Det går kanske inte med ord att beskriva de tankar och känslor, de upplevelser, som far runt i mig under och efter en månad som student på Soc&kom.
Det är slutet på september när jag skriver det här.

Har jag hittat ett kryphål? Får man faktiskt göra såhär? Att utbildning finns, att den är gratis. Att som vuxen, fast man redan har en kandidat och en karriär, få studera igen. Och att utbildningen i sig, för mig, är gratis. Inte indirekt förstås, men det kommer ingen faktura (och hur dyr skulle den ha varit!). Just nu är det den främsta lyx jag kan föreställa mig. En vi tar för given. Som är lika wasted on the young som de otroliga gamla byggnaderna jag får röra mig i.
Jag förundras av allt. Att all kurslitteratur finns att låna på biblioteket. Alla lärare vi får möta, vissa bättre än andra, men alla har ändå något (om inte annat ett stort intresse för sitt ämne). Aldrig förr har jag varit så nyfiken på något, har jag det? Det är som att allt är intressant. Hur är det möjligt? Skulle de kunna rabbla precis vad som helst och ändå få mig att lyssna hänfört? Eller är det något med samhällsvetenskapen? Statskunskap, rättskunskap, socialpsykologi, sociologi. Jag vill lära mig mer om allt. Varenda text jag öppnar och börjar läsa drar mig in i sig. Vi vänder och vrider, funderar och ifrågasätter. Det är förvirrande och fint.

Finns det 18-åringar som studerar och känner såhär? Eller är de flesta så som jag var när jag pluggade i Jönköping? Nu kan jag verkligen tänka att jag borde gjort tusen andra saker först. Det är svårt, omöjligt, att minnas allt – men fanns det något ämne jag studerade då som jag tyckte var intressant, på riktigt? Jag minns att lektionerna var fruktansvärt tråkiga, att Farmville på våra iPhones var poppis och att det var ett sanslöst intensivt tentapluggande dagarna innan tentan (som jag sen också alltid klarade, till och med den där i corporate finance som majoriteten kuggade). Och mest minns jag kanske vännern, festerna, och tonårsångesten.
Samtidigt, hur mycket har inte utbildningen i sig förändrats sen jag tog min kandidatexamen för alla dessa (13) år sen? Eller är det bara skolan jag går i nu som är annorlunda? Lärarna engagerar oss, ställer frågor, får oss att diskutera. Gjorde vi det då också? Jag minns enorma föreläsningssalar, att det gick att försvinna in i raderna längst bak ganska bra, och att gångerna jag somnade nog var fler än en.
Att studera en andra gång gör det oundvikligt att inte gå igenom och analysera första gången man studerade. Det påminner om det som sker när du blir förälder, du minns tillbaka till din ”första barndom” och drar paralleller till den här ”andra barndomen” som du nu upplever genom ditt barn.
En månad av studierna har gått. Jag har deltagit i exakt noll fester och har försökt parera alltihop med mitt jobb på 50% och min lilla familj. Jobbet har jag beslutat mig för att minska till andra perioden som inleds i oktober, max 20%. Samtidigt plockar jag upp kameran igen och börjar ta fotouppdrag! Och engagerar mig som språkambassadör (det kan vi prata mer om en annan gång).


Det är en märklig och helt helt helt underbar värld jag har fått kliva in i. Trots att det inte kommer någon faktura har jag förstås räkningar att betala och att gå ifrån en hyfsad heltidslön kommer inte utan uppoffringar, men kanske kanske kommer det vara värt det.



Ett svar
Vad otroligt roligt att läsa att du börjat på Soc & Kom! Där är många av mina studiekompisar lärare och dottern blev klar med sin PM i sociologi i somras. Och rektorn är också en gammal god studiekompis :-)
Ljuvligt att du börjar blogga igen! Räknar med att det kommer mer reflektioner kring det här med jobb, studier och en lilltulting <3