Det som hände sen

27 maj 2023:

Allt nytt är spännande. Det har jag alltid tyckt, det är sån jag är. Förändring lockar och det är inte för inte som vi säger att omväxling förnöjer. Men den där våren för ett år sedan behövde jag det mer än någonsin.

Så den 11 april 2022 stiger jag in på mitt nya kontor i innerstan. Tre trappor upp, i en äldre, fin byggnad. Allt som följer sen hade jag inte kunnat förbereda mig på. Eller så har hela livet förberett mig för just detta. Att utvecklas, växa – säkert har du också upplevt det – att det sällan är smärtfritt och okomplicerat. Ju större skorna är, desto tuffare blir vandringen.

Det var för det första en underlig känsla att känna sig både erfaren och ny samtidigt. Här hade jag plötsligt många års erfarenhet med mig och en mängd kunskap som skulle visa sig komma till användning – men också osäkerheten som fick mig att stressa över allt jag inte hade hundraprocentig koll på.

Jag hade inte jobbat på det här sättet innan, eller inte på det här sättet mot den här målgruppen. Marknadschefer och gigantiska bolag. För att inte tala om tempot på en byrå. Där gick jag från att sällan boka in mer än ett möte per dag, till att ha dagar fyllda av möten. Mitt högkänsliga jag, och den inneboende perfektionisten, fick sig bägge en chock.

För att inte tala om alla termer, förkortningar, och oskrivna regler om hur man generellt bara beter sig i branschen. När du kommer utifrån så ser du allt kristallklart, och det är inte alltid logiskt. Hur och när pratar man om pengar? Vad får man fråga om? Hur personlig får man vara? Alla möjliga frågor som jag grubblade över och sakta men säkert listade ut. En av mina främsta skills är att kunna smälta in och komma överens med vem som helst, i vilket sammanhang som helst. Men det förutsätter att du förstår sammanhanget och hur det fungerar. Och det tar massor av energi att ta reda på.

I början överlever du för att nyförälskelsen är oerhört stark, sen tvingas du kämpa och sen… Sen går det inte längre.

Nutid:

Ytterligare anteckningar från den här tiden uteblir. Men det finns ett inlägg jag postar på LinkedIn i april som says it all. Det lyder såhär:

Det är kanske värt att uppmärksamma att jag överlevde ett år.

Jag överlevde allt det svåra, det gjorde jag faktiskt. Och jag överlevde alla impulser om att vilja ge upp.

Och frågan jag ställer mig själv är: hur ärlig vågar jag vara?

Det absolut svåraste i början var att inte få vara så brutalt ärlig som jag alltid varit. Samtidigt fanns ingen tid för att skriva. Det hade jag behövt, om inte för publika ögon så för det terapeutiska skrivandet i sig.

Jag kanske fortfarande inte kan berätta allt, men jag kan berätta att det har varit mer svårt än det har varit enkelt.

Hur vet man det? Man vet det för att man har gått upp 7 kilo. Eller 6 eller 8, så noga räknade jag inte. Och för att man avslutar sitt första arbetsår med en veckas sjukledighet. Bägge sakerna till hundra procent stressrelaterade.

Vad stressen gör med kroppen är svårt att förstå förrän man hamnar där. Och jag fattar att folk kraschar, för folk – generellt – lyssnar inte.

Jag lyssnar. På min kropp. Ett mantra jag basunerade ut redan som 23-åring: man ska lyssna på kroppen.

Vad det innebär i praktiken? Att när små tecken uppenbarar sig, sådant som inte brukar finnas där, så ringer du läkaren.

Och läkaren säger: nu är du hemma två dagar, en vecka, eller vad hen nu säger.

Sen är du hemma. Utan dåligt samvete. Du släpper allt.

Du inser att du går att ersätta. Att världen inte vilar på dina axlar.

Oavsett hur svag, klen och värdelös du än känner dig. Oavsett hur mycket stressen, på jobbet och i livet, känns som att den bara blir värre om du pausar nu. Så släpper du allt.

Och sen lovar du dyrt och heligt att förändra det som måste förändras. Med det kan en psykolog stötta dig, och förhoppningsvis din chef.

En till sak du ska veta är detta: det är så många, så många, runt omkring dig i detta nu som bär på samma börda. Men de flesta kommer inte berätta. Förrän någon tar första tonen, då kommer du plötsligt se att de där berättelserna finns överallt.

Jag hade inte tänkt att den här texten skulle få denna vändning. Jag tänkte mest bara uppmärksamma det stora i att jag får fira ett år på detta jobb.

För vet du, precis som den där kompisen som kommer till dig och klagar på sin kille med jämna mellanrum och du undrar vad fan lämnar hon inte honom för, men hon lämnar inte för det finns så många bra sidor och så mycket kärlek, och allt sånt berättar hon aldrig om för det är ju egentligen självklart.

Lite så är det kanske här också. Det har varit så jävla jobbigt, men kanske också så jävla värt det.

Efter det blir det lite lättare. Jag landar. Låter inte stress och press ta sig in på djupet, inte på samma sätt. Men jag vet också att min framtid är någon annanstans. Jag drömmer om en inhouse-roll. Jag tittar ofta på min visionboard, the need for change.

Det hände saker den där vintern som inte kan göras ogjorda. Och det var något min exkollega lärde mig: det finns ofta exakta stunder som utgör vändningspunkten där du inser att det är dags att byta jobb. För mig var det en lunch där jag hade behövt stöttning och någon form av medkänsla, men fick ett ”Vissa väljer den svåra vägen och vill utmanas och då är det så. Andra nöjer sig på något vanligt jobb och kommer vara oattraktiva på arbetsmarknaden när de är 40 för att de inte lärt sig något nytt.” Utan att gå in på fler detaljer så var just det en avgörande stund.