17 sommarprat och vilka jag rekommenderar

För dig som vill ha tips på sommarprat från sommaren 2018s alla sommarprat så kommer här ett gäng. Jag började sommaren med att lyssna på de 5 första sommarpraten och nu har jag lyssnat på 17 stycken till som jag tänkte recensera lite kort.

De som är highlightade med en stjärna * är mina favoriter och sånna som jag kan rekommendera lite extra. Men de flesta sommarpraten är ganska lyssningsvärda måste jag säga. Antingen är de mysiga eller så lär man sig åtminstone något.

sommarprat 2018

* Mark Levengood – PROGRAMLEDARE, FÖRFATTARE, UNICEF-AMBASSADÖR, 53 år.
Alltså. Så bra. Gillar verkligen honom och hans förmåga att berätta! Berörande också. Lyssna!

Anna Serner – VD SVENSKA FILMISTITUTET, JURIST, 53 år.
Bra och feministikt. Gillar det hon sa om att lyften blicken internationellt och inte bara lyssna på alla som klankar ner på en.

Eva Rydberg – SKÅDESPELARE, TEATERDIREKTÖR, 75 år.
Så mysig berättare. Riktig mysig story att lyssna på. Så busig som barn också.

* David Eberhard – PSYKIATRIKER, FÖRFATTARE, 51 år.
Han har skrivit boken I trygghetsnarkomanernas land och pratar om det samhället vi lever i och att vi så lätt ”blir deprimerade”, till exempel ”en deprimerad person svarar att orsaken är en själv, många idag skyller på alla möjliga andra.” Och han menar på att “vi är som vi är för att vi påverkas av ett övertryggt samhälle”. Det var betryggande och ganska nice att lyssna på. Han sa också något som jag tog med mig: vi vill leva så länge som möjligt och så smärtfritt som möjligt, att vi helt glömmer bort att leva.

Anna Throne-Holst – VD för svensk-amerikanska Handelskammaren i New York, 58 år.
Intressant att höra om hennes koppling till USA och karriärresa, och hennes närhet till det amerikanska valet 2016.

* Ahmed abdirahman – NÄRINGSPOLITISK EXPERT, integration, 32 år.
Från Somalia, kom till Sverige som 12-åring. Riktigt berörande och fin historia. Han pratar väldigt bra om Tensta och integration – och berättar om chansen han fick i New York. Lyssningsvärt!

* Katarina Wennstam FÖRFATTARE, JOURNALIST, 44 år.
Ett sommarprat med kraft. Alla borde lyssna på detta – för vi kan inte bli tillräckligt påminda. Hon beskriver bra, ingående och pedagogiskt de skillnader vi kvinnor upplever i vårt ”så långt gånga samhälle” jämt emot männen. Vi har kommit långt, eftersom det har varit en lång väg att gå. Men vi är långt ifrån framme. Att lära sig att se strukturerna, och börja bryta dessa – det är viktigt. Närmare slutet när hon kom in på mord var jag dock tvungen att hoppa fram någon minut, det blev för obehagligt att höra detaljerna.

Jesper Waldersten – KONSTNÄR, 48 år.
Fin 3-minuters inledning som fångade en direkt. Hans prat var lite så som man skulle kunna tänka sig att en konstnär skriver. Tror det skulle gjort sig bättre i textform. Eller så skulle det behövt min absolut fulla och hundraprocentiga uppmärksamhet, men då hade jag förmodligen somnat. Vid en punkt kände jag dock att jag borde testa det där med att måla en tavla. Tappade sen bort mig gång på gång.

Arne Ljungqvist – LÄKARE, PROFESSOR EMERITUS I MEDICIN, 87 år.
Här är det fullt fokus på doping. Ganska intressant – och viktigt jobb han gjort. Men är man totalt ointresserad av sport är det kanske inte ett sommarprat man behöver lyssna på. Men spännande insikter i världen och historien av doping.

* Marko ”Markoolio Lehtosalo – ARTIST, SKÅDESPELARE, 43 år.
Så fantastiskt återberättat, var fast från första sekund. För mig som haft en relation till han som artist var det särskilt fint att lyssna på, att få en bakgrund till låtarna och till Marko som person. Lyssna!

Elin Olofsson – FÖRFATTARE, 38 år.
Mysigt att lyssna på även om det handlar helt och hållet om henne själv. Men i slutet knyts alltihop och handlar väldigt mycket om oss alla, i alla fall. Gillade slutet och det var allt som allt en vackert berättad berättelse (så som man kan förvänta sig av en författare). Och så känner jag igen mig litegrann i det där hon pratar om flockar och ensamvargar. + en touch av girlpower går genom hela programmet.

Victoria Silvstedt – FOTOMODELL, PROGRAMLEDARE, ENTREPRENÖR, 43 år.
Lite skeptisk slog jag igång det här sommarpratet. Jag har ingen vidare koll på denna framgångsrika modell, kanske främst för att jag generellt inte kunde bry mig mindre om ”typiska kändisar”. Men det var ändå spännande att höra hennes berättelse från början. Tog inte direkt med mig något från det, men det var kul att lyssna på.

Tom Xiong – ENTREPRENÖR, FÖRELÄSARE, 31 år.
Expert på företagsvärlden i Kina och väldigt intressant att få en inblick i det moderna samhället där. Han driver också podden Den digitala draken och just innan jag lyssnade på sommarpratet hade en vän till mig pratat gott om den. Så kan rekommendera detta prat för att få lite koll på hur långt Kina kommit och varför vi bör rikta vårt fokus ditåt.

Sabina Ddumba – SÅNGERSKA, LÅTSKRIVARE, 24 år.
Fint, behagligt och berörande att lyssna på. Hon har väldigt skön röst och det var intressant att höra hennes story.

* Petra Mede – Skådespelare, komiker, programledare, 48 år.
Älskar hur hon använder ord och hur bra hon är på att berätta. Hur hon blandar humor med allvar och det som vi alla kanske känner och upplever. Ibland känns det som att hon egentligen inte pratar om något speciellt, men ändå lyckas beröra på djupet.

Rebecca & Fiona – ARTISTER, PRODUCENTER, LÅTSKRIVARE, 29 / 32 år.
Flera galna anekdoter som de påstår vara 100% sanna. Samtidigt som det är jättebra att någon inte låter chefer i musikbranschen trycka ner en och fortsätter ha åsikter, så tycker jag att de verkar dryga och respektlösa (vilket kanske är hela deras image?). Det enda jag kunde relatera till var att, nej – det är inte helt uppenbart att det är droger när de blandas i vatten. Tips: om någon går runt och serverar vatten på en fest, drick det inte.

Max Tegmark – FORSKARE INOM AI OCH FYSIK, 51 år.
Hälften spännande hälften ångestframkallande. Kommer AI ta över världen? Ja. Men hur ska vi göra för att behålla kontrollen. Och så pratar han om kärnvapen, det läskiga i att de överhuvudtaget existerar.

Björn Jakobson – ENTREPRENÖR, 83 år.
Ville absolut lyssna pga. älskar att få klokheter från äldre och höra om deras erfarenheter. Hade lite svårt att komma in i pratet och kände att mina tankar lätt flög iväg. Men när han kom in på själva entreprenörsresan blev det intressant! Om hur han fick in Babybjörn på NK, hur sjukt dyr en flygresa till Tyskland var och det faktum att de varit nära konkurs tre gånger.


Planerar att smått fortsätta lyssna på resten av årets sommarprat. Men som ni märker har jag undvikit många av de tyngre berättelserna. Känner att man måste vara tillräckligt stark när man lyssnar på vissa av sommarpratarna som delar med sig av tragiska och berörande berättelser.

Vilken är din favorit bland sommapratarna 2018 som du hunnit lyssna på?

Ps. Den uppmärksamme kan komma att lägga märke till att detta inte var sjutton, utan faktiskt arton stycken sommarprat. Hade glömt en som jag kom ihåg att lägga in på slutet så då blev det så med rubriken.

Spend more time being – not doing

Jag blev så förtjust i det här filmklippet när jag såg det svischa förbi i mitt flöde. Äldre väldigt goa damer som ger livsråd och pepp till 25-åringar. Ibland får jag lite ångest när jag tänker på att jag är 26 och att jag inte längre är sådär fruktansvärt ung som jag alltid känt mig. När man inte längre får ungdomsrabatt hos varken SAS eller SJ och det känns som att, ja – nu är det över.

If I were a young woman now…

Men sen möts man av filmklipp som detta och ett enormt lugn sprider sig inombords. Och den här veckan har jag haft en bra känsla i kroppen. Har fokuserat mycket på hälsan och tagit hand om mig själv den senaste veckan efter ett otippat besök på akuten under förra veckan.

Kunde det vara stress som kröp i kroppens alla celler. Kanske. Antagligen. Ta det lugnt nu säger en kompis, men jag vet att det ju inte hjälper. Jag är lugn, lugn som en filbunke. Mental stress däremot, det är något helt annat.

Men jag tar tag i den tyngsta punkten på att göra-listan. För att sen kunna fokusera på the don’t do list. Den listan som borde vara lika viktig, om inte viktigare.

Jag stängde av notifikationerna på mejl och på messenger (den enda jag har som plingar är whatsapp). Så plötsligt har jag fullt fokus på det jag gör, i princip. Tänker nej men se där, ett blogginlägg är klart och lugnt på mejlen – eller just det, jag måste ju aktivt gå in och kolla den för att veta om det faktiskt kommit något mejl. Det har också resulterat i att min bror ringt upp mig flera gånger för att han vet att jag inte har notifications på messenger. En bra effekt.

Jag har inte ens reflekterat över det här innan. Inte förstått varför jag inte borde ha på notifikationerna på mejlen. Jag måste ju kunna se mejlen direkt, tänk om det är något jätteviktigt jobb – en chans jag inte kan missa. Men, inget jobb är så viktigt.

Dessutom har jag känt efter i kroppen (och minskat på kaffet, eftersom det sägs vara bra). Tagit mig ut på morgonpromenader, morgonlöpning och cykelturer. Umgåtts med vänner. Mår så jävla bra av att umgås med mina vänner. Och insåg när Corinne sa att hon behöver prioritera tid med vänner och välja bort annat ibland, att jag nog fungerar likadant. Det finns inget så värdefullt som att få spendera tid med människor som plockar fram det bästa ur en.

Believe me, if I were a young woman now, I’d spend more time being – not doing.

Med det önskar jag dig en skön fredag och helg. Ta tag i det som tynger dig, plocka bort det från dina axlar, njut mellan alla måsten och kom ihåg att det mesta faktiskt kan vänta.

Roots Helsinki – vegan café

Nu ska ni få höra en småstadstjejs bekännelser: jag är rädd för att cykla i (stor)städer. Jag har liksom undvikit att ta cykeln in till Helsingfors inte bara för att det är 7-8 kilometer, utan också för att jag varit så osäker på hur sjutton man tar sig runt på cykel i den där staden, bland alla BILAR och allt FOLK. Stegvis har jag tagit mig närmare och närmare ett mer självsäkert cyklande, genom att hänga på min cyklande vänner som tar sig fram som om de inte gjort annat. Och tillsist har jag lärt mig att jäklar vilka bra cykelvägar det finns i Helsingfors (och man kan faktiskt parkera sin cykel i princip vartsomhelst, det var nämligen det andra som skrämde mig – VAR ställer jag cykeln?!)

Idag tänjde på mina cykelgränser ytterligare när jag vågade ta mig själv och min cykel hela vägen till Berghäll (Kallio), en cykeltur på 12 km som gick förvånansvärt smidigt. Älskar friheten som cykeln innebär, istället för att gå ner i den där trista metron. + alla platser man får se. Denna vackra stad.

I Berghäll var jag för att möta upp Kugge som äntligen var hemma från Berlin igen efter tre veckor. Har saknat henne och särskilt som jobbkompis nu när hösten drar igång och jag behöver någon som också frilansar och bloggar att peppa med!

Roots Helsinki – vegan café & yoga studio

Vi träffades på det här caféet, Roots. Som jag bara besökt en gång tidigare, vintertid, och minns att det var superkallt då (antagligen eftersom de har så gigantiska fönster).

I källaren gömmer sig tydligen en yogastudio också, men den har jag inte testat. Bra koncept ändå.

Det är ett trevligt och hippt (obviously) café som serverar alltifrån bra frukost till lunch och något ätbart såhär på eftermiddagen såg de också ut att ha. Jag tog en kall matcha och till det någon sorts ”raw-boll” med hasselnötter.

Caféet ligger i Helsingfors coolare kvarter: Berghäll. Och jag känner mig aldrig så ocool som när jag befinner mig i den här delen av stan, hehe.

Även om Berghäll får mig att känna mig ocool så gillar jag att hänga här. Det är fortfarande ett ganska obekant område för mig i Helsingfors och min själ blir lite mer komplett varje gång jag får lära känna en av Helsingfors stadsdelar lite bättre.

Vilken bra jobbvecka det här blev med så mycket som två jobbdejter! Exakt vad jag behövde.

Vi satt några timmar här och varvade jobb med prat med att ge feedback till Kugges ny bloggdesign. Jag har också blivit inspirerad. Känner höstens vindar vina. Det behövs lite förändring. Lite nytt, lite bättre, lite proffsigare. To be continued.

Totalt förälskad i den här filmen

I veckan föreslog T att vi skulle gå på bio. Det bästa med att bo i Hagalund (Esbo) är att det finns en charmig privat(?) biosalong här: Kino Tapiola. De har bara en salong och visar filmer inte varje dag men tillräckligt ofta. Det känns mer genuint att gå hit istället för till Finnkino (motsvarighet till SF).

Jag föreslog att vi skulle se Mamma Mia – Here we go again, och till min förvåning tyckte han att det var en bra idé. Han har inte ens sett första filmen. Så vi cyklade till bion igårkväll, köpte biljetter och popcorn och satte oss ner i en fullsatt biosalong med 90% damer.

I don’t know what my future holds, but the world is wide and I want to make some memories.

Foto: Universal pictures

Och filmen uppslukade mig totalt. Åh vad jag gillade den. Vissa menar att tidslinjen inte add up, men jag kunde inte bry mig mindre om årtalen går ihop eller inte. Jag vill flytta in i filmen, genast. Jag älskar hur de väver ihop historien med nutiden och jag som inte alltid faller head-over-heels för musikalfilmer älskar varenda låt.

My soul mate may actually be carbs. Then mine must be wine.

Det var smärta och känslor blandat med glädje och skratt. Några tårar trillade ned för mina kinder och hade jag varit ensam skulle jag störtbölat. Har otroligt svårt att gråta bland folk (förutom när man når den nivån att man helt enkelt inte bryr sig om vem som ser ens tårar, till exempel vid pms eller obotlig hjärtesorg).

Den var så rolig, och mysig och fin.

I just want to be upfront and say that I visually enjoy you.

T beskrev den som lättsam och kommersiell, men bra. Som han sa var den inte artsy eller djup alls, till exempel i jämförelse med La La Land som är mer så.

Mina favoritscener/låtar ur filmen: 

  • One of us
  • Angel eyes
  • Mamma Mia (så given, men ändå, en favorit)
  • My love, my life
  • Super Trouper

Och nuu kommer jag inte kunna sluta lyssna på alla låtar från filmen och ABBAs originalversioner. Yes. Men hörni, gå och se den!

Ettårig fotokurs på distans – en sammanfattning

Tänk att jag nu är utbildad inom fotografi. Eller något. Det känns absolut inte som att jag är fotograf, utan mer som att jag bara gått en kurs i foto. Typ som att man går en kurs i yoga. Eller läser en språkkurs. När klassas man som utbildad fotograf? Tänker att man kan kalla sig fotograf när man tar betalda uppdrag i alla fall. Jag har alltså under ett års tid läst en fotokurs på distans på halvfart, och den tog slut nu i juni då jag besökte Sigtuna för en sista slutträff.

Och nu tänkte jag göra en sammanfattning.

Vad tycker jag om den här fotokursen och blev det som jag hade tänkt?

När jag sa upp mig från mitt jobb insåg jag att det var viktigt att inte stagnera utan på något sätt utvecklas. Att starta en podcast kan exempelvis vara ett sätt, man lär sig något nytt på egen hand och utvecklar förmågor man tidigare aldrig behövt. Att gå en kurs är ett annat sätt.

Jag sökte in till folkhögskolan i Sigtunas foto distans redan innan jag hade sagt upp mig och det visade sig vara en perfekt aktivitet när jag lämnade mitt jobb i augusti förra året. Kursen är även berättigad för studiemedel men eftersom jag jobbat har jag inte behövt/kunnat ta ut det.

Foto: Jesper.

» Här skrev jag om kursen när den drog igång

Fotokurs på distans – en grundläggande fotokurs

Att den här fotokursen gick igenom alla basics var exakt vad jag behövde. Först var jag rädd för att det skulle vara för grundläggande, men jag insåg ganska snabbt att jag ju aldrig gått igenom grunderna i fotografi. Alltifrån alla de där inställningarna som känns så läskiga till en början, till hur man kan jobba med ljuskällor.

Och att på riktigt kunna förstå korrelationen mellan bländare, slutartid och ISO. Det är så fantastiskt skönt att nu förstå vad dessa begrepp innebär och hur jag kan mixtra med dem för att få kontroll över kameran. Äntligen, för första gången någonsin, känner jag att jag vet hur en kamera fungerar. Jag har makten över kameran och kan styra exakt hur jag vill att bilden ska bli, typ.

Jag fotar dock helst på halvautomatik och bestämmer oftast över bländaren jag vill ha.

Fotar nästan enbart med detta objektiv: 25mm/f1,7 – pga. för lat för att byta och/eller köpa något nytt. Men tycker också bilderna blir himla fina. Tröttnar dock ibland på att de blir så ”croppade” (och eh ja, mina fototermer är inte på någon professionell nivå ännu, men vad gör väl det?)

Några av fotouppgifterna under året


» 1:a uppgiften, skärpedjup och slutartid
» Uppgift: porträttfoto
» Uppgift: en berättelse i 3 bilder
» Det första miniprojektet
» Fotouppgift: överraskande nära

Så har jag utvecklats i mitt fotograferande

Förutom det praktiska känner jag att mina bilder, kanske mitt bildspråk utvecklats massor. För allt man vill bli bra på måste man öva och jag har fotat varje vecka under året som gått – och inte bara fotat för bloggen så som jag alltid gör, utan med eftertanke och olika mål.

Fast samtidigt, jag tycker jag tog en del fina bilder pre-fotokursen också. Tycker det är svårt att säga exakt hur jag utvecklats eller hur mycket. Jag kanske tar exakt lika fina/fula bilder då som nu?

Det bästa har nog dock varit att jag tvingats fota sådant som jag inte annars fotar, som kanske känns trist. Trafik och vatten med lång slutartid, gud så tråkigt. Makrobilder på blommor. Väldigt klassiska fotoexempel. Men sanningen är att det lärt mig saker hela tiden, kanske om vad jag själv vill fokusera på och gillar, men också hur kameran fungerar i olika situationer och det är garanterat något jag kan ha nytta av framöver.

Det naturliga ljuset vid olika tidpunkter. Samma blomma vid tre olika tidpunkter under en dag förra hösten. 06.34 (blå timman), 17.36 och 19.27. Häftigt vad ljuset gör med en bild.

Mjukt vs. hårt ljus. Direkt solljus är väldigt hårt och ger skarpa skuggor, som bilden till höger visar tydligt på basilikan. Bilden till vänster har jag bara dragit för gardinen så att den mjukar upp ljuset från fönstret och ger mjukare skuggor. Inget är egentligen sämre eller bättre, utan det handlar bara om vad man är ute efter i bilden.

Vid vår sista träff med fotokursen i Sigtuna testade jag för första gången att fota med kamerans inbyggda blixt – bara för att jag aldrig hade gjort det. Skulle alltså aldrig få för mig att använda kamerans blixt – det blir inte bra. Istället får man jobba med det ljus man har tillhands.

Det som också är värdefullt när man går en kurs är att man får diskutera, kameror och bilderna man tar. Med sin fotolärare och i den lilla grupp vi hade med några andra fotokursdeltagare.

Som när jag gjorde en serie med porträtt i svartvitt och tyckte att det kändes som att fuska pga. ”allt” blir ju fint i svartvitt. Men läraren förklarade istället att det svartvita är ju vad foto var från början. Svartvitt är liksom foto. Det hade jag aldrig tänkt på, men det stämmer ju. Färgfoto kom senare.

Min serie med porträtt som jag fotade under påsken. Få gillar att bli fotograferade så close up så det var lite av en utmaning bara det

Kortare fotokurs eller fotokurs under en längre tid?

Innan jag gick den här fotokursen på distans hade jag chans att få gå en tvådagars fotokurs med min fotograf-kompis Rania och det har jag skrivit om här. I och med den hade jag redan grundläggande kunskaper om kameran och det gjorde att jag inte blivit överväldigad när vi väl körde igång (vilket var skönt!).

Men generellt skulle jag säga att en kurs under en längre tid är bättre för att man lär sig på ett djupare plan. Medan en dagskurs med privatlärare är toppen för att kicka igång och lära sig mycket på en gång. Om du går en kortare fotokurs skulle jag rekommendera att ha något som får dig att upprätta hålla ditt fotograferande även när det känns omotiverande en stund efter kursen, sätt upp ett mål – kanske med en fotokompis? Annars är det tyvärr lätt att glömma bort allt man lärt sig.

Resebloggare på pressresa – bloggare är ofta duktiga fotografer och det var hela anledningen till att jag blev motiverad till att äntligen köpa en kamera och sluta fota med mobilen.

En bra kamera tar inte bra bilder

Om det är något jag har lärt mig av den här fotokursen och av att lära mig mer om foto – så är det att det är ytterst sällan en kamera gör en bild sådär fantastiskt bra. Det är allt annat. Ett fototänk kan man ha oavsett vad för verktyg man fotar med, om det är en proffsig systemkamera, en minisystemkamera, någon annan variant eller kanske mobilen som ju de flesta fotar med idag.

Du behöver alltså inte en sjukt dyr och grym kamera för att ta bra bilder. Utmana dig med olika fotoövningar och se vad du kan åstadkomma bara med din mobil. Jag försöker nu när jag fotar med min iPhone tänka att jag ska fota en bild så som jag skulle ha tagit den med kameran!

Nu då – en framtid som fotograf?

I början av året drömde jag om att få åtminstone ett betalt fotouppdrag under det här året. Nu vet jag inte riktigt, det skulle såklart vara en dröm men det känns också läskigt. Men det finns dem som tycker att det är nästa givna steg att ta:

”Du borde ju börja livnära dig som fotograf. Du tar tusen gånger bättre bilder än alla fotografer jag utsätts för i parti och minut. Särskilt gravid- och parbilder borde du börja kunna fotografera, det tas så mycket icke-tilltalande överredigerad skit så det är inte klokt.”

En anonym bekant (hehe) som kommenterade detta efter bilderna i det här inlägget. Nu är jag kanske inte beredd att hålla med, men jag antar att jag är öppen för fotouppdrag om det finns en efterfrågan. Så, behöver du en bild på något är det bara att du hör av dig.

Just nu är min Lumix lite på semester och tar igen sig efter en tuff sommar, medan jag gör motsatsen och borde gå igenom 3000 bilder från Balkan-resan.


» Här hittar du fler inlägg inom kategorin foto