Jennifer sandström

Search
Close this search box.

Hur allting började

Hur allting började? Någon gång i slutet av 2021. Det var kanske inte ord som publicerades någonstans, jag vet inte om det fanns ledtrådar som avslöjade. Om vi går tillbaka och letar nu i efterhand kan vi säkert hitta spår av den längtan, den tristess som fanns inom mig.

För det var där det började.

Jag vaknade på morgonen och kände inte så mycket. Varken ett starkt sug eller ångest. Jag formade mina dagar så som jag ville, på samma sätt som jag gjort i fem år. I början var det annorlunda, det kändes förbjudet och busigt att bossa över sig själv. Sen kom en pandemi och det är klart att allt förändrades. Drömmen om en framstående bloggare som reste land och rike för att berätta om allt du kan uppleva, den avtog snabbt. Och när vi kom ur pandemin fyllde jag 30 och kände att herregud jag kan inte använda allt jag kan och lärt mig till att resa runt och recensera hotell. Allt jag ägnade mig åt var antingen ytligt eller byggde på mitt personliga varumärke som jag ungefär varannan dag ville kräkas på.

Att jag var uttråkad var ett faktum och var någonstans nästa utmaning skulle uppenbara sig, det vet man ju aldrig förrän den plötsligt bara gör det.

Ett inlägg på Linkedin. När stjärnorna ställer sig i exakt rätt formation och allting klaffar.

Att söka ett jobb var inte en självklarhet. Men The F Company kändes mer rätt än någonting annat. Jag vet att allt är tillfälligheter snarare än universums maskineri. Att stjärnorna står rätt är en fin beskrivning, men det finns inget magiskt i det som hände, även om man vill tro det.

I början av året, alltså 2022, skrev jag nämligen ner vad jag hoppades skulle hända. Så här såg det ut: The F word. Fuck it. Follow the fun. Low-hanging Fruit.

Man kunde tro att det var menat att ske, om världen fungerade så. Att hitta tecken och mönster. Så många av mina vänner kommer titta på mig med en menande blick och med bestämd röst säga “och du vill påstå att universum inte varit inblandat?”

Ja, det vill jag.

Mer troligt är att mitt undermedvetna jobbat åt mig. Ett år tidigare hade vi hörts, jag och företagets VD, för att se om där fanns några synergier. Det gjorde det inte, inte då. Ett halvår senare hör han av sig och nämner att de söker mer erfarna folk – och att de är svåra att hitta. Men jag befinner mig i min mest intensiva försäljningsperiod och har just där och då ett andrum från min annars uttråkade företagarvardag. Jag är alltså inte öppen.

När längtan om något annat smyger sig på är det inte The F Company jag tänker på, men kanske gör mitt undermedvetna det? När jag bland mina mål för året listar “Samarbete med hemlig byrå” är det inte The F Company jag tänker på. Men kanske gör mina tankar det någonstans där långt långt bak i huvudet?

När jobbannonsen dyker upp i februari söker jag i alla fall jobbet. Men det är inte en självklarhet. Och jag vågar inte berätta det till någon förutom T och min storebror. Jag orkar inte möta hela världens förvånande blickar och tusen frågor. Såklart orkar jag inte möta dem, innan jag själv vet om det här verkligen är vad jag vill. Eller om jag överhuvudtaget kommer bli erbjuden jobbet. Efter fem år som företagare har man ju faktiskt ingen aning om sitt värde ute på arbetsmarknaden. Att försöka förklara vad jag kan och åstadkommit som egen är inte en jätteenkel uppgift. Men jag slänger ihop en portfolio (inget klassiskt CV) och en månad senare får jag jobbet.

Det är så det går till när jag går från egen till anställd. Det är så allting, för ett år sen, tar sin början.

FÖLJ:

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.