Vandring till Muddusfallet – 15 km dagstur i Muddus nationalpark

Norrbotten, svenska Lappland, de nordligaste delarna av Norrland… Ja, det här området, stort till ytan och obesökt av de flesta söderbor, bär på mer naturskönhet än du hinner uppleva på, ja kanske en månad eller fler. Kanske en livstid.

Det finns nationalparker och vandringsleder som du kan gå och undra varför är det inte fler människor här. Svaren är antagligen flera. Lokalborna är bekväma, söderborna väljer Åre och de som kanske skulle vilja gå här hittar inte hit, för alla platser är inte lika enkla att upptäcka.

Muddus – den bortglömda nationalparken

Det första jag tänker på när jag hör Muddus är egentligen inte nationalparken, utan företaget Muddus Hjortron som fanns här i Gällivare när jag växte upp (de tog sen sitt pick och pack och flyttade till Dalarna och tog företaget, inklusive namnet, med sig). Och nationalparken var ju inte något speciellt. En plats som ligger precis intill E45:an och som vi susat förbi hundratals gånger när vi åkt ner till släktingarna i Boden.

Kommer du långväga finns det dessutom all anledning att strunta i Muddus, till förmån för mäktigare nationalparker bara en bit bort. Jag talar förstås om Stora Sjöfallet och Sarek, eller Abisko om du fortsätter till Kirunafjällen. Om vi ska rösta om mäktigaste naturupplevelserna här uppe så är de kanske just de platserna som står som vinnare, medan Muddus hamnar i skymundan.

För Muddus har inga magnifika berg… Men vad det däremot har är ett otroligt vattenfall, orörda skogar och en och annan charmig myr.

Och vad skulle krävas för att jag själv hittade hit till slut?

Istället för att bara gå samma gamla vanliga dagsturer när jag är på besök här i Gällivare, bestämde jag mig för att leta upp platser jag inte besökt. Och som av en händelse blev jag tipsad om en artikel från Naturkompaniets tidning 365, i senaste numret fanns ett helt reportage om just Muddus – och jakten på tystnaden.

Entrén Skaite till Muddus nationalpark ligger en timma med bil från Gällivare, i Jokkmokks kommun.

Tur-och-retur: Skaite till Muddusfallet

Det enklaste sättet att vandra till vattenfallet är från Skaite, den södra entrén in i nationalparken. Härifrån är det sju kilometer hyfsat enkel vandringsled, men du kan också välja den något mer utmanande stigen som går närmare Muddusälven.

Här exakt är Skaite på kartan – dit du kan du köra med bil (parkeringen är väldigt rymlig och vi fick sällskap av två utländska husbilar).

Här exakt är Muddusfallet på kartan.

Och tips! Ladda ner appen Min Karta från Lantmäteriet, då ser du alla vandringsleder, stugor och får en bättre kartvy över området.

Så här ser det ut där leden börjar (efter ett par hundra meter brygga/spångad väg där du kan ta dig fram med rullstol/vagn). Till vänster går du för den enklare och planare leden, och till höger för den som går närmare älven och upp och ner genom raviner i olika storlekar.

OBS! Angående språket: Under senare år har man börjat ändra alla namn i de här trakterna från svenska till samiska. Vilket verkar ha resulterat i ett virrvarr. På den här inledande skylten används till exempel både Muddus och Muttos – det senare är samiska. Men fallet heter Muddusagahtjaldak, vilket skrivs ut med Muddusfallet i liten text under. Vattenfallet är dock det enda som översatts, och övriga namn vi stöter på längs den här leden står bara på samiska. Så om du vill veta vad Muttosädno är får du googla – jag kan berätta att det är Muddosälven (också omnämnd som Muddusjokk?) Och platsen där vi startar heter Skaite på svenska och Skájdde på samiska, men skriver du in det samiska ordet i Google Maps får du inget resultat för platsen.

Jag uppskattar att naturfina platser och ursprungsbefolkning tas hand om och framhävs, men jag invänder gärna när det går ut över användarvänligheten. Att bara använda sig av samiska namn på skyltar och kartor i ett land där språket endast är minimal minoritet är faktiskt bara dumt.

Den vackra (men svårare) stigen längs älven

Kan tipsa om att gå den mer utmanande leden på ditvägen och den enklare på hemvägen – det gjorde jag och pappa när vi gick hit igår.

De två lederna går in i varandra några gånger längs vägen också, så om du blir trött kan du alltid välja den enklare vägen. Vi gjorde faktiskt det den sista sträckan när vi redan sett fina vyer över älven och såg hur tuff uppförsbacken såg ut att vara den sista biten.

Den svårare stigen är inte jättesvår, men det är en övergång över en bäck som är något utmanande. Det ser ut som om det funnits en enklare bro där tidigare av stockar, men att den rasat ihop. Så med hjälp av pappas stavar lyckades vi balansera oss över de enstaka tjocka stockarna som låg i bäcken.

Vi väljer alltså den mer utmanande stigen på vägen till fallet och får snart njuta av de här utsikterna.

Vi följer dessutom en skylt mot Asjkasjåhká, en liten avstickare på 100 meter som tar oss till det här mindre vattenfallet (mindre i jämförelse med det som är vår huvudsakliga destination för vandringen).

Försökte googla på fallets namn, Asjkasjåhká, men får inte upp någonting, inte heller på kartan. Men det var också charmigt, så gå dit!

Och så fortsatte vi igen. Här har du ett bevis på att den här vackrare leden innehöll ett gäng brantare partier. Dock inte så våldsamt jobbigt, utan ganska lagom för att få lite puls och känna benen jobba.

I dessa orörda, magiska skogar ligger träden omkullkastade vart du än tittar.

Snart når vi doftande myrmarker. Som jag älskar just den där säregna myrmarksdoften! DET är hemma för mig.

Och när vi går på den lättare stigen så består den av flera spänger som förenklar leden.

Mmmm, titta färgen på den här myren! Alldeles orange!

Framme vid Muddusfallet

Du hör när fallet äntligen närmar sig och för varje steg stiger ljudet. Det dånar verkligen om vattenfall av denna kaliber.

Det är en dagstur värd sin ansträngning, för det här är något speciellt! Och den bortglömda nationalparken känns plötsligt väldigt mycket oförtjänt bortglömd.

En gästbok fanns här också, men den var så proppfull att våra namn inte rymdes där. Kanske dags för en ny? Hur gammal den var minns jag inte, men jag har svårt att tro att den här leden är superpoppis, så jag gissar på flera år gammal.

Vi åt lunch i närheten av stugan (mer info nedan) och fortsatte sen tillbaka. Efter en inte alls lång stund mötte vi plötsligt en jämthund. En jämthund ute på jakt! Han hade två halsband/sändare och ingen ägare inom synhåll. Han måste ha sprungit en bra bit på egen hand, eftersom han befann sig i nationalpark (där man ju inte får jaga). Och han verkade glad över sällskap. Så ungefär 2–3 kilometer gick han tillsammans med oss. Han sprang före längs stigen men stannade då och då för att kolla att vi hängde med.

Hunden valde dock den svårare leden på ett ställe där vi tog den enklare och sen verkade han tappa bort oss. Hoppas att han hittade hem till slut! Söt var han. Och vi var också glada för sällskapet.

Fallstugan

Ungefär 600 meter från fallet ligger en stuga! Hit kan vem som helst komma, det är olåst och bäddat så bara att stiga på. Eller bäddat och bäddat, men det finns sängar och filtar och den typ av utrustning fjällstugor längs vandringslederna brukar ha (ved, köksredskap, ljus och så vidare).

Intill dörren står en lapp om priserna, 150 kr per vuxen, och du tar med din inbetalningslapp när du sovit där (eller använt stugan över dagen, kostar 60 kr per vuxen) och betalar.

Enkel men ganska mysig stuga, med en gästbok inte fullt lika full som den vid Muddusfallet.

Gästboken innehöll diverse lustiga berättelser som vi bläddrade igenom. Det måste vara typiskt svenskt att lämna hela dagboksanteckningar och inte bara sitt namn, visst?

Och de här skyltarna finns vid stugan! Du kan alltså fortsätta din vandring vidare om du vill, eller ta dig hit från ett annat håll. Som du ser går det att hämta dricksvatten från en bäck 140 meter bort.

Vid Muttosluoppal som ligger 9 km bort finns bland annat ett fågeltorn! Det verkar vara en liten sjö också. Men försök inte skriva in just det ordet i Google Maps om du vill se var det ligger, utan använd då Muddusluoppal (med D istället för T), som platsen heter på Google-kartan.

Och Vuojŋastimsadje är en rastplats bara 500 meter bort.

Namnet på andra plats uppifrån som syns dåligt är Sárggavárre och det är östra entrén till Muddus nationalpark, 14 kilometer härifrån. Du kan alltså också åka till Sárggavárre och gå därifrån till Muttusluoppal. Men jag hittar ingen info om HUR man hittar till den platsen. Hittar också att man kan gå via Suolávrre och Mansonstugan, men exakt var de platserna ligger förblir oklart.

Både Sverigesnationalparker.se och Laponia.nu har en del info om alla dessa platser, men den är bristfällig och hjälper föga.

Det är nästan som om man vill att turisterna och de större massorna faktiskt inte ska hitta hit?

Eller så måste det kanske bara vara lite av ett äventyr när man ska ge sig ut i den vackra vildmarken? Fram med karta och kompass – och lycka till!

Uppdatering! Ett bra tips jag fick från finlandssvenska PJ som rest mycket här är att använda Lantmäteriets “Min Karta”. Finns som både hemsida och app – och där kan du hitta platserna ovan, både med svenska och samiska namn på åtminstone vissa ställen.

Vanliga frågor* och svar om Muddusfallet

Hur långt är det från Skaite till Muddusfallet?

Vandringsleden är 7 kilometer enkel väg. För oss tog det 4 timmar och 40 minuter tur och retur (inklusive lunchrast och fotopauser), och då gick vi den svårare vägen vid älven dit och den enklare tillbaka.

Finns det två vägar till Muddusfallet?

Ja, du kan gå en svårare som är mer backig (och lite vackrare eftersom den går längs älven) och en lättare som är mer platt (och också är väldigt fin eftersom du ändå får se älven senare och dessutom fallet). Men de är båda 7 kilometer långa och korsar varandra några gånger längs vägen.

Var börjar leden?

Du kan gå från flera håll men det närmsta är söderifrån, från Skaite. Här på Google Maps. Här på Min Karta.

Är det lättvandrat?

Ja, men den mer backiga leden är lite svårare med ett par svåra branta partier och övergångar över bäckar som inte har särskilt bra broar eller spänger.

Vad finns vid Muddusfallet?

Ett otroligt vackert och häftigt vattenfall. Samt grillplats. Och 600 meter bort även en stuga som kallas kort och gott för Fallstugan. Den står öppen för alla och du betalar 150 kr för en natt per vuxen.

Hur är Fallstugan?

Info från Svenska nationalparkers hemsida: “I nationalparken finns fem övernattningsstugor som är öppna för besökare året runt. Stugorna har självhushåll med en enkel men bekväm standard. Du eldar, hämtar vatten, lagar mat, diskar och städar. Det finns enklare uppsättningar med bestick och porslin. Stugorna har filtar och kuddar, men du behöver medta egna sängkläder. Ved och gasolspisar finns i alla stugor, samt inbetalningskort med information om hur du ska betala. Det går inte att förboka plats i stugorna.”

Kan man tälta här?

Ja det finns rekommenderade tältplatser men också flera platta mjuka ställen som lämpar sig bra för dig med tält.

*Vanliga frågor = flera frågor jag själv hade när vi skulle iväg och tyckte det var svårt att hitta svar på. Förhoppningsvis underlättar hela den här artikeln ditt besök i nationalparken – eller inspirerar dig att ta dig hit!

Fler dagsturer en bit från Gällivare:

* Stubbáberget – enkel vandring i Muddus nationalpark (längre norrut)
* Porjusberget & Porjustallen
* Det lilla berget i Tjautjas – en tur upp på Påtsåive