Tankar från München – lite som att komma hem och hur det känns

Vi promenerar på gator som för varje steg vi tar känns bekanta. Jag hade inte kunnat måla upp det i mitt huvud, men när jag ser det så kommer allt tillbaka.

Jag minns varenda liten butik, restaurang och cafe. Jag minns att vi gick in i den där kyrkan, men jag minns knappt vem som var med mig. Jag kommer ihåg korsningarna och de små gatorna mellan husen. Caféet där vi åt frukost, bron över floden Isar där jag tog bilden till headern här på bloggen. Jag minns den där klubben som vi firade min födelsedag på, jag och de finska killarna som jag drack ikapp med alldeles för ofta den där våren. 


Och det var första kvällen som jag och Mumin hade en konversation. Det var bara en torsdag men vi somnade alla hemma hos vår kompis Ari den kvällen. Och såhär i efterhand kan jag kanske förstå att mitt ex tyckte det var lite konstigt, det kan jag faktiskt göra. Även om de inte var mer än mina vänner. Men det är ju det som är grejen, man lär sig. Och inte för att det spelar någon roll, men jag var bara 21 (eller ja, fyllde ju 22) – men forfarande, så ung. Allt jag ville göra var att få känna hjärtat pumpa, känna att jag levde. Och om jag gjorde.

Vi köper butter brezel från ett av alla bagerier nere i tunnelbanan. Så som jag brukade äta min frukost. Så som jag älskar att se alla andra också äta sin frukost här, på språng. Sen sätter vi oss på ett cafe, ett cafe som jag brukade gå till just för att min metro gick raka vägen till dess dörr. Jag beställer en varm citroningefärsdryck och tänker att det kanske är det bästa av allt (när man är förkyld), de finns att beställa på vartenda cafe här.

Vi promenerar vidare. Tyskar som dricker öl trots att det bara är lunchtid och torsdag. Turister som står och beundrar katedralen vid Marienplatz. Brända mandlar som säljs året om. Tyskarnas nästan avsaknad av engelska. Tschüss. Bland alla skyltar om öl och de olika bryggerierna syns också de bekanta aperol spritz. Alla som röker. Alla tyska matbutiker. Tunnelbanelinjer och tunnelbanestationer.

Och trots att tre år gått så är allting sig likt. Kanske är det inte märkligare än så, alla de platser jag lämnat och aldrig återvänt till, kanske är de flesta precis som de var då. Det känns fint på ett sätt, som om jag bara skulle kunna komma tillbaka en dag om jag fick lust och bara kliva in i allt det där som jag en gång lärt känna. Dessutom är det vår nu. Alla uteserveringar är öppna, sparris säljs överallt och vårkänslorna spritter i kroppen. Precis som den där våren, för tre år sedan.

Och det är något med München som jag älskar. Det är något med staden, så simpel och så fantastisk. Trots att här är ganska konservativt och möjligen lite mer religiöst än hemma, så gillar jag det. De känns jordnära människorna här och kanske är det vetskapen om att alperna bara ligger en timma bort som gör vem som helst lite lycklig i själen.

Dessutom känns det bara bara fint att se allt det här igen. Det är de härliga minnena som bubblar upp. Samtidigt som vi återigen påminns om de nordiska ländernas lyx-standard när det kommer till hur man bor. Hur man blir van med att bo med roommates på små utrymmen med halvbra dusch, varmvatten som kommer och går och endast om man har tur finns en tvättmaskin i lägenheten. Det där som jag alltid tycks glömma bort efter någon vecka hemma. Herregud vad bortskämda vi är, så känns det.

Trots det finns det delar av mig som skulle tacka ja till ett jobb här i morgon. Lusten finns fortfarande kvar. Och jag har svårt att se hur jag inte skulle kunna älska att bo här igen. Vi skulle äta pretzels jämt, se på massor av fotboll, höja vår konsumtion av öl något. Men vi skulle också åka till bergen så fort vi fick chansen. Vandra, åka skidor, bara vara. Klappa på alpkossor och äta mängder av ost. Och picknicka hela somrarna i Münchens alla parker och längs floden.

Och visst är det väl fint att drömma?

3, 2 och 1 år sen.

Om vi kikar på vad jag gjorde exakt på dagen för två och tre år sedan så är det inte konstigt att jag började drömma mig iväg för ett år sedan. Och inte konstigt att upptäckarlusten för jämnan ligger där inom en och lurar.

För tre år sedan

Det lilla handbagaget var packat med det absolut nödvändigaste för 5 dagar på paradisön Samoa. Jag hade från början bokat resan helt själv. Det var en vecka innan tentorna och jag tänkte att jag lika gärna kunde tentaplugga på en strand mitt i Stilla Havet. Dessutom är det inte ofta man får chansen i livet att besöka en liten ö så långt borta från Sverige. Sen slutade det med att min roomie också följde med, Chelsea. Det var en sjukt häftig upplevelse!

För två år sedan

Jag bodde i Indien, i Kochi, Kerala. Det var en lördag och jag och min tyska väninna slash kollega slash roomie följde med den holländska VD:n för företaget vi jobbade på och ytterligare en holländsk kollega, ut på en utflykt och äventyr till stranden Cherai Beach. Det var lite magiskt. Och vi hade sjukt kul vill jag minnas.

För ett år sedan

 

Ja för precis ett år sedan satt jag alltså på ett bibliotek i Åbo i Finland och drömde mig bort, haha. Ungefär lite samma känsla idag här hemma hos mamma vid köksbordet. Koffeinkick och cravings var blogginlägget.

Det är lite spännande att se vad man gjorde för x antal år sedan. Men om man skulle kolla på detta varje dag så minns man väl tillslut allt för väl? Om man varje dag traglar vad man gjorde för alla dessa år sedan. Jag gillar att kika på det ibland, men inte jämt.

Det är alltså appen Timehop som talar om för en med hjälp av alla sociala medier man använt vad man gjorde precis på dagen tidigare år om ni inte redan upptäckt den.

Delete.

Drygt tvåtusen bilder. Tre år gamla bilder. Alla stories, alla minnen. Det var dags för dem att försvinna och ge plats åt nya äventyr.

Sedan 2012 tar jag enbart bilder med min iPhone och det är dagligen oavsett om det är på Nya Zeeland, i Indien eller i Sverige som jag bor. Mycket på grund av bloggen såklart. Och jag har haft lite svårt att ta bort bilderna och lever med en konstant full telefon. Jag tänker att jag kanske någon gång vill hitta en gammal bild, om jag berättar en historia eller kanske skriver ett nostalgiskt blogginlägg vill jag kunna ta fram en bild.

i don't like to delete old texts

Jag har känt ungefär sådär. Som att jag vill ha min historia där, lättillgänglig. Älskar att drömma mig bort, både tillbaka bland minnena och framåt till framtiden.

Men enough is enough. Bilderna finns på datorn och det får räcka.

Så i morse gick jag igenom hela Nya Zeeland, Jönköping, Indien och min första tid i Tyskland och deletade allt! Befriande. Det känns som ett bra steg för att kunna gå vidare också. Ett nytt liv liksom. Det nya livet som börjar i höst.

Det känns lite pirrigt. Jag är så van att leva på impuls. Att ständigt vara i rörelse, att bo någonstans men mentalt alltid någon annanstans. Och det ser ut som att hösten kommer gå mot ett stabilare liv. Det känns knappt läskigt, utan mest rätt.

positivt citat

Ungefär så vill jag känna. À la äkta pinterest-anda.

Ni kan ju gissa vart jag tänkt bosätta mig i höst?

En foreigner i sitt hemland.

God morgon. 

Man glömmer så lätt allt det där häftiga man upplevt. Sitter fast i ett Sverige med ett heltidsjobb (som förvisso är högst temporärt) och drömmer om äventyr. Och skulle jag vara någon annanstans just nu så skulle jag be till gudarna om att få just det som finns här runt omkring mig. Halva familjen inom räckhåll, en amazing boyfriend, ett jobb som jag faktiskt gillar massvis, vänner som finns där. Det handlar så sällan om vad vi faktiskt har, det handlar alltid om vad vi känner, vad vi tänker. Kanske finns det en plats där jag kommer känna mig 100% hemma, men vi har pratat om det förut, och jag tvivlar. 

  

När jag var 19 åkte jag till Kanada. På skakiga ben bodde jag fyra månader i samma rum som en bästa vän. Sa jag måste testa det innan jag fyller tjugo och skapade minnen som ska finnas forever. Pratade med kanadensiska män på knackig engelska, åkte på weekends och svor över regnet som aldrig gav sig. Besökte Seattle, San Diego, Kuba och längtade aldrig hem.

Två månader därpå hoppade jag på mitt livs längsta flight. Omkring 40 timmar, till mitt drömmigaste land på jorden. (Nya Zeeland såklart, vad annars?) Jag klev av flygbussen vid campus mitt inne i Auckland och benen var inte lika skakiga längre. Kysste en dansk, blev förälskad i en kiwi. Hade fantastiska vänner runt mig tjugofyra timmar om dygnet. Hostade i två månader, festade fyra dagar i veckan. Pluggade alldeles lagom mycket. Och hade jämt en ny resa runt i det lilla landet inplanerad. 

Sen var jag ett halvår hemma i Sverige och svaret var nästan läskigt enkelt när mailet dök upp i min inkorg om jag vill komma till Indien och jobba? Och så började mitt livs galnaste äventyr.

Indien tog på krafterna och att komma till Tyskland kändes som att komma hem. I ungefär ett dygn. Sen fick jag lära mig att Centraleuropa inte är Sverige men trots det är det den plats där jag kan tänka mig att bo för en längre tid.

Finland var nästan som hemma. Men vintern i Norden är en mardröm och gör nog egentligen inte gott för någon. Trots det är det en av mina finaste tider i livet. 

Vilka historier kommer jag skriva om ett år eller två? Det är sådant jag kan fundera på, en onsdagmorgon när det precis har blivit juli. Allting började med att jag som artonåring lämnade staden jag vuxit upp i, de tror fortfarande att man kommer tillbaka sen, men jag känner mig knappt hemma i Sverige så hur skulle jag kunna känna mig hemma där?

Minnen från Australien.

Igår var jag till flygplatsen och lämnade av min boyfriend, ingenting roligt över det. Flygplatser är både deppiga och helt fantastiska. Jag hatar alla dessa avsked som man varit med om i just den miljön, men lika många kära återseenden har samtidigt upplevts på samma plats. Och dessutom, det jag kanske gillar mest, alla de människor man passerar som rest från världens alla hörn. Just igår var det tre solbruna tjejer som kom ut från flygplatsen, de tjöt över de svala vindarna i sina fladdriga byxor och bara axlar. Jag kunde inte låta bli att undra över var de kom ifrån – kanske hade de varit och backpackat i flera månader i diverse länder i fjärran öster och beyond?

Kanske kände jag också lite avund. Jag vill så gärna resa någonstans. Utöver mina halvår i Tyskland och Indien så var min senaste, egentliga resa, 5 veckor i Australien. Det är faktiskt ett land jag kan längta tillbaka till, precis som Nya Zeeland. Min kära finska kompis Ari är faktiskt i Australien just nu, på ett working-holiday-visum. Det må vara vad de flesta ungdomar som ”vill ut och uppleva världen” gör idag, men vad spelar det för roll, egentligen? Jag skulle älska att sticka iväg igen, på obestämd tid, utan en utstakad plan. Det spelar liksom ingen roll hur många resor man gjort, länder man besökt eller bott i, längtan efter nästa resa finns alltid där!

Några drömmiga bilder från Australien 2012…

resebloggaustralien bloggaustralienresor blogg

Blir lite förvånad när jag kollar på bilder från då. Bodde nog 15 kg extra på den där kroppen jämfört med nu. Och det är ärligt talat svårt att förstå. Dels hur de hamnade där och dels hur de försvann. Men med tanke på dieten av alkohol och noll träning så var det kanske inte så konstigt, ändå. 

Jag minns hur varmt Cairns var och hur kallt Sydney var i början av december. Jag minns hur lättad jag var att jag drog mig ur dykningen i sista sekund när jag insåg hur tillräckligt skraj jag blir när jag snorklar. Jag minns hur lite jag festade, men hur roliga och galna de gångerna faktiskt var. Mitt livs galnaste fester upplevdes garanterat under den hösten, Nya Zeeland inräknat. Jag minns hur less jag var på att prata med nya människor efter 5 veckor, men jag minns också vilka fantastiska möten vissa av dem var! Särskilt en holländsk tjej, hon var som min soulmate. Och så minns jag märkliga hostel-rumskompisar, restaurangmiddagar, pärlade-hörlurskablar och magiska solnedgångar.

Här kan man läsa mer om mina äventyr i Australien.

Fint att minnas tillbaka. Och vill nog låta minnena stannar där, jag åker gärna till nya platser för nya minnen. Det finns ju så mycket mer att se!

Det som jag aldrig berättat på bloggen.

Hej på er. Operationen gick bra och såhär ser jag ut just nu, lite svullen. Lika svullen som när olyckan inträffade för fem år sedan, olyckan som lett fram till den här dagen. Svullen, men okej.

Ser lite rolig ut, det kan vi alla hålla med om. Lite som en anka, eller Mumin, eller Fiona i Shrek. Under läppen vill ni inte ens veta hur jag ser ut.

Sov hela dagen igår och många timmar inatt. Pratar lika roligt som jag ser ut. Men framför allt är jag så himlans stolt över mig själv. Jag låg i tandläkarstolen när de borrade så hela huvudet skakar, lyssnade på en playlist som heter dagdrömma och var hur cool som helst. Den lugnande cocktailen kanske hjälpte, samt mitt natur-lugnande lavendel som jag sniffade på innan. Och så givetvis min pojkvän. Han har tagit hand om mig som en liten kycklingbebis!

Fem år har jag väntat och nu kan vi bara hoppas att resten går lika bra. Om en vecka får jag plocka bort stygnen. Och om tre månader får jag förhoppningsvis mina nya tänder.

No regrets mina vänner, det är vad livet har lärt mig. Vad livet ständigt lär mig. Man kan knocka ut sina båda framtänder när man är 18, men sådant går att ersätta. Om än många besök hos tandläkaren och dyrare tandläkarförsäkringar (eller vad de nu kallas) i framtiden. Men det finns ingen mening att bli bitter.

IMG_5384
Nyss fyllda 18, precis tagit körkort och börjat på sitt första jobb någonsin. Livet var toppen och här var jag lyckligt ovetandes om vad som skulle inträffa samma kväll. 

Och jag har faktiskt aldrig tidigare riktigt berättat det här på bloggen, men det kändes som att det var lika bra att göra det nu.