19 augusti 2023:
Jag vaknar. Det är lördag. Och det är så det känns. Det är över.
Jag kom in på kontoret på fredagen, det var förmiddag och när jag hörde mina kollegor så bubblade det i mig. Sen stack det till. Fan, jag kommer sakna dem. Mitt team. Kanske blir vi vänner mer på riktigt nu, det är svårt när man jobbar sammansvetsat genom utmaning efter utmaning. Det är åtminstone med den känslan jag sist av alla lämnar kontoret på eftermiddagen. Vetskapen om att mina vänner finns kvar här.
Men min tid här slutar nu.
Hur tar man ett sådant beslut? Många skulle tycka att det är efter alldeles för kort tid. Andra skulle förstå realiteten i att vara människa, att aldrig nöja sig, att alltid vilja vidare.
Jag nådde min peak. Peaken som kommer efter en lång, tung uppförsbacke. Jag besteg ett berg. Tog mig upp. Och du vet också att även om utsikten är spektakulär, sätter vi av mot nya toppar att nå.
Det är inte för att nå toppen. Det är aldrig för målet i sig vi genomlider den enorma kraftansträngningen. Det är sant när jag vandrar i alperna på semestern, och det är sant när jag gör mina karriärval.
Jag vill ha uppförsbackarna. Känna pulsen stiga, hela kroppen vibrera.

Min kund sa de finaste tänkbara orden till mig när jag sa hejdå, och hoppades att min nya roll skulle ge mig det jag sökte. Growth, som ju är det vi alla söker. Du förstår det här, tänkte jag.
En arbetsgivares uppdrag bör aldrig vara att fånga in talanger och behålla dem till varje pris. En arbetsgivares uppdrag är att hitta personer som kan hjälpa företaget framåt, samtidigt som företaget hjälper personen framåt i sin karriär. De bästa arbetsplatserna, och cheferna, är de som förstår det här och bemästrar konsten. Men det är kanske lite för mycket Moder Teresa att förvänta sig av gemene chef när hen stressar genom livet och lågkonjunktur.
Det som förblir tydligt är dock detta: som anställd är du alltid bara en siffra som kan ersättas. Du kan ge ditt allt vare sig det är ett enormt statligt bolag, eller ett litet växande startup. Men förvänta dig aldrig något mer tillbaka än lönen du tjänat in. Förhållandet är transaktionellt. That’s it.
2 svar
Trillade över detta inlägg och måste tillägga; Även om du för företaget bara är en siffra i statistiken och utbytbar, så kan det mycket väl vara så att dina kollegor står kvar med en upplevelse som aldrig mer blir densamma. Ett minne av dig och er som för alltid kommer att ligga som referens när det i livet kommer in nya kollegor, nya arbetsuppgifter eller nya arbetsplatser. Jobbet må glömma bort dig fort, men hos dina kollegor kan du ha gjort bestående avtryck. Du spelar i ett större sammanhang, inte för företaget isolerat 🙂
Det var ett fint tillägg Anna. Tack! ❤️