FÖLJ:
Jennifer Sandström
Jag hjälper dig öka din trafik med SEO. I bloggen får du läsa om marknadsföring, företagande, foto, skrivande, böcker och resor. Gällivare är min hemstad/favoritplats, bor i Helsingfors pga kärleken.
Min hemstad – förakt och avund
I boken handlar det om unga nigerianer som lämnar sitt hemland för att söka lyckan i Amerika (eller i själva verket både USA och UK). De lämnar i hopp om att finna en bättre plats och efter att ha kämpat för att få visum och tagit sig genom studier så tycks de bygga upp ett helt okej liv. När de många år senare återvänder till Nigeria så är det med nya, kritiska ögon.
Och trots att det egentligen inte är alls samma sak så är känslan bekant. Jag, som alltid alltid längtade ifrån min hemstad. Som tyckte det var jordens återvändsgränd, övertygad om att de större städerna söder över var platserna där lyckan och livet fanns.
Jag lämnade, åkte för att plugga. Flyttade för jobb. Flyttade för kärlek.
Det tog inte flera år innan jag hälsade på i min hemstad. Jag har varit där varje år sedan 2010, de senaste åren allt oftare.
Mina ögon? De är kritiska och det finns känslor jag bär på som jag inte nödvändigtvis är stolt över. Men det finns också en avund. Och jag har klippt banden till sådant jag kanske borde hållit hårdare om.
Häromnatten när jag i en dröm skulle gratulera en barndomsvän som fått en bebis så satt jag mig vid köksbordet och grät. Nu tänker de att jag gråter för att jag också vill ha barn, hann jag tänka i drömmen. Men jag grät för att de två barndomsvännerna fick dela sina graviditeter tillsammans på ett sätt som bara är så oerhört vackert. På ett sätt som jag vet att jag aldrig kommer få uppleva.
Men det händer också saker med en när man flyttar. Inte för att platserna är bättre, inte för att man hittar någon slags utopi där allt är underbart. Bara för att det är vad livet gör med en. Möten med människor, erfarenheter. Ett nytt liv på en ny plats.
Och samtidigt som jag sörjer att inte ha en så självklar hemstad att återvända till, att det finns saker jag inte kommer få uppleva med människor man känt hela livet, himlar jag också på ögonen åt mitt melodramatiska jag. Jag längtar efter det som inte är mitt, romantiserar allt som varit. Det är så det alltid varit och kanske finns det något fint även i det.
Jag vet att jag är rik (på annat än pengar), inte har någon anledning att vara bitter, men känslor är känslor och det är okej att känna. Samtidigt har livet lärt mig att det alltid är en two-way street.
Och just det, boken, det är Americanah. En av de bästa böcker jag läst.
8 svar
Jättefint, igen! Måste verkligen läsa Americanah! Har varit på läslistan hur länge som helst!
Tack Kugge – och ja, det måste du! <3
Känner så väl igen mig i de där dubbla känslorna, och så fint du beskriver det. Ett slags utanförskap och längtan tillbaka trots att de egentligen kanske inte är alls vad man vill. Så kände jag lite redan när jag flyttade till Göteborg och såklart ännu mer nu. Det är nog rätt så grundläggande i den mänskliga naturen att tänka så, att romantisera och tänka att gräset är grönare… men också att vilja komma i kontakt med sina rötter antar jag. Sen kanske vissa är ännu mer lagda åt det hållet, och det kanske också är dessa personer som vill ut och se sig om i världen. Jag vet inte, nu svamlade jag iväg lite. Men det var fint att läsa något som jag kan relatera så mycket till. 😊
Åh – och tack! Så kan det mycket väl vara. Verkar vara ett återkommande mönster ju äldre man blir att vilja söka sig bakåt… Det gäller att påminna sig själv hela tiden om allt det där positiva med den situation man nu har. <3
Livet är aldrig svart eller vitt. Det finns alltid en gråskala, samt för- och nackdelar med alla val vi gör.
Jag känner igen vad du skriver om både på ditt håll och på det andra hållet. I många år var jag så bitter över att missa allting hemma i Sverige och nu när jag bor i staden jag växte upp så önskar jag att jag fick vara en större del av mina vänners liv i Paris. Men det går inte att dela på sig och precis som du beskriver det så har du andra erfarenheter tack vare det liv du lever i Finland. Jag kan känna att jag inte kan relatera till vissa människor här i Sverige jag tidigare hade ett så starkt band till, trots att jag flyttade hem för snart fem år sedan (med ett “snabbt” undantag när jag bodde i Kapstaden, hehe). För att åren i Paris formade mig under år i livet som var väldigt avgörande. Samtidigt som jag såklart är stolt över min bakgrund, att vara svensk och känner trygghet i de relationer som funnits med sedan innan åren i Paris.
Det är ju dessutom en del av att växa upp och mogna. Jag utvecklades väldigt mycket i min identitet mellan åren 27-32. Jag kände att jag kom till en acceptans med mycket. Kanske är det samma för dig? :)
Fint att läsa.
Enorm igenkänning! För mig kommer min hemstad numera enbart i kombination med högtider/ledighet/speciella tillfällen. Det jag ser och upplever av den idag är alltså den festliga och avslappnade delen, så det är lätt att glömma “vardagsdelen” när man romantiserar livet i sina rötters stad. Kan i dagsläget dock inte tänka mig att flytta tillbaka, även om det vore gött att kunna plocka russinen ur kakan ibland!
Det är just det – det blir inte en rättvis uppfattning om vad livet där skulle vara på en vardaglig basis. Och om det är något man lär sig så är det ju att allting blir vardag tillslut… :)