Varför delar hon med sig av allt?

På instagram rasslar kommentarerna in. Jag lägger ut ärliga ord. En och annan undrar säkert varför jag delar med mig av allt, men ingen ifrågasätter det åtminstone öppet. De som kommenterar bryr sig, och av omtanke delar de hjärtan och hjälpsamma råd.

Och jag delar inte med mig av allt. Men jag funderar ändå på varför jag delar med mig. Vill vara försiktig med i vilka fällor jag trampar. Instagrams farligaste fälla är att du säljer ut din själ, för att det ger reaktioner och engagemang.

Hur sticker man ut? Genom sensationer. Genom ärlighet. Genom att vara personlig. 100 % du.

Men att dela öppna sår? Att försöka pussla ihop sig själv och läka inför en publik på ett par tusen, eller ännu fler? Att dela sådant du inte ännu själv hunnit helt och hållet gå igenom. När tankarna du tänker under din dag till hälften, om inte mer, baserar sig på vad som är en bra story och likeable content.

Tänker du tankarna klart, eller har du redan plockat upp mobilen för att föreviga ögonblicket? Lever du livet genom dig själv, eller genom dina vänners och bekantas reaktioner? Sparar du på de bästa, mest värdefulla berättelserna, eller låter du allt flyga ut så fort som möjligt?

Jag tänker högt runt detta för att det är sådant jag själv grubblar på. Och kanske för att jag läste en bok som var ett typiskt wake up call. Vi dras ju bara med i allt, utan att reflektera över vad det gör med oss. Naken hud och nakna själar, det presterar bra på plattformar där vi tävlar om folks uppmärksamhet.

Författaren listade frågor vi bör fråga oss själva när vi delar med oss av något. Det var framför allt en fråga som fastnade hos mig:

Is there an outcome, response, or lack of response that will hurt my feelings?

Och det stack till. Fan.

Med storslagna känslor och ord hoppas vi på storslagna reaktioner. Och herregud det är mänskligt. Bekräftelsen är mänsklig. Men det är ändå en fundering väl värd att tänka igenom. För mig själv, och kanske för dig?

Så som svar på frågan,

Varför delar hon med sig av allt?

Som ingen frågat men garanterat någon som undrar. Och vill du veta varför jag är öppen allt möjligt? Varför jag vågar visa mig sårbar?

För att det alltid gett mig väldigt mycket tillbaka. Framför allt i mängder av kloka råd. Vi behöver inte vara ensamma i våra känslor.

För att ingen människa är en supermänniska. Jag vill inte vara felfri. Inte ens i de kanaler där jag får välja exakt vad jag vill dela med mig av. En polerad perfekt yta är inte livet, inte mitt liv.

Jag har dessutom inga som helst problem med att våga visa upp en högst personlig sida bland mitt företagsjag. Min inställning har ALLTID varit att om någon inte vill jobba med mig på grund av något jag sagt eller hur jag är: herregud – inte min förlust, det finns andra att jobba med.

Men jag är också ganska noga med att själv bearbeta saker, åtminstone på något plan. Innan jag delar tankar och känslor om hur jag mår och vad som sker.

Anyway.

För mig är internet och sociala medier inte bara yta. För mig är det mer än så. Det är därför jag själv hänger här 🎈