En del av Hur allting började.
Att kroppens celler byts ut var sjunde år är en myt. Kanske är den omtalade sjuårskrisen för ett förhållande också det. Och det är klart att någonting, mycket, händer under sju år. Men intervaller av förändring sker antagligen oftare. Som vid en stundande övergång från att vara tjugonågonting till att bli trettio. Kanske ännu mer så när det sker efter ett tvåårigt utdraget undantagstillstånd. I världen och livet.
Jag säger upp det ena efter det andra, känner mig redo att byta ut hela mitt liv. Eller åtminstone det som förflyter halvdant och rutinmässigt. Det som sker utan eftertanke. Det som en gång brukade betyda något. Men inte längre fyller samma funktion.
Jag är redo att vinka hejdå till det. Låta något nytt, något helt annat, få ta plats.
Jag läser inte längre några bloggar. Det var en rutin som bara föll bort. De flesta stories på instagram intresserar mig inte. Jag lockas allt mer av det spontana och sporadiska uppdaterandet. På mina villkor, utan hänsyn till varesig normer eller strategier för personliga varumärken.
Faktum är att allt som går att koppla till vad vi alla känner som någon sorts influencerskap inte kunde locka mig mindre.
Jag skriver för att jag känner något, inte för att jag strävar efter något.
Vad an denna avtrubbade inställning till allt jag jobbat så hört för de senaste 4 åren?
Det finns så väldigt mycket annat att känna passion för. Jag har alltid älskat att jobba. Inte nödvändigtvis för något sorts högre syfte, men för något som är större än åtminstone mig själv. Att bygga ett större varumärke av sig själv… Jag vet inte hur jag ska förklara det, men det känns, ja det känns typ fel?
Jag tycker om att vara en liten, men oerhört betydande del, i ett betydligt större maskineri. Det gör mig inget att verka i bakgrunden, det är snarare en ännu häftigare känsla. Att påverka, utan att behöva vara den personliga reklampelaren utåt.
Att saker och ting, att PENGAR, ska hänga på bilden av mig och att jag syns… Nja.
