FÖLJ:
Jennifer Sandström
Jag hjälper dig öka din trafik med SEO. I bloggen får du läsa om marknadsföring, företagande, foto, skrivande, böcker och resor. Gällivare är min hemstad/favoritplats, bor i Helsingfors pga kärleken.
Om jag inte hade flyttat utomlands
Ett citat, från en bok jag lyssnade på i vintras, har verkligen fastnat hos mig. “You always have one foot in two places. You can never be truly happy because, from the moment you leave, you are two selves, and wherever you are one half of you is always calling to the other.”
Jag skulle vilja säga till alla andra som funderar: gör det inte. Flytta inte utomlands. Livet blir så komplicerat. Har tänkt det alldeles för många gånger. Känt mig så splittrad och halv och uppgiven för att jag aldrig någonsin kommer bli hel igen. En del av mig är alltid någon annanstans. Saknaden är, oavsett var jag befinner mig, närvarande. Och ingenting är självklart, eller spontant. Allt jag gör måste planeras in. Det finns ingen i Helsingfors som spontan-kommer över på kaffe så som alla vänner hemma i Gällivare skulle ha gjort om jag bodde kvar. Det finns ingen pappa som kommer över med hjortronsylt och torkad svamp och älgkött efter höstens jakt. Ingen mamma att gå ut på en promenad med eller träffa för en fika inne i stan sådär en fredagseftermiddag när man inte hade någonting inplanerat. Eller som kommer hem och tar hand om en när man är sjuk.
Sommaren är aldrig spontan, inte julen heller. Allt är ett schemaläggande, ett ständigt fram-och-tillbaka med föräldrar, pojkvän, och vänner. Flyg, tåg, färjor och datum som pusslas ihop. Och jag är alltid lite rädd för att missa något för att jag inte är hemma då. Var nu hemma är.
Känslan av att vara såhär splittrad är dock inte konstant, men den är återkommande och oundviklig. Och det är lite av en mindfuck att vara en människa på flera platser. Att inte bara ha ett jag. Att inte bara höra hemma på en plats.
Jag skrattar när någon frågar ja men vad gör du om 5 år? Skrattar för att jag inte ens vet var någonstans jag bor. Tänk om jag bor i Finland? Funderar ibland, men när ska vi bo i Sverige då? Ska jag aldrig få ha nära till mina släktingar igen eller kunna ta tåget till roligaste gänget?
Det har stått på min att göra-lista länge nu att starta ett finskt företag. Men jag skjuter på det, drar mig för att göra det. För varje gång jag är påväg blir det så definitivt, det är alltså här jag ska bo. Ibland kollar vi på lägenheter i Helsingfors, ibland frågar jag mumin när vi ska bo i Sverige då. Jag undrar om jag ska spara mina pengar i en svensk eller finsk bank, vad som ska beskattas hur och ser framför mig hur jag som pigg pensionär som knuffas mellan Sverige och Finland i jakt på pensionspengar som försvunnit någonstans i byråkratins myller.
Men när någon frågar så säger jag alltid: ja, gör det, du måste göra det. Flytta utomlands. För jag hade inte kunnat föreställa mig någonting annat, har aldrig önskat mig ett annorlunda liv.
Följ mig på Instagram @jennsandstrom – eller gilla min Facebook-sida för mer inspiration.
29 svar
Fast precis så känner jag inte bara om mina utlandsår utan även om Sverige. Längtar alltid till barndomens och sommarstugans landskap mellan Västervik och Trosa här där jag sitter i Malmö.
+ 1…
Jaa, det kan jag också förstå. Den längtan mellan olika städer och platser som blivit som hemma. Det har jag ju också, slits mellan Göteborg och Gällivare – och plötsligt har massor av vänner hamnat i Stockholm… :)
En gång emigrant, alltid emigrant, även om du så flyttar tillbaka till din födelseort. Förutsatt att du inte vantrivts utomlands och att du bott tillräckligt länge där. Åtminstone ett par tre år.
Jag sitter idag i min hemby men funderar ofta på Malmö där jag bodde många år. Och varför inte ännu längre bort?
Lite rätt om pensionspengar kan du ha. Det är en sak att hålla ögonen på att de inte försvinner någonstans mellan två stolar.
Jaa, tankar som snurrar… :)
Jag hoppas att de finnas sparade i något system någonstans, mina pengar, men man vet ju aldrig :O Bäst att ha koll på ja.
Åh så fint inlägg! Jag bodde i Australien ett tag och då fanns ju inte möjligheten att komma hem på en weekend när någon fyllde år eller något skulle firas så på så sätt var det nästan lättare att bara acceptera att “det är här jag bor nu, fokusera på detta”. Nu har jag dock flyttat hem till Sverige igen, men kan inte sluta sakna “mitt hem” på andra sidan jorden, haha. Så håller helt klart med: flytta absolut aldrig utomlands, men flytta utomlands också ;)
Tack Amanda! Vad kul att du också har en blogg. Och förstår ju vad du menar… :) Hur länge bodde du i Australien? Och skulle du kunna tänka dig att flytta tillbaka?
Jag tänker ibland på att flytta hem igen. För Linköping är inte riktigt hemma ändå, även om jag har mitt hem här. Men samtidigt… Livet blir så litet där?
För oss ålänningar är det väldigt naturligt att flytta utomlands, åtminstone ett tag. En del vet redan när de flyttar att de ska flytta hem igen. Andra tänker att de flyttar för alltid men hamnar ändå tillbaka. Några försvinner såklart för alltid. Och återigen andra velar och bor temporärt många år för att man inte vet om det är här man ska bo.
Kanske skulle man sluta bo temporärt? Eller som i den där drömmen som jag ändå bär på, att man alltid ska bo flyttbart, temporärt på en plats, men alltid ha hemmet med sig?
Känner igen det där från Gällivare också – många som flyttar ifrån ett tag flyttar sen tillbaka och jag tror staden bara går och väntar på att jag ska återvända… :) Ibland leker jag med tanken om hur det skulle vara, hur många veckor det skulle ta innan det började krypa i kroppen och ryka ur öronen (av frustration typ), haha.
Jag tänker att det är oroligt för själen att bo temporärt. Så att var man än bor, bo där fullt ut, men sen kan man flytta om man vill. Förstår du? Typ, häng upp tavlor, köp tunga möbler – sälj dem om det behövs när du vill flytta, men tänk inte “ska ändå bara bo här X antal månader/år så behöver inte investera i grejer och fixa massor…”
Spännande inlägg!
Jag har aldrig bott utomlands så där permanent, endast en planerad tid. Men genom att ha rest till så många olika platser men ändå bo kvar här på samma plats där jag är född gör så att jag känner mig splittrad. Har alltid en känsla av att “this can’t be it” det måste finnas mer än så här liksom. Jag längtar ständigt bort…trots att jag älskar den här platsen.
Jag vet inte, kanske är det snarare ett personlighets drag en del av oss har, att vi aldrig känner oss hemma och helt tillfredsställda på en plats?
Gillar det du nämner om personlighetsdrag, kan nog ligga något i det. Känner ju igen mig i det du beskriver…. :)
Känner väl igen mig 😄 Är nu 63 år, är norsk medborgare som har bott i Norge (Oslo) ca 31 år; i Tyskland i 1,5 år; i Grekland 0,5 år och nu senast 30 år i Sverige (Stockholm).
Längtar alltid bort! Svårt för att känna mig hemma även här vi nu bor i Stockholm.
Önskar flytta söderut i Europa (då tiden är mogen…i samband med pensioneringen, fast min kära är tveksam 😉
Oj vilken spännande resa mellan de olika länderna! :) Och intressant att höra att du också känner igen dig, tack för din kommentar.
Sådär funderar jag också, fast jag har ju inte flyttat än, men är på väg, nästa vår är jag Oslobo. Kul men lite långt ifrån vänner – även om det bara är 3,5 timmar till Göteborg så är det ändå ett annat land (som ingen har råd att åka till för en helg och gå ut haha). Tänker spontant, träffar väl nya vänner, men jag man verkligen det som 36-åring? Jo såklart, men kanske inte dom där riktigt näranära vännerna, dom är och förblir från ungdomslivet. Jag önskar jag hade flyttat för flera år sedan, runt om i världen. Nu har mitt liv blivit för “bekvämt” så vågar liksom inte ut och chansa och leta diverse servitrisjobb längre. Det funkade när jag var 18. Nu vill jag ha en månadslön tack. En rätt bra sådan dessutom. Jag hoppas hitta det i Oslo, i resebranschen.
Haha jobbigt att flytta till ett dyrare land!! Och superspännande med det här äventyret ju. Att kunna åka så hyfsat snabbt till Göteborg känns som en ganska bra deal ändå – du får åka hem och hälsa på! :)
Och jo, jag vet vad du menar med vännerna. Det är inte enkelt och där måste man ha tålamod. Känner äntligen att jag har så fina vänner i Helsingfors som jag verkligen can count on! Men det hände inte över en natt. Så kom ihåg det – tålamod och ge det en chans! Håller tummarna för att du hittar ett jobb också.
Åh vad hårt detta träffade mig just nu. Har oerhörd hemlängtan på sistone och vill inget hellre än att flytta hem igen. Men en del av mig vet att det inte hade gått.. även om jag lyckats övertala min man att flytta till Sverige så hade han aldrig passat in. Inte i lilla Helsingborg, så han hade aldrig fått vara helt lycklig. Och jag hade troligtvis aldrig varit helt lycklig i Sverige efter såhär många år i USA heller.. jag önskar det fanns något man kunde göra åt den här kluvenheten. Att tillhöra två länder knäcker mig ibland. Well, vet inte riktigt vad min poäng var. Tror inte jag hade någon. Men i feel you <3
Oj neeej, den hemlängtan :( Den är inte rolig. Och dilemmat med att vilja men inte direkt kunna flytta till Sverige – och att samtidigt ändå inte riktigt vilja. Tack för din kommentar <3 Det ger förstås också lite perspektiv åt mig att jag faktiskt har väldigt nära hem.
Åå vad skönt att höra att det inte är bara jag som känner mig såhär kluven!! Slits som bara den mellan Sverige och usa, vet inte om jag nånsin kommer få inre frid….
Det har gått nästan 1.5 år sedan jag skrev den kommentaren däruppe men känner fortfarande likadant. Så du är definitivt inte ensam! Behöver du prata eller ventilera så finns jag på insta! Olivia.b.bradbury
Det där är ju exakt mina tankar just nu. En del av mig vill hem till Småland, även om det inte alls är där jag bott hela livet, men det är där jag liksom växte upp. En del av mig vill aldrig någonsin bo där och en del känner att det är där jag borde bo. Kluven helt klart.
Usch, det är nog den svåraste typen av beslut. Hoppas tiden och omständigheterna talar om vad som känns rätt och bäst <3
Detta inlägg talade direkt till mitt inre och de känslor som jag brottas med varje dag sedan vi flyttade tillbaka till Sverige från vårt utlandsboende. Tack för att du sätter ord på mina känslor! Tillbaka i Sverige hamnade vi på en plats som vi inte har någon anknytning till alls mer än att vår dotter hade en god vän här. Nu har jag bott här i snart 1 år och känner mig så vemodig och “på fel plats” i livet. Våra tankar är att flytta tillbaka till vår hembygd i norr medan vi samtidigt i den parallella världen planerar för ett alt boende utomlands igen. Som du skriver så är är halva hjärtat och ena foten kvar i det som vi lämnat och längtan är vissa dagar enorm. Känner också igen mig i känslan av att inte kunna se längre fram än 1 år som längst. Vi tar 1 år i taget har blivit vår familjs mantra, vet inte om det är bra eller dåligt. Kan ibland avundas våra vänner som fortsätter sina liv i samma anda som vi lämnade för många år sedan där livets lunk verkar gå på i samma klockverk.
Så många tankar men TACK igen för dina ord! De hjälper mig i min “sorg” över att ha flyttat utomlands och kommit tillbaka men lämnat delar av själen kvar!!!
Kram
Åhh… <3 Tack för en fin och berörande kommentar. Det jag kan också säga som tröst är att det tar tid att komma in i en ny stad, så det är inte konstigt att det inte känns helt rätt ännu. Det har jag själv upptäckt nu efter 3 år i Finland, det är först nu som det börjar kännas lite mer som hemma – med omgivningar, vänner etc.
Var någonstans bodde ni när ni var utomlands?
Och kram till dig!
Intressant inlägg! Jag är ursprungligen från Finland, flyttade till Sverige för att plugga och blev sedan kvar där fram till för 11 år sedan då vi tog vårt pick och pack och flyttade till USA. Jag stötte på den där väggen ca 6 månader in i våra USA-år, men med mycket goda vänner så har vi kommit över det. Däremot så har pappa i Finland blivit sjuk och DÅ blir det väldigt påtagligt att jag inte bor “nästgårds”.
Dessutom har mina barn spridit ut sig så som Sverige, Schweiz och USA. Hemma är då vi är samlade och det kan vara en jul, en semester osv. Dvs ingen plats utan en tidpunkt…
Kul att du har ditt ursprung här i Finland :) Och vilka spännande äventyr och häftigt att barnen spridit ut sig så – men också lite jobbigt att vara så långt ifrån. Och långt ifrån hemma när något jobbigt händer är inte heller kul :( Såg att ni varit och hälsat på i alla fall, vad bra att kunna göra det! Men förstår om det inte blir så ofta med tanke på avstånden.
Har aldrig haft hemlängtan men har alltid besökt Sverige ett par ggr per år,
Njutit av igenkännane faktorer,ätit bekanta rätter jag gillar,träffat alla mina goda vänner,
Njutit av naturen och skärgården,
Glad över mina vistelser utomlands och att komma hem till Italien igen.
Bott utomlands i 54 år,många kära besök från Sverige under årens lopp.
Wow – det är en lång tid! Då känner man sig kanske lite osvensk väl hemma i Sverige också? Och vad fint med Italien… :)
Är också ursprungligen från Gve. Men flytta därifrån, dock inte utomlands är utan problem det bästa jag någonsin gjort!
Kul med ännu en tidigare Gällivarebo. Var någonstans bor du nu? :)