram, Facebook, LinkedIn. Poff poff poff, så är de borta från min telefon.

När jag kliver på nattåget norrut är det ingen som vet om det. Jag reser till Sverige, till Kalix, Luleå, Gällivare, utan att meddela omvärlden.

Jag är en spion ute på hemligstämplat uppdrag. Det är en speciell känsla, en befrielse.

Som tur är finns där ändå en kreatör i mig som inte går att tysta. Jag fotograferar en alldeles underbar senhöstdag när vi vandrar till Muddusfallet. Skriver om det. Delar det. Och Sofie lämnar genast en kommentar Är du i Gällivare nu? Hur länge? Jag kommer upp i helgen. Än en gång påminns jag om vad internet gett mig, de stora små mötena, de livsviktiga mötena.

Vi går på fjället och funderar, diskuterar. Hur platsen format oss, som vuxit upp här och sen lämnat, som ibland längtar tillbaka men nog aldrig kommer hitta tillbaka på riktigt.

Vi pratar om vad som skaver, vad som gick så fel. Det är flera saker. Och det formar en människa, ett samhälle. Det går att bortse från, eller åtminstone att försöka. Du kan vara den som bubblar, den som drömmer, vill och utför. Men det finns en gräns för vad en ensam eldsjäl orkar, och tillslut kommer platsen att släcka dig.

Det är så jag tillbringar oktober. Med familj och vänner. Ganska mycket ledig, samtidigt som det viktigaste jobbet blir gjort på förmiddagar och kvällar, ibland på helgen.

Jag badar i iskallt vatten, både i Kalixälven och utanför mormors hus i Tjautjassjön som i princip kan liknas vid en fjällsjö.

Tränar gör jag inte desto mer, men promenerar och vandrar. Det räcker.

De dryga två veckorna känns, bra. Liksom tillräckliga. Egentligen vill man aldrig åka hem, från det ena hemmet till det andra. Men någonting lockar ändå, som det alltid gör.

Och när jag kliver av tåget i storstaden tänker jag: ja, det låter och väsnas, men staden lever åtminstone. Den är levande – växer, frodas och blomstrar. Inte utdöende, som min hemstad där uppe i norr.

Jag behöver dock inte gå längre än ner till tunnelbanan för att ångra vad jag just tänkte. Fyhelvetesjävlametro. En tub som tar dig under marken till önskad destination, ja en fantastisk uppfinning, inte sant? Samt totalt hjärndöd.

Jag avskyr trafikstockningar men jag avskyr metron lika mycket. Det gör jag faktiskt.

Det är som det alltid är. Blandade känslor och en ständig längtan, någonstans, alltid till något annat.

Men att komma hem till mitt hem, som nu äntligen är mitt hem. Det är väldigt fina känslor.

Och det tar inte många sekunder innan jag ser att HAN HAR MÅLAT ALLA VÄGGARNA. Det är därför man har sambos, så att de kan överraska en med något när man reser bort. Sen säger det bara poff poff och så kommer lite saker upp på väggarna, en soffa levereras och snart är mitt hem ett hem. Snart.

Det blir fredag och vi åker hem till vänner på middag. Vi har sönder en stavmixer och den enkla middagen vi snabbt skulle slänga ihop är klar först närmare nio-tiden. Vi spelar ett spel för arkitekter och snart byts skrattet ut till gäspningar. Hur vore det med en Uber hem, föreslår jag. Men han insisterar på buss, det är en principsak. Okej, jag slipper i alla fall metron nattetid. Fast om det är något jag avskyr lika mycket som metron, så är det nattbussen. Särskilt när man först tar fel buss.

Till slut skrattar vi åt det också.

Det blir lördag och vi går på inflyttningsfest och blir bjudna på fancy drinkar och otrolig mat. Faktum är faktiskt att vi GÅR dit. Ingen metro. Ingen buss. Inte ens en Uber. Det är kanske det finaste jag vet, människor som råkar flytta in till sina nya lägenheter och hus väldigt nära mig. De är på väg hit ut nu, innerstadsfolket. Det känns bra.

Och sen blir det november. Ja först blev det också andra dagar, en brunch och ett barnkalas. Men sen blev det november.

Men Jennifer, det där som var sämst… Vad var det egentligen?

Sämst med oktober? Nej det vet jag faktiskt inte om någonting var. Jag tror det samlades upp till en enda stor hög som kastades över mig så fort november började.

Men det är triviala saker.

Något som ter sig kaotiskt och hopplöst i stunden. Men bara en stund senare är löst.

Så som den här hemsidans nya utseende. Den uppmärksamme reagerade kanske? Den uppmärksamme reagerade kanske också på att vissa saker känns lite off. Om det känns så, så är det för att det är så. Men då ska den uppmärksamme också veta att den här designen gjordes på en vecka. Håll tillgodo (säger jag mest till mig själv) vi ska lösa det snart.

Det är ju bara en hemsida.

Eller hela ditt liv som Alva sa.