Kanske värsta tiden i mitt liv.

”Tänk vad dina upplevelser format dig Jennifer.”

Ja, visst måste det vara så, men det känns inte alltid. Det är sällan jag egentligen reflekterar över det. Så ibland slås man av sådant man upplevt och inser att det där skinnet på näsan nog måste vara tjockare än om man aldrig skulle ha lämnat det här landet och gått igenom lite jobbiga saker på vägen. 

För ett år sedan hände väldigt mycket i mitt liv. Jag hade precis flyttat till München och var fortfarande kär i indiern, och mitt undermedvetna insåg långt innan mig att det inte var menat att hålla. Det fanns en ny kärlek som väntade på mig, så att krossa någons hjärta och göra slut på ett års förbrukning av tårar, det skulle tydligen vara värt det. 

Jag höll uppe en glad fasad för det mesta, men insidan var upp och ner och livet var lite kaos. Galna saker hände och jag hade otroligt kul mellan varven. Och egentligen så ångrar jag ingenting. 



När jag insåg att jag ju faktiskt aldrig skulle vilja bo i Indien så gjorde jag slut med min dåvarande pojkvän där, indiern. Över telefon är aldrig optimalt men samtidigt gjorde det det betydligt lättare, tror jag. Lättare att gå vidare. Men tro mig, det var en extremt lång process. Något jag hoppas jag aldrig behöver uppleva igen.

För när jag tänker tillbaka på allt vet jag att det var bland det jobbigaste jag upplevt. I kombination med mardröms-kollegor och underlig boendesituation. 



Hade jag inte haft finnarna att anförtro mig åt vet jag inte vad jag skulle ha gjort. Det var dem jag handlade och åt lunch med, hittade på saker, festade med när fransmännen blev för franska och ja, resten vet ni ju hur det gick.

Det är såklart lätt att se tillbaka på tider som passerat. Man minns kanske inte exakt hur hemskt man mådde, men man minns att det gick över. Att vår blev till sommar, att hjärtat läkte och ville älska igen. Och att München har en väldigt särskilt plats i hjärtat! 

1:a advent.

Glad 1:a advent.

För mig känns det lite extra speciellt då det är första 1:a advent och första december-månad som jag är ”hemma i Norden” på väldigt länge. Jag vaknade halv nio i morse, av mig själv och tyckte det var dags att vakna trots att Mumin sussade så sött. Så jag satte mig upp med datorn i famnen och började kika lite på vad jag gjort tidigare 1:a advent genom åren. Så låt oss ta en liten tillbakablick…

2013.

1:a advent 2013

Förra året låg jag på en strand i Indien och var inte jättepepp på december, det kändes som om julen hoppade över mig. Livet i Indien var liksom allmänt tungt. Jag hade varit där 5 månader och allting började tära lite grann. Det var väl här någonstans jag också bestämde mig för att åka hem i januari. Så, det var med andra ord ingen julig 1:a advent alls.

2012.

1a advent 20121:a advent 2012

Året innan det, spenderades som ni ser också i en solstol (och sträckläsning av 50 shades of grey) och i en pool, i Australien. Det kändes inte heller alls juligt, men fortfarande väldigt fint. Jag hälsade på min kompis på Guldkusten under min 5 veckors backpacking längs Australiens östkust. Det var fantastiska veckor och det var magiskt att få komma hem till vintriga Gällivare precis innan jul! Köldchocken var dock ett faktum.

2011.

1:a advent 2010

Om jag minns det rätt så var 2011s decembermånad rätt o-julig den också med hela studentlivet och allt som hörde det till. Tror vi lyckades pricka in tentor både på Lucia och 3:e eller till och med 4:e advent… Aningen deppigt. 1:a advent spenderades i alla fall med lite godis och glögg (juligt!) samt Principles of Economics. Jag var förmodligen måttligt tillfredsställd….

2010.

1:a advent 2011

Här hade jag precis börjat plugga och jag bodde inneboende hos en familj uppe på den kanske högsta kullen i Jönköping. Tröjan och t-shirten är fortfarande två vinterfavoriter i garderoben, såhär 4 år senare. Det finns många anledningar till att jag inte är en fashion-bloggare… En av dem är alltså att ni skulle få se samma outfits vara återkommande år efter år och alla skulle svimma av inspirationsöverflöd… :-)

Men 1:a advent 2010 var faktiskt mysig. Vi var några vänner som samlades i Lisas lägenhet och byggde innovativa pepparkakshus. Jag gjorde ett pepparskaks-akvarium. Och här på bilden har ni Obama och Vita Huset:

1a advent 2011

2009.

1:a advent 2009

Vi går way back nu hörni. Helgen den 1:a advent 2009 spenderade jag med två av mina då bästa vänner som ni ser på bilden. Den kvällen bilden togs lyckades vi ta in mig på krogen också, 17 år gammal. Jag hade förmodligen tur och 1. slapp visa leg och 2. min matte/idrotts-lärare jobbade inte som vakt den kvällen (haha). Minns jag inte fel var det även här jag första gången pratade med en viss kille som jag lyckades förälska mig i när våren kom… Dessa tider, fina minnen.

Men just söndagen och 1:a advent spenderade vi nere på stan och promotade vårt UF-företag (det var svinkallt):

1a advent 2009

2008.

1a advent 2008advent 2008

Jag och mina bästa vänner hade mer julmys än jag haft varken tidigare eller senare. Det bakades och pysslades, mystes och festades. Även om vi nog mest bekymrade om alla promenader vi behövde ta för att kompensera alla praliner. (Ja, det var en rätt tragisk tid att vara 16 och så missnöjd och besatt). Just 1:a advent tillbringades med skyltsöndag, fika på Andra Bullar som jag undrar om det var Alla Tiders som hette då(?) och så tvingade jag min mamma att köpa julskinka även om hon tyckte det var för tidigt. Jag skulle helst äta det året om.

Det var 6 års tillbakablick hörni. Min 1:a advent 2014 bestod som sagt av brunch, gym och ikväll blir det pepparkaksbak och tomtegröt till middag. Alldeles perfekt så. Hoppas er dag varit fin.

Kramen med Winnerbäck och hotellefterfest.

Jag nämnde ju min Winnerbäck-upplevelse för er. Det var en onsdag i november 2009. Och den började såhär.
lars winnerbäck konsert

Med det här två, mina bästa vänner då. Ronja och Viktoria. 

bästa vänner bästisar

Vi gick på gymnasiet och det var vi tre. Mycket kärlek, men också mycket smärta så som det är när man är sjutton eller arton och håller på att ‘bli vuxen’. Jag var i alla fall sjutton och hade en mörk hårfärg som skiftade i rödlila. Den hårfärgen representerar hela den hösten för mig och det var en väldigt fin höst. Vi skulle ta studenten det året. Och vi hade vår första studentfest på skolans första dag. Men det hör till en annan historia.

Den här kvällen var en magisk Winnerbäck-konstert. Men kvällen tog inte slut där.

Mina bästisar kände tröttheten krypa på, medan jag endast kände partysuget. Så jag och Elin, som vi bodde hos, och som aldrig bangar fest, vi drog in till en av Luleås få krogar som hade öppet den onsdagskvällen. Minderåriga och falskleg, någon som hade åldern inne gick in med sitt id-kort och lånade ut sitt körkort åt någon som inte hade åldern inne. Det funkade. Cider och drinkar. Kanske någon shot. En dans. Någon med ett fint leende. Det blev sent och vi tänkte gå vidare på efterfest, så som man gör trots att det är onsdag.

Precis när vi ska gå vänder jag mig om och ser en man med rött, lite längre hår sitta vid ett bord tillsammans med sitt sällskap. Det där måste vara han. ”Joanna, är inte det där han?” ”Vem då?” Winnerbäck! Det måste vara Winnerbäck!” Något tipsy tog jag mod till mig och gick upp till hans bord. Villbarasägaattjagtyckerduärfantastisktbra. Det var ungefär det jag lyckades få fram. Och att jag grät till varning för ras. Och han sa, tycker du verkligen det – tack. Följt av en kram. En varm och go, och väldigt ödmjuk Winnerbäck-kram.

Av någon anledning hade vi massor av vänner som bodde på hotell i staden den natten. Och där hamnade vi på efterfest. Jag minns någon som låg på golvet i korridoren och upprepade samma mening, jag minns en bastu, och att vi drack kaffe spetsat med bacardi razz. Smakade såklart vidrigt. Det blev morgon och jag följde med en annan kompis till hotellet där han bodde, enbart för att låta han smuggla med mig in till hotellfrukosten.  Efter en något märklig frukost promenerade jag de trettio minuterna hem till Elin för att krypa ner och sova morgonens sista timmar mellan mina bästa vänner. Lyckligt i hjärtat för en bra kväll och ett bra liv.

6 oktober.

Hej på er! Det är måndagsmorgon och jag får be om ursäkt att det varit lite dött på bloggen under helgen, det händer ju ibland. Och vet ni vad, idag är det min namnsdag! Grattis alla Jennifer.

Den 6:e oktober har lite ristat in sig i mitt minne som ett ”jobbigt” datum. För åtta (!) år sen var jag fjorton och ägnande kvällen åt att leda aspackade kompisar hem varav en av mina närmsta vänner, tretton år, fick skickas bums till akuten för magpumpning. Det hade festats kring kyrkan under kvällen (ja alltså….) och konsumerats aningen för mycket hembränt. Småstadssamhället i ett nötskal? Det var så det gick till i Gällivare.

Det var tider av duck faces och lager av smink på vår unga och perfekta hy. Och timmar spenderades framför speglarna, framför allt för att platta håret. Jag vet inte hur många timmar jag väntade på mina vänner som var helt plattångs-frälsta.

duck face fjortisar

Vi gjorde oss snygga för att hänga utomhus, kring Statoil och Kioskpiraten. Hur många minusgrader det än var gick vi utomhus i jeans och tunna skor. Vi var alltid ett gäng på minst tio personer. Otalet gånger blev vi utkörda från Statoil när vi desperat försökte värma oss i kylan. Det var pojkar och flickor som blev ihop. Alla tjejer var kära i han som inte ville ha någon alls. Så mycket drama och intriger bland dessa unga tonåringar.

Dessa mobiler var sprillans nya och supercoola. Hur coolt var det inte att kunna lägga på genom att stänga luckan på sin telefon? Man kände sig som i en film minns jag.

gammal samsung mobilmsn chatt

När vi inte smsade med våra mobiler hängde vi konstant på msn. Och oj vad vi önskade att just han skulle skriva, vi loggade ut och in bara för att få uppmärksamheten. Det här var även tiden då jag hade hälften av mina bästa vänner på Lunarstorm och de töserna är mina internetvänner än idag.

Och mitt rum hörni, det såg ut såhär… Vi var tretton, fjorton år, mina vänner var så balla att de börjat ‘festa’ och dricka ‘hembränt’. Själv var jag nyktrast av alla och levde uppenbarligen fortfarande i någon sorts rosa flickdröm.

rosa rum

Det är för övrigt detta rum jag som tolvåring fick måla om alldeles själv? Mamma tänkte åååh hon är så kreativ! Rummet ser ut så än idag faktiskt. Och jag kommer nog aldrig måla ett rum igen. Saknar den tolvåringens självförtroende.

Det sjuka är att jag har blogginlägg från den här tiden, i en gammal blogg. Otroligt tonårs-kryptiska blogginlägg med alldeles för deppiga och destruktiva inslag. Men det tycks enligt de inläggen som om hösten 2006 var en fin tid, eller spännande tid kanske. Det var något vi kom att sakna.

2. Neighbors

30 days of your stories.

”Who were your neighbors? Kids your age? A huge dog? A mysterious Boo Radley type? Who lived down the hall from you in your dorm? Who lives across the street now? What friends have you and your kids made at the bus stop?”

Jag har bott hela mitt liv (tills jag som 18 flyttade hemifrån söderut) i en röd villa i Gällivare med cirka fem minuters gångavstånd till centrum. Till höger om vårt hus fanns ett rött tegelhus där en lite äldre man och kvinna bodde, han skottade jämt gården perfekt och hade alltid på sig en verkstads-blå overall när han var ute på gården. Till vänster var en gul villa, rätt lik vårt hus, och när jag var barn bodde en tjej i min ålder där i några år, senare flyttade en ny tjej i samma ålder in och vi hängde ibland men blev aldrig bästa vänner. I huset intill deras, det var som en delad gård, bodde ytterligare en tjej i samma ålder och vi blev heller aldrig särskilt tighta men jag brukade gå dit och fråga om vi kunde hänga för att få hoppa på deras studsmatta – det var tills jag fick min egna.

Tvärs över gatan bodde ett par med en liten flicka och dem brukade vi alltid vara över på middagar hos – ända tills de en dag flyttade. Och just det, snett till vänster från vår baksida bodde Max’s grundarens mamma. (Kul att Max grundades i Gällivare men idag inte finns där…)

Gällivare

När man går ut från vårt hus och en bit ner på gatan är det den här utsikten man möts av en vårdag i maj. 

Fyfan vad tråkigt att både skriva och läsa om grannarna…
Har aldrig haft några särskilt party (alltså roliga/schyssta) grannar – de har varit rätt neutrala eller osynliga – ni då? Några roliga anekdoter? 

1. Saturday Mornings.

30 days of your stories. Här kommer min första.

Jag minns lördagsmorgnar från min barndom när jag var 6-7 år och var tvungen att gå upp när mammas röst sa till bara för att jag hade konståkningsträning. Det var också anledning till att jag helt slutade åka skridskor, jag var tonårs-morgontrött rätt tidigt. Jag minns också lata lördagsmorgnar och att det gick något barnprogram jag brukade försöka vakna i tid till för att hinna se. Vi åt rostmackor, helst utan kanterna om jag fick bestämma, och drack oboy. Och så snart det blev närmare lunchtid kunde man ha tur att få åka och handla godis eller plocka fram lördagsgodiset som redan inhandlat i förberedande syfte.

lördagsmorgon bebis
Typisk lördagsmorgon som bebis. Jag och min bror.

Som något äldre minns jag lördagsmorgnar i vänners sällskap. Att sova över hos någon var bland det bästa! Sedan blev man sjutton och arton och plötsligt var lördagsmorgnar förknippade med bakfylla och skratt åt kvällen innan. Och så följde det nog i några år, det är ännu så ibland. I Indien var lördagsmorgnar ofta sovmorgnar, gym, frukost ute och eventuellt shopping eller spa, inte helt dumt. Just nu älskar jag lördagsmorgnar av sovmorgnar och frukost på ett café, som har blivit lite av en standard här i München.

lördagsmorgon
Typisk drömfrukost, som jag fixade åt Hjalmar på hennes födelsedagsmorgon en dag under våren förra året. Fint!

Hur som helst så är lördagsmorgnar helt klart min favorittyp av morgon.