När en dröm blir verklighet

När en dröm första gången dyker upp inom en känns den avlägsen, rosaskimrande och spännande.

Tänk att få göra det där.

Det är där och då och inte mer än en dröm och vi har ingen aning om vi faktiskt en dag kommer att få uppleva den, drömmen. Och även om inte alla drömmar och mål uppnås, vi kan ändra oss längs med vägen och det kanske inte blir som vi tänkt oss, så går vissa drömmar i uppfyllelse.

Grejen är att när detta väl sker, när en dröm blir verklighet, då känns det såklart inte längre lika häftigt. För under tiden, under resan påväg mot drömmen och målet, och ju närmare man kommer, så hinner man liksom förlika sig med tanken på att det kanske kommer att bli verklighet. Och samtidigt som drömmar går i uppfyllelse, växer nya drömmar fram inom en. Det är en ständig process, en cykel utan slut. Liksom en spiral som fortsätter klättra uppåt. För du som drömmer, du nöjer dig inte heller, och det finns alltid alltid ett nytt mål att jaga. För det är också det som är grejen, resan är kanske den största delen av drömmen och när du väl går i mål, då är det din verklighet. Och verkligheten vänjer man sig vid snabbt.

Bild från den inspirerande boken Start where you are

Så när jag tidigare i höst under en middag skulle svara på frågan vad är ditt drömjobb? stannade hela världen upp för en sekund. Min vän som hade lite av en existensiell-kris just då sa don’t tell me it’s what your doing right now. Och alltså well. Just DET HÄR, att driva mitt egna företag på heltid, att göra det jag älskar, att leva på bloggen – det har varit min dröm i flera flera år. Men det finns också nya drömmar, och även om mitt drömjobb är delvis det jag gör just nu, så finns det något annat som är mitt drömjobb som jag drömmer om att få göra om 5-10 år.

Och en del av mig kommer alltid drömma mig bort till något annat, något större, något exotiskt. 


Känner du igen dig? Och har du upplevt att en dröm blivit verklighet nyligen? Berätta!

Att fota självporträtt

Varje torsdag har jag möte med min grupp på fotokursen om veckans fotouppgift och uppgifterna kommer som på löpande band vecka efter vecka. Först ut var skärpedjup och slutartid, som följdes upp av att fånga den blåa timman (före soluppgång och efter solnedgång) och den tredje uppgiften handlade om att fota porträtt. 

Fotouppgift nr. 3: porträtt

Eftersom jag har mest tid till att fota på dagarna när jag jobbar slutade det med att jag fick använda mig själv som objekt och öva på självporträtt. Men det var också godkänt inom uppgiften.

Dessutom gick den här uppgiften ut på att porträttet skulle vara av en person tillsammans med något som han eller hon gillar eller något som kännetecknar personen. Därför håller jag i jordgloben som vi har här hemma och drömmer mig bort till spännande destinationer. Valde också att göra bilden svartvit och lägga på kornighet för lite effekt. Skulle jag inte kunna vara plockad från typ 70-talet här?

» Här kan du se hur bilden blev i färg.

Utmaningen i att fota människor

Jag älskar att fota människor, och hade egentligen gärna fotat någon annan. Men jag har också förstått att det kräver övning. Det är så mycket som ska klaffa rätt för att en bild ska bli bra, eller kanske framför allt för att en bild ska bli exakt så som man vill ha den. Dessutom är jag som ”nybörjare och hobbyfotograf” van att fota när ett perfekt tillfälle dyker upp, av en slump och på impuls, och inte aktivt leta efter eller själv försöka skapa en bra bild.

Det är mycket som spelar in: ljus, komposition, personen i sig själv, kläderna, miljön runt omkring – och såklart: fotografen. Olika fotografer gillar ju att ta olika typer av bilder. En fotograf jag tycker är fantastiskt duktig och cool är Emilia, och hon föredrar till exempel att fota i stående format och gör det nästan uteslutande. Jag själv har som grej att jag gärna fotar lite mer underifrån än tvärtom. Tror det har att göra med att jag vill få mer edge/kontrast. Gillar inte alls att bli fotad ovanifrån och bli förminskad och nertittad på. Å andra sidan vill man givetvis inte ta ocharmiga bilder med dubbelhakor i fokus… :))

Men en modellig hals och haka är knappast livsnödvändigt. Jag gillar ändå det verkliga, vanliga och naturliga.

Hur fotar man självporträtt?

Det kluriga i att inte fota någon annan utan att fota sig själv, det är ju att man måste rigga kameran och sen försöka hålla koll på att man är rätt placerad i bilden. Och samtidigt få till korrekta inställningar på kameran. Sen är man mycket mer kritisk till sitt egna utseende än andras, det gör det hela ännu lite knepigare.

Min Lumix GF7 har dock gjort själva fotandet så mycket lättare genom sina smarta funktioner. För det första kan du fälla upp skärmen så att du ser dig själv när du står framför kameran, och ställa in så att kameran automatiskt hittar ansiktsfokus när du gömmer ansiktet bakom händerna och sedan tar bort händerna. Det andra alternativet är att använda självutlösaren i appen som finns och den är så fiffig att du kan se exakta bilden direkt i appen och se hur bilden kommer att bli.

Eftersom mina händer var upptagna har jag använt mig av appen på de två bilderna ovan, med några sekunders tidsfördöjning och där den tagit flera bilder efter varandra. Första bilden är dessutom fotad i liggande format och har sedan beskurits.

Tricket för att ta 1 bra bild är också att ta minst 30 bilder med olika vinklar, format och poser. Jag vet inte om man blir bättre på det ju mer man övar? Men så ser det i alla fall ut för mig just nu, jättejättemånga bilder så blir säkert en bra. Jag jobbar lite likadant när jag fotar annat också.

Att fota sig själv i speglar funkar ju ibland, men det blir ju lite mer en väldigt bloggig bild. 

Om du inte har en fjärr för självutlösaren så kan det vara lite knepigare, men då får du ställa in fokus på något som finns där du tänkt ställa dig, sätta självutlösaren på längsta möjliga tid (10 s.) och skynda dig fram till din pose. Jag kan också rekommendera ett stativ, det gör allting enklare. Mitt lilla stativ har gått sönder så jag måste investera i ett nytt. För dessa bilder byggde jag upp med lite kokböcker i en bokhylla och diverse papper för att få kameran på plats… :)


Tycker ni det är kul att läsa om foto och vad vi får göra i fotokursen?

Vill ni att jag ska fortsätta med denna typ av inlägg? Och finns det i så fall något särskilt inom foto som ni skulle vilja jag att skrev om eller lyfte? Tacksam för all feedback och frågor ♥

#metoo – till alla män

Jag tänker att jag egentligen varit förskonad från sexuella ofredanden och trakasserier. Att jag inte råkat ut för något allvarligare. Men någon som kysser en lite plötsligt och lite för hårt på ett dansgolv, som blir förbannad när man säger nej, som tar tag i ens ass och försvinner innan man hinner se vem han är. Sånt, som vi alla råkar ut för, sånt som är så accepterat. Särskilt utekvällar och på diverse krogar runt om i världen har det varit värst. När vi pluggade hittade vi liksom strategier för att bli av med jobbiga killar. Vi körde en hel del fula grimaser och märkliga blickar, det sjuka var väl att det inte alltid funkade. Män som är omöjliga att bli av med, som inte ger sig. Som tänker, henne ska jag få till varje pris. Män, som tror att de kan köpa en? Och jag tänker på alla händelser som jag inte minns, som jag förträngt för att man liksom inte orkar behålla all skit. Och alla de berättelser jag hört från andra. Alla som berättat men inte blivit betrodda.

Jag har dock vägrat acceptera att det ska vara okej, så jag har skällt ut män i grupp och slagit till någon som jag lyckats få syn på efter han ofredat sig på mig. Och kommer fortsätta reagera och agera så nästa gång det händer. Jag kommer också fortsätta gå med nyckeln i handen när jag går ensam hem från busshållplatsen en sen kväll. För vi förändrar inte generationer över en natt, men förhoppningsvis gör vi skillnad ♥

Till alla män

Du som är man kan ta och fundera över den spridning #metoo har fått på väldigt kort tid. Du kan också fundera på om du någonsin gått med nyckeln i handen för att vara beredd ifall att…? Kan du dig sätta dig in i den känslan, föreställa dig hur det är, att vara kvinna? Idag, 2017, i Sverige, i Indien, eller på vilken annan plats som helst i världen. Och så tittar du på männen i din omgivning, männen du ser på tv, i filmer och läser om i tidningar eller på internet, männen du passerar på bussen eller i butiken, dina manliga vänner och dina kollegor – hur beter de sig? Vad gör de? Vad säger de? Varför, är det såhär? Hur får vi stopp på det?

Och vad gör du, när någonting händer?

Det finns svin överallt. Men det farligaste är inte svinen – utan alla som står runtomkring och täcker upp för dem. Dessa män är anledningen till att vi kvinnor inte vågar prata om det. Vi får inte backning från männen som ser på. Svinens chefer och kollegor gör ingenting. Vi blir inte trodda.

Clara beskriver det bra.

Hemma i det finska lugnet

För mig betyder Finland och Helsingfors lugn. Jag tänker inte på Helsingfors riktigt som en storstad och det känns som om det här landet består av mycket mer natur, skogar och sjöar än vad Sverige gör. Procentuellt gör det nog också det. Men även om jag inte bor mitt inne i Helsingfors (bor ju till och med i grannkommun, Esbo) så bor jag ju inte direkt på landet. Jag har liksom en McDonalds runt hörnet (som jag av någon anledning, under två års tid, aldrig ätit på). Och Helsingfors räknas väl absolut till en storstad? Kanske är det känslan av att det är en mer laidback stad än till exempel Stockholm som inger ett sånt lugn, jag vet inte.

En halvtimma bort med bil kan jag i alla fall befinna mig i det här, mitt i Noux nationalpark:

Jag kom hem i förmiddags från Stockholm efter en halvt hemsk natt på båten. Jag brukar älska att åka den där båten, men det var ingen höjdare att ha hytten längst bak i båten på 6:e våningen. Det skumpade och allting inne i hytten liksom skakade. Nej då är bunkern under bildäck en bättre sovplats faktiskt. Var det därför biljetten bara kostade 160kr måntro?

Och jag har varit helt död idag så det har blivit en ganska lugn måndag. Jag och Amanda hade ett möte med en kund uppe i Gällivare och gud vilken norrlandslängtan jag fick av deras ljuva stämmor. Sen har jag svarat på lite mejl, gjort lite halvvettiga saker och tittat på Netflix. Det är kanske det bästa med det här livet, att man får bestämma helt själv.

En fin höst

Hörni jag tänkte att vi skulle stanna upp ett tag och reflektera över vilken vacker höst vi har fått. Den har nog precis nått sin kulmen också. Allting är klätt i starka höstfärger just nu förutom de träd som redan hunnit bli kala, och tittar man ut ser man alltid ett nytt löv ta sig ner mot marken. Och hela helgen i Stockholm var det så fint väder att jag promenerat gator upp och gator ner i flera timmar på Söder.

Men åter till hösten här i Finland. Jag har lite bilder från en promenad i Noux för ett par veckor sedan som jag inte ännu hunnit visa. Jag har nämligen haft riktigt svårt för att redigera höstiga bilder. Ni vet, det ser så vackert ut för ögat, och sen fångar kameran det och i Lightroom ser det hemskt ut. Så har googlat lite och övat lite på det.

Det här var sista helgen i september. Jag och Mumin promenerade ungefär 8 kilometer och invigde vår nya trangia. Det var ett litet äventyr i sig. Vet ni hur svårt ett stormkök kan vara när man aldrig tidigare lagat mat på ett sånt? Jag har tappat lite av mina norrländska gener tror jag, och ja Mumin, han är ju citykid. Vi kan väl säga som så att vi ger pannkakorna ett nytt försök en annan gång. Pannkakor kan också eventuellt vara en mindre bra maträtt är börja med när man är ny på sånt här.

Mitt lilla stadsbarn till pojkvän hade jeans och redwings, medan jag var lite mer en skogsmulle och hade mina älskade meindl på fötterna. Han var å andra sidan way more fotovänlig än jag, och det passade ju bra.

Känns så fint att det var ännu en otroligt fin hösthelg såhär två veckor senare efter att dessa bilder togs. Trots att jag spenderade den i stadsmiljö och inte i en skog. Städer gör ju sig också bra bland höstfärgerna.

Nu ska jag krama på min kille, tänk att det alltid är så fint att ses efter bara ett par dagar borta? Hur många år stannar den känslan? Äta lite choklad. Se på Mad Men. Och börja min vecka lite mer på riktigt i morgon.

Ha en fin vecka hörni ♥

Mitt röda läppstift

Inlägget innehåller annonslänkar

Den här bloggen brukar inte handla så mycket om smink, men med tanke på att vi pratade lite om smink (och galaklänningen som ni inte fick se då) förra helgen känns det ändå lite aktuellt. Trots att jag känner som sagt känner mig lite mättad av sånt efter helgens gala… Men det är faktiskt flera som har undrat var mitt röda läppstift kommer ifrån. Kan det vara så att det är en typiskt bra röd läppstifts färg för hösten och vintern kanske? Jag vet inte, och kanske borde jag testa fler röda läppstiftsnyanser, men det är ju så svårt. Det här är den enda jag äger just nu i alla fall.

Mitt läppstift är från Maybelline och heter: Maybelline Color Sensational 970 Daring Ruby.

970 daring ruby Maybelline läppstift

Jag köpte också nyligen en läppenna för att jag insåg att det är ganska bra att ha för att läppstiftet ska hålla bättre? Och få bättre kanter? Hittade en från Maybelline med liknande nyans som fungerar bra: Color Sensational Lip Liner 547 Pleasure Me Red.

Och ja jag vet, vad det är det med min hand i håret-pose egentligen? Kanske ger den mig trygghet? Ni får leva med det helt enkelt (jag kan försöka variera mig mer…)

rött läppstift Maybelline daring ruby

Läppstiftet finns att köpa här hos Kicks eller här på Åhlens och kostar 119 sek.

Tyvärr hittade jag inte läppennan någonstans online i Sverige, men den finns att köpa här i Finland (6,95€) för er finlandssvenska läsare! Läppstiftet finns också att beställa här om du bor i Finland.

Hur gör ni förresten när ni köper nya läppstift, köper ni en nyans som ser fin ut? Eller brukar ni prova någonstans (typ i butik där de kan pensla läpparna åt en, eller en kompis läppstift?) för att se om den färgen passar er?

Close