Pengaångest som egenföretagare

Jag minns så tydligt när jag fick min första ordentliga lön, på min första anställning som inte var ett internship. En månadslön på 19 500 kronor. Egentligen alldeles för låg, men för mitt första (tidsbegränsade) jobb dög det bra – och branschen var en bransch jag älskade. Dessutom hade jag tidigare bara haft löner på 10 000 i månaden, så bara det var en rejäl uppgradering. Lite försvann till skatt och drygt 3000 gick till hyran. Men jag minns att jag tänkte med resten, HERREGUD VAD SKA JAG GÖRA MED ALLA PENGAR?

Sen dess har jag försökt behålla en sund relation till pengar och alltid alltid sparat. Det var den bästa känslan med att ha en heltidslön: att ha råd att spara. Istället för att go crazy när lönen kommer och klicka hem allt ifrån kläder till inredning eller gå loss i närmsta butik eller boka resor, så har det första jag gjort alltid varit att lägga undan lite till sparkontot. Och sen ett år tillbaka månadssparar jag i ett ISK-konto också. Kanske har min ekonom-pappas predikande satt sina spår?

Pengaångesten som egenföretagare

Från och med september i år ser min situation lite annorlunda ut. Det finns inte längre en lön som dyker upp tryggt och bekvämt på kontot varje månad. Och för att göra det hela ännu roligare finns det istället plötsligt massor av administrativt du måste tänka på. Pensionsförsäkring, någon annan försäkring, snart behövs säkert en ny dator, snabbare internet för att jag jobbar hemifrån så mycket och sakta men säkert läggs kostnaderna på varandra den ena efter den andra. Dessutom inser du att shit, den här bokföringen – den kommer jag behöva hjälp med.

Sedlarna som legat staplade i prydliga högar virvlar plötsligt upp i små tornados och flyger iväg. Poff. 2000 kronor där, 5000 där. Och stressen, pengaångesten, den blir ett faktum.

Vad kan man göra åt pengaångesten?


SPARA TILL EN BUFFERT.

Det här är mitt främsta tips till dig som vill driva eget företag på heltid. Det kommer dyka upp kostnader och utgifter och det bästa du kan göra är att vara lite förberedd för att slippa pengaångesten från dag 1. Om du har en buffert behöver du inte heller vara desperat efter din första kund eller bli stressad över oväntade kostnader.

Jag har sagt till mig själv att det är okej att inte gå plus de första månaderna. Jag har en buffert, och det är okej att använda den som en investering för detta. Det är liksom det som är tanken. Men det är ändå svårt. Mentalt gillar jag inte att ligga på minus liksom. Och ännu ligger jag inte på minus, men vem vet hur nästa månad ser ut?

HÅLL KOLL PÅ CASHFLOW!

Min relation till pengar följer lite samma princip som det här med mat och att ”hålla vikten”. Du ska inte bränna färre kalorier än du får i dig. Du ska inte göra av med mer pengar än vad du får in. Och jag är förmodligen bättre på det sista, för att äta choklad och se fonderna växa ger ungefär samma sköna kick.

Många tycker pengar är jobbigt, men tro mig, det blir inte bättre av att du ignorerar siffrorna. Se till att ha någorlunda koll på dina kostnader och intäkter. Räkna ut hur mycket du ska ha som mål att få in i företaget för att kunna leva med den lön du önskar. Och justera dina utgifter efter hur mycket pengar du faktiskt får in. Om det är tight i början, kanske kan du säga upp Spotify och Netflix ett par månader? Äta lite billigare? Många bäckar små och så vidare.

Dare to fail – peppiga ord som står på mitt skrivbord just nu.

Det är viktigt att våga misslyckas – det tycker jag! Men det är synd om du failar med din företagardröm till följd av att du inte haft koll på pengarna. Det är tyvärr allt för vanligt att det händer, många drivs av passion och blundar gärna för ekonomin eller glömmer bort att ha ett businesstänk. Låt det inte hända dig.

Lät avslutningsvis som en cheesy reklam för ett shady lån eller liknande – har ”tyvärr” ingen supertjänst att erbjuda som lösning här ;-) Utan bara en viktig påminnelse: håll koll på dina pengar i företaget och blunda inte för ekonomin (läs: verkligheten)!

Hur känner du som driver eget inför detta ämne?


Ps. Första och andra bilden är från Unsplash. I brist på andra bilder, min dator är nämligen upp-och-ned-vänd på tork för att jag spillde kaffe på den idag… :-)))

Hur var första veckan som egenföretagare?

Nu är jag redan inne på vecka 2 som egenföretagare och jag tänkte berätta lite hur det har känts och hur det har gått såhär långt. Jag var förhållandevis lugn inför mitt nya liv som 100% egen men blev lite omskakad av alla frågor jag möttes av när det blev officiellt. Och jag förstår att folk är nyfikna, men det blir liksom lite stressande att förväntas ha ett svar på vad man har för plan och hur man ska tjäna pengar när man mest har inställningen att det löser sig (och ju faktiskt redan drivit en enskild firma i två år). Anyways, jag kommer skriva mer om att ha en plan och just ekonomi senare. Nu vill jag berätta hur första veckan som egenföretagare var!


Första veckan som egen – så var den

Jag kickade igång måndagen med att ringa upp Amanda, min blogg- och företagarkollega (som bland annat är med i senaste Ute-magasinet). Vi peppade varandra i en timma med idéer om hur vi bäst bör strukturera upp våra dagar och vilka mål vi har för veckan. Det var en bra start att börja så. Sen rullade veckan på bra, i ett härligt men lagom tempo. Det kändes som om jag var effektiv och dessutom upplevde jag en fantastisk känsla av frihet.

Hemma hos Sandra i Paris, där jag befinner mig den här veckan. 

Det känns på riktigt så overkligt att göra saker som man liksom inte vill sluta med. Att jag kan plocka upp mejlen 21.30, eller sluta klockan 15 och åka till havet. Eller ta fredagen ledig och plocka svamp i skogen. Jag bestämmer, och jag måste inte jobba x antal timmar för att jag förväntas göra det. Och det gör också att jag faktiskt vill jobba. Det är ingen ångest över att det blir måndag, det är snarare en längtan. Undra hur länge nyförälskelsen håller i sig?

Något annat jag pysslat med är ett säljuppdrag som tagit upp en hel del tid och som varit sjukt roligt. Det är skillnad på sälj och sälj mina vänner, att ringa coldcalls från Indien (som jag gjorde under mitt internship där 2013) eller sälja en attraktiv produkt som man själv tror på och stöttar, det går liksom inte att jämföra.

Veckan avslutades med en aw på fredagen tillsammans med Anna / Schysstva och Dorro / Tidscoachen och veckan kändes ungefär fulländad.

Foto av Dorro, på mig och Anna, på Tredje Långgatan.

Anna och Dorro. Mycket mycket bloggsnack och sociala medier när vi ses. Den här gången snackade vi mycket Instagram.

Platser jag jobbat på: 

En del i den här frihetskänslan, förutom att kunna jobba exakt när jag vill, är att jag också kan jobba var jag vill. Min tidigare anställning var i och för sig också flexibel med distansjobb men det är skönt att inte behöva stämma av med någon chef om det är ok att vara borta eller oroa sig för att man inte har internetuppkoppling etc.

Och hittills har jag hunnit med följande platser:

* Hemma hos mamma i Göteborg

* På Le Pain Français vid Redbergsplatsen

* Hos min bror ute på Hisingen

* Och den här veckan blir det både i Paris och Stockholm

Och ja såklart jobbat lite från sängen också. För att jag kan osv.

Några insikter jag tar med mig:

* Ergonomi! Jag måste skaffa en ordentlig stol. När jag var hemma hos min bror satt jag på en kontorsstol från Ikea och herregud vilken skillnad. Det är sådant man inte ens tänker på när man har ett kontor, men efter att ha suttit hemma några dagar nu inser jag tjusningen. Jag har dessutom plockat fram mitt trådlösa tangentbord, införskaffat en mus och kommer ställa upp min dator på ett laptopstöd. Ergonomi mina vänner, det är inte förrän det är försent som du upptäcker värdet av att faktiskt tänka på det.

* Flow är fantastiskt, att hamna i ett flow alltså. Hur kan dagarna plötsligt gå så snabbt? Och det antar jag att man gör när man får jobba med något som är såhär kul.

* Att vara offline typ en halvtimma innan sovdags gör guld för sömnen.

Bra nätverk är ett måste och jag är så tacksam att jag förstod det redan innan jag sa upp mig och bestämde mig för att göra detta fullt ut.


Den här veckan blandas som sagt med lite turistande i Paris och resande. I morgon, torsdag, flyger jag till Stockholm. Och fredag-lördag ska jag till Sigtuna för att påbörja min fotokurs (som efter en fysisk träff är helt på distans). Nästa vecka är jag tillbaka till Finland igen, min finskakurs kickar igång och jag kommer kliva in i höstvardagen till 100%.

Ny höst, nytt jobb

Kanske är ni redan några som lyckats läsa mellan raderna den senaste tiden och anat att den här nyheten varit på gång. Och nu är det äntligen officiellt och nu kan jag äntligen berätta.

Jag har sagt upp mig.

Det har varit väldigt (eller åtminstone lite) omvälvande att ta hand om allt praktiskt (och alla tankar) sen beslutet plötsligt en dag uppenbarade sig. Jag menar, hur ofta säger man upp sig från ett jobb?! Jag har bara sagt upp mig en gång tidigare, och det var från min praktik i Indien. Men det gick bra och i måndags fick alla kollegor också veta detta så nu kan jag berätta det för omvärlden.

Det här fick mig att ta steget

Hur berättar man då en sådan här sak bäst egentligen? Jag vet inte, men jag fick ett infall och spelade in en video. Vill man se mig öva på att prata inför en kamera samtidigt som jag avslöjar bakgrunden till vad som tillsist fick mig att våga ta klivet, kan man kika på det här klippet: 

Jag var även tvungen att lära mig Adobes videoredigeringsprogram Premiere Pro för att skapa detta lilla mästerverk (det tog typ en hel dag). Vill passa på att ge ett tack till Elin på Teknifik som har sjukt bra info och guider på sin blogg om att skapa videor (till exempel hur du får undertexter till din video). 

Vad ska jag göra som egenföretagare?

Det här är kanske det som känns absolut konstigast. Jag hade tidigare en plan om att jag skulle se till att få några frilansuppdrag (inom någon typ av digital marknadsföring) innan jag lämnade den trygga anställningen, men det har jag inte. Och sanningen är att jag inte vet om jag kommer ta några den här hösten heller.

Det jag först och främst vill lägga mitt fokus på är: bloggen.

Så när folk hädanefter kommer fråga vad jag jobbar med, ska jag alltså svara att jag bloggar? Och kanske borde man fnissa lite nervöst eftersom det känns liksom mer legitimt för någon i Sandra Beijers storlek att svara så… Men hittills (alltså typ i några dagar) har jag sagt ungefär såhär: jag driver företag, med min blogg som huvudsakliga verksamhet. Och det ska jag fortsätta säga, rakryggat och med pondus, för jag lägger förmodligen ner mer tid, energi och kärlek på den här verksamheten än vad många andra gör på sina mer accepterade jobb. Och ja, det går uppenbarligen att tjäna pengar på det också – något som rimligen egentligen borde räcka som bevis/argument?

egenföretagare som bloggare

Sen får vi se vad jag hittar på. Det finns ingen utstakad detaljerad plan för det här (jag är inte direkt känd för att planera mitt liv) och jag är öppen för att låta möjligheterna dyka upp framför mig och se vad för stigar jag snubblar in på. Spännande? Ja. Det jag ser mest fram emot är att kunna styra mina dagar exakt hur jag vill, att kunna jobba hemifrån (njuter vi inte för lite av våra hem?) och göra något som jag älskar.

Egen, men inte ensam

Något annat som jag inte nämnde i videon, men som också varit avgörande för att gå från anställd till att bli helt egen, är allt stöd från alla företagar-vänner som jag fått bara det senaste året. Så det är också ett tips, se till att omge dig av andra som gör det du vill göra!

Jag pratar dagligen med och inspireras ständigt av alla dessa människor och det känns tryggt att veta att även om jag är on my own nu så är jag faktiskt inte ensam. Alltifrån Amanda i norr, till Clara i söder, Dorotea på västkusten, Rania och Sofia någonstans i mitten, och Annika och Sofia i öst. + Veera och Kugge här i Helsingfors. Och dessa är ändå bara en bråkdel av alla som inspirerat och inspirerar mig ♥

A road less traveled – omgivningens reaktioner på mitt företagande

Jag hör orden eka i mitt huvud, från alla möjliga olika sammanhang. De som tagit sig någonstans, följt vägen mot drömmen, ofta mot strömmen, som blivit framgångsrika (vem som nu har den exakta definitionen för det). Vad många har gemensamt är att de varit omgivna av personer som stöttat deras beslut, som trott på dem, som funnits där. Personer som hejat när det varit tungt och sprungit med under framgångarna.

Men att stötta någon och tro på någons dröm, det handlar inte bara om att stå där och le och säga ”kör på – du fixar det!” Jag insåg nyligen att ett stöd kan vara så mycket mer än ett peppande och ganska platt inspirationscitat (även om jag är en sån simpel person som går igång på inspirational quotes också). Att vara ett stöd kan också vara att utmana. För ingen blir stark av en PT som säger ”bra jobbat, tack för idag” efter första setet. Och om du ska ge dig ut på osäkra vägar behöver du skinn på näsan.

Mamma frågar om min sjukpenninggrundande inkomst. Pappa säger att jag inte får glömma pensionen. T frågar om jag har en businessplan? Och samhället tittar snett på mig precis som de coola tjejerna i högstadiet gjorde, medan jag plockade hem MVG efter MVG. Och jag, jag tänker inte så himla mycket, oroar mig inte och undrar varför alla ska envisas med alla dessa jävla hinder på vägen?

Kanske för att jag kommer från en förhållandevis trygg bakgrund, kanske för att jag tänker att det värsta som kan hända är inte att jag misslyckas – utan att jag aldrig försökte. Jag känner en tacksamhet för livet från botten av mitt hjärta, och jag vill ta vara på det här och nu, och leva varenda sekund av det. Kanske är det därför jag vågar, kanske är det därför jag inte oroar mig så mycket. Och kanske är det därför alla andras frågor och tvekande gör mig förbannad och kanske lite besviken. Tills jag inser och förstår, hur värdefulla de faktiskt är.

Jag behöver peppen (och alla ord från er och vänner och bekanta här ute på internet betyder så mycket), men jag uppskattar också allt det där som utmanar mig. Och jag inser ju att det tar tid för ens omgivning att vänja sig vid det faktum att någon väljer a road less traveled när man har en trygg anställning med bra lön och egentligen inte borde ha något att klaga på. Jag själv har ju funderat över detta både en och två och tretusen gånger.

”If you can stay positive in a negative situation, you win.”


Det här är min dröm just nu – därför följer jag den, nu

Just idag har jag en typisk känsla av uppgivenhet och tvivel över min existens, existens online främst. Så som vi har ibland vi kreatörer av text och bild i olika kanaler. Och egentligen vill jag mest ge upp för idag (trots dopamin-kick från träning) men jag tänkte bita ihop, fortsätta lyssna på Malibu på repeat, samt vara lite personlig och berätta vad som egentligen har hänt i mitt liv den senaste månaden.

Ett nytt kapitel: livet som egenföretagare

Idag har det gått exakt en månad sedan den stora förändringen i mitt liv, som jag inte hunnit berätta om för er: maj var nämligen månaden då mitt nya arbetsliv trädde i kraft. Det var precis innan påsk som beslutet klarnade och jag gick in till min chef med bestämda steg. Eller alltså, så bestämda var de nog inte mina steg, men hjärtat – det visste vad jag ville och ibland räcker det.

Hej, jag har bestämt mig för att jag behöver en ny utmaning i livet.

Och så la jag fram mitt förslag. Saken är den att det är svårt att lämna ett jobb som liksom har blivit ens familj. Så efter att ha funderat på allting i hundra olika vändor landade det tillsist i att jag skulle gå ner i arbetstid och få en ny roll. Därför jobbar jag numera bara 40% som anställd, och resten av tiden? Den är tänkt att ägnas åt mitt företag.

Detta innebär att min huvudsakliga titel nu på sätt och vis är just det, egenföretagare. Bloggare, blivande fotograf, frilansare – vi får se vart det bär. Om man vill skulle man kunna säga att jag har världen framför mina fötter.

Hur känns det? Är det rätt beslut?

Jag tror att en hel bok skulle kunnas fyllas med de känslor och tankar som snurrar när man fattar ett sånt här beslut. Jag tror dock att alla beslut vi tar här i livet är rätt beslut, det är liksom meningslöst att tänka tänk om eller jag skulle ha… Dessutom, den tanke som gör att jag kanske inte tar lika allvarligt på det här som man möjligen skulle kunna göra, är att jag vet att livet är föränderligt. Just nu är jag egenföretagare och anställd, om ett halvår kanske livet ser annorlunda ut.

Men det är också därför jag vill följa den här drömmen – för det är den dröm jag har nu.

Hur vet man att man är redo?

Något jag fått höra av andra som startat eget och som jag verkligen försökt suga åt mig: du blir aldrig redo. Du kommer inte plötsligt vakna upp en morgon med all kunskap du behöver, allting i ordning och en extra månadslön som plötsligt rullar in på kontot – och först då bestämma dig för att nu, nu är jag minsann redo att säga upp mig från mitt fasta trygga jobb. 

Så nej, jag är knappast redo. Jag har ingen affärsplan, jag har knappt en plan. Jag vet inte exakt vad jag ska försörja mig på eller hur jag ska få det att gå runt. Och det känns kanske inte precis som om jag har världen framför mina fötter på ett positivt sätt. Men om livet har lärt mig något så är det att man inte behöver ha everything figured out. Jag vet i alla fall en sak, att sälja – det kommer jag behöva göra och det kanske är en bra start.

Och visst är det enklare att hoppa med en livlina, så det får väl bli mitt tips: hoppa, men se till att ha din livlina, vad det nu kan tänkas vara. Ett deltidsjobb, sparade pengar, en stöttande familj – och såklart vetskapen om att det alltid kommer finnas fler jobb som anställd där ute. Det ger en viss trygghet.

Så hello nya liv, och nu vet ni också!


Om du vill följa resan som jag kommer dela med mig av framöver kan du följa mig på Bloglovin’ och Facebook, eller om du trivs bättre på Instagram (@jennsandstrom).

Alla jobbdagar är inte bra jobbdagar

Jag hade en någorlunda plan för hur den här dagen skulle se ut när jag slog upp ögonen i morse. Eller faktiskt redan igårkväll innan jag stängde mina ögon. Och sanningen är att jag inte slog upp dem i morse, för jag har varit himla himla trött sen vi kom hem från Milano, så det var snarare en kamp att försöka få upp de små ögonlocken. Att skylla det på jetlag tycker jag är en fullt rimlig anledning, det är ju trots allt en helt annan tidzon. Men jag kämpade med att vakna ändå, någon gång vid åttatiden. Trots att jag egentligen kunnat ta hur lång sovmorgon jag ville, eftersom jag haft min bloggjobb-dag idag och jobbat hemifrån.

Jag hade alltså planerat att skriva ett par blogginlägg och ta tag i allt bloggjobb som legat lite i skymundan till förmån för alla vårens resor. Jag kan inte ens minnas sist jag hade en vanlig hemmadag tänkt för att jobba med just bloggen.

Men här blev inte många blogginlägg gjorda idag.

Det står dead handsome på kaffekoppen, men kanske lika bra att man inte ser det för jag var snarare dead cosy.

Som alltid när man pysslar med lite smågrejer som knappt är viktiga eller livsavgörande, så vet man inte riktigt var timmarna springer iväg. Jag instagrammade nog halva förmiddagen. Och läste bloggar. Förutom när jag stirrade på inlägget jag tänkte skriva på. När jag nästan höll på att somna igen kom jag på att det var dags för kaffe.

Någon gång vid 14-tiden gav jag upp och insåg att det är mycket bättre att fokusera på något som jag faktiskt känner för att göra. Och särskilt när det jag kände för att göra råkade vara att STÄDA. Det är just det som jag älskar med det här med att kunna bestämma över sin arbetstid. Jag städade nonstop fram till typ åtta (samtidigt som jag lyssnade på Att resa-podden), ni vet sånt där som behövs göras ibland, till exempel gick igenom alla papper i alla lådor och slängde hälften. Och nu är klockan halv elva, jag har just ätit en sallad till middag och skriver nu på detta med gott samvete. Ja det är i princip omöjligt att må dåligt eller ha ångest efter att man rensat bokhyllor, dammsugit och dammtorkat nästan hela lägenheten, prova själva får ni se!

Och i morgon är en ny dag, en ny jobbdag. Alla jobbdagar är inte bra jobbdagar, så är det bara. Det gör faktiskt ännu mindre när jobbet i det här fallet är något som jag ändå gör dagligen och på tider som för de flesta andra är helig fritid. Och med tanke på vad jag faktiskt fick gjort, så var det trots allt en väldigt bra dag.

Hur var din dag?