Framme i Delhi – min andra gång i Indien.

Redan på flygplatsen i Helsingfors när jag kom fram till gaten kände jag känslorna bubbla upp någonstans underifrån. När man flyger till Indien är det ofta många indier på samma plan, såklart. Förra gången, första gången jag flög till Indien, minns jag att det var där vid gaten som jag nästan drabbades av lite panik och undrade vad jag gett mig in på. Den här gången var det en betydligt mer bekant känsla, en känsla av förväntan. På planet fanns också några hippie-yogis och en svensk gruppresa med en guide som redan verkade less på resenärarnas alltid återkommande funderingar.

Att landa i Indien och alla känslor

Resten av känslorna kom när vi landade knappt 7 timmar senare, efter en film, 3-4 timmars sömn och frukost mitt i natten.

Den vackra indiska musiken i högtalarna direkt när vi klev ut från planet. Och den första huvudvickningen vid passkontrollen. Jag kände mitt hjärta smälta. Den där kärleken för Indien som man bara kan känna när man bott här, om så bara för ett tag. När man sett så många av landets sidor från så många håll. Ett land man inte orkade stanna i mer än 6 månader. 6 månader som nog aldrig varit mer händelserika.

Framme i Delhi, i Lisas tjusiga lägenhet. 

En fin lägenhet i Delhi

Lisa bor fint, det gör hon. I indiska mått mätt ska dock tilläggas. I ett av Delhis mer expat-täta områden. Hon har luftrenare i vardagsrum och sovrum, ett badrum med exotisk känsla och så massor av gröna växter på balkongen.

Att komma fram till detta var himla skönt efter en längre flygning och där man själv tidsmässigt är mitt i natten fast det här hunnit bli morgon. Tydligen bor det varken kryp eller ödlor i lägenheten. Och det förklarar kanske lite om vilken standard jag var van med när jag bodde i Kochi. Jag bloggade en del om Indien och ohyran, och så historien om Jerry som var vår väldigt ovälkomna lilla hyresgäst som tillslut fick möta sitt hemska öde.

Den indiska engelskan

Lisa kom ner och mötte mig vid taxin och briljerade med sin underbara indiska engelska. Det är en sån engelska man tvingas anamma här för att kunna kommunicera med de som helst pratar hindi eller något annat av Indiens alla språk. Det låter ungefär såhär ”You go office? Pick up here 4!”, där man alltså försöker minimera antalet ord till det mest väsentliga. Personligen plockar jag dessutom alltid upp dialekter, var jag än är och vilket språk jag än pratar.

Ikväll ska vi plocka upp våra saris (ber till de indiska gudarna att den passar) och hem till Lisas kompis för middag. Gissa vad vi ska äta?! Tamdadam – tacos! Haha, tror det är några här som börjar få lite hemlängtan.

Känns i alla fall väldigt fint att vara här. Om ni vill kan ni följa äventyret här i Indien på min Instagram @jennsandstrom – kanske jag lyckas lägga upp lite videos via stories också. Det finns ju så mycket här man vill visa!

Vinterresan går till… Indien!

Som ni kanske minns berättade jag för ett par veckor sedan om den exotiska resan jag har inplanerad i vinter? Några av er lyckades gissa rätt på resmålet!

Resan går till norra Indien

Det är alltså till Indien som flyget avgår om drygt tre veckor. För första gången sedan jag lämnade landet i början på 2014 ska jag alltså få återvända dit. Hur det känns? Så himla spännande och lite läskigt! Jag hann aldrig besöka norra Indien och jag har förstått att New Delhi ska vara något helt annat än staden Kochi som jag bodde i. Så mycket större och så mycket mer av allting. Och Indien som redan är väldigt mycket.

vinterresa till Indien

Tre bilder från min tid i Indien (följ länken för att läsa blogginlägg från den tiden).

Inbjuden till ett indiskt bröllop

Det finns en väldigt fin anledning till att jag ska åka på den här resan. I våras kom nämligen en inbjudan till ett indiskt bröllop i en liten stad i norra Indien. Det är en sådan inbjudan man inte tackar nej till. Så jag bokade ganska snabbt mina biljetter (att det finländska flygbolaget dessutom flyger direkt till Delhi kändes som ytterligare en bra anledning att åka) och nu kan jag inte fatta att det bara är tre veckor kvar.

Paret som ska gifta sig är ett par som jag lärde känna under min tid i landet. Hon är från Tyskland och vi bodde och jobbade tillsammans. Dessutom var jag med under äventyret när hon fann sin indiska prins. Idag bor de i Delhi och ska nu alltså gifta sig. Oh my. Så fantastisk glad för deras skull och att hon trivs så bra i Indien!

Minnen från Indien

Jag och min tyska väninna som nu gifter sig har många fina och galna minnen från våran tid tillsammans i Indien. Tänkte att jag skulle passa på att visa några stycken.

indien-j-j

Första bilden: jag till höger, tillsammans med mina tyska kollegor och när vi firade högtiden Onam på kontoret.

Andra bilden: när vi testade paan, första och enda gången. Ni vet den röda tobaken som alla i Indien tuggar på och spottar ut?

Tredje bilden: när vi blev inbjudna till ett jobb på en klubb där de anordnade Oktoberfest… Klänningarna syddes upp åt oss och sedan stod vi där under kvällen och såg vackra ut. Herregud.

indien-4

Det bästa med Kochi är att du aldrig är särskilt långt borta från en strand. Här ovan på ett strandcafé vid Cherai Beach, dit vi två åkte på en utflykt med vår holländska chef som var på besök.

indien-j-j-2

Bild 1: när vi skulle flytta och tittade på ett hus(!) som var sjukt fint, men det låg lite för öde och skulle innebära så mycket jobb att inreda alltihop.

Bild 2: de två tyskarna – skulle nog inte överlevt min tid i Indien alls utan de två!

Resplanen

Ett annat bra sammanträffande är att min kompis Lisa råkar befinna sig i Delhi just nu! Jag kommer ta med henne som min +1 på bröllopet och dessutom få äran att ha henne som resesällskap under en vecka. Vi håller fortfarande på att planera hur vi ska resa och vad vi ska besöka. Än så länge vet jag att jag landar i Delhi på fredagen och redan på lördagen flyger vidare till Gorakphur. Gorakphur ligger väldigt nära Nepal och jag kan medge att det lockar ganska mycket att ta en liten avstickare dit… Men vi får se.

Är i alla fall beyond excited. 

Ett besök i en annan tid.

Det är nog några av er som varit med under min tid i Indien, tror till och med ni var många som hittade hit då. Och ni som kommit senare har väl fått höra en del i efterhand.

Den upplevelse jag hade där under sex månader var intensiv och galen på så många vis. Alltifrån råttan Jerry som flyttade in i vårt kök till hela den kärlekshistoria som utspelade sig. Visst började jag vicka på huvudet också och min engelska fick en lätt indisk touch. Sen var jag en västerländsk ung tjej som var livrädd att gå ute själv på kvällarna men utmanade kulturen på många andra sätt till exempel genom korta shorts och att vara västerländskt kaxig mot indiska ”män med makt”.

Indien blogg

Hur som helst.

Fick göra ett besök tillbaka till den här tiden i fredags. Jag fick äntligen träffa Sofie igen, den svenska tjejen som tog emot mig när jag kom till Indien. Sofie bemästrade den indiska kulturen så mycket mer än de flesta, efter ett år där hade hon oändligt med indiska vänner och körde utan problem omkring på sin motorcykel genom Kochi!

Så jag, Sofie och faktiskt också en kollega vi jobbade med då, möttes upp denna fredagskväll i Göteborg. Så sjukt att vi tre råkade infinna oss i samma land och stad samma kväll. Ödet!


Det var så fint att träffa dem igen! Att få prata om minnen med någon som verkligen förstår, att prata om de människorna vi lärde känna där som ingen annan här hemma har en aning om… Vi pratade om fester, kärlek och lite om vad som hänt sen sist. Alltid lika spännande att sammanfatta sina två senaste år på fem minuter.

Vi drack bubbel och vin och fick serverat grillad kyckling kryddat med kryddor direkt från Indien. Och pratade tills det blev midnatt.

Jag är många gånger bra på att romantisera historien och minnen som fastnar är oftast de fina. Att få göra ett litet besök tillbaka, om än bara i tankarna, blir dock som en liten reality check. Det var en tuff tid i Indien, det fanns en anledning att jag lämnade efter 6 månader. Det är en resa som format mig och som jag är glad att jag gjorde, men jag är också väldigt tacksam för nuet.

indien

Och du ska veta Indien, ibland saknar jag dig!

Mellan fantastiskt och helvete.

En text från någon gång i höstas, i Indien när hemlängtan började smyga sig på.

Det är alltid något som händer här i livet i Indien. Och allting kan jag inte berätta för er. Utöver sjukbesvär och mellan jobbet och gympassen så är det lite drama och mycket skvaller som sker. Livet pendlar mellan att vara toppen till att vara hemskt, Indien mellan att vara fantastiskt till att vara ett helvete.

Efter fyra månader kom något som måste ha varit det stadiet man förväntas nå efter ett tag i ett helt nytt land. Det jobbiga stadiet. Det är när man börjar tycka att saker är jobbiga, fel och ”inte som hemma”, när man börjar störa sig på det och undra vad man gör här egentligen.

Jag har haft hemlängtan på senaste tiden, jag har känt att, snart åker jag nog faktiskt hem. Inget dramatiskt beslut eller tanke utan bara ett faktum, det här räcker för mig nu. Men så är jag ju van att lämna efter 4-5 månader. De senaste åren har jag levt i tidsblock på just 4-5 månader. Jönköping-Kanada-Sverige-Nya Zeeland-Jönköping-Indien… och nu redo för nästa destination?!

Grejen är, jag kan inte tänka mig en framtid i Indien – men sanning är ju också att, jag kom inte hit för att bosätta mig för framtiden?! Jag känner ju väldigt mycket, fram och tillbaka och upp och ner och upp igen. Jag tror att det kan vara ett stadium jag passerar. Kanske är det nyttigt att bita ihop när livet känns tufft och inte ta närmsta plan och närmsta utväg mot ett nytt äventyr?
____________________________________

Men om man inte trivs särskilt bra, på jobbet eller i staden, då kan man lika gärna hoppa på ett annat tåg. Och följa magkänslan, det ska man alltid göra, oavsett vad resten av världen säger!

20140128-064208.jpg
Visst hade jag en anledning att stanna… Men om kärleken ska fungera, måste vi också fungera.

Dagen när jag lämnade Indien.

Det var en vacker dag, så skulle jag vilja beskriva det. Efter en skön sovmorgon åt vi frukost, det som vi ätit så många gånger tillsammans, mjölk och Kelloggs.

Det var något jag ville köpa innan jag åkte hem, en liten ko från butiken i hotellet Casino. Det är en liten bit att köra dit men det kändes som den perfekta saken att göra, åka bakom N på hans scooter och bara njuta och ta farväl av Kochi.

På vägen stannade vi och drack någon juice som var helt perfekt. Var så törstig efter kvällen innan…

20140117-073741.jpg20140117-073807.jpg20140117-073822.jpgÄlskar att de har små stånd längs vägarna där de säljer juice och kokosnötter. Det var någon mix med lime, Green Apple (någon konstgjord smak) och frön som svällde i vätskan.

Efter vi köpt den lilla kossan åkte vi till Cocoa Tree, caféet i Panampilly Nagar som nyligen flyttat och blivit toppenfint med en asbra meny. Vi delade på en tallrik med massor av grillade köttiga saker och pratade om fina saker.

På eftermiddagen så försvann N en stund. Sen kom han tillbaka med ett litet paket i tidningspapper. En indisk flagga! Det enda jag inte hittat som jag ville ha. Jag behöver ju en flagga från alla de länder jag bor i, så är det bara.

20140117-073837.jpg

Och så fick jag krama några fina vänner hejdå. Sådant är ju aldrig särskilt trevligt, men man får ju vara glad för vilka fina stunder man haft ihop.

20140117-073932.jpg

Vårt rum blev rätt tomt när jag packat ihop mina saker och det är ju inte jättesvårt att säga hejdå till rum, om man inte tänker på alla minnen som kommer från det där rummet förstås.

20140117-073947.jpg

Det fanns ett ställe i matväg som jag ännu inte hunnit testa, Pai Dosa. Dosa var det första jag åt när jag kom till Indien och det skulle även bli det jag åt innan jag åkte hem. Det finns en vanlig sorts dosa men här har de cirka 50 olika och även en söt med choklad! Wow. Vi delade på den med choklad och en med tomat, lök och något mer.

20140117-073958.jpg

Innan vi åkte hem svängde N plötsligt åt ett annat håll och vi hamnade där allting en gång började. Vi stannade utanför Link Heights och tittade upp mot 16D. Lägenheten jag bodde i juli-oktober. Där skedde vår första kyss och många stunder hade vi spenderat där tillsammans. Blev så fruktansvärt sentimental och såklart rann tårarna. Vi åkte vidare och stannade till vid restaurangen där vi åt middag tillsammans första gången, hans kompis jobbar där så vi sa hej och hejdå och drack en apelsinjuice.

20140117-074226.jpg

Sen hade vi knappt en timma att kramas så mycket som möjligt innan taxin kom. Och tårarna fanns alltid väldigt nära men jag var också så glad, glad över allt jag fått uppleva och så. Pepp inför framtiden. Visst vill man titta upp mot himlen och säga åt vilka krafter som nu än finns där ute, låt mig alltid vara såhär kär.

Indien lärde mig hur man förhandlar.

Idag passerade jag och min N slumpmässigt en bokmässa där vi promenerade runt en stund. Jag älskar ju att bara titta på böcker. Det som fångade min uppmärksamhet mest dock, var det lilla ståndet med smycken!

N satte sig på en plast stol och jag började pilla på alla smyckena. Då frågar damen som säljer smycken ”you’re her guide right?” och tittar på min stiliga pojkvän. FACE PALM! Hade väntat på att detta skulle inträffa. Samma sak hände nämligen min europeiska väninna som också har en indisk pojkvän när de reste i norra Indien. Jag började skratta och förklarade, att nej denna unge man är min pojkvän. Jösses vad hon ursäktade sig och jag skämdes lite för hennes skull… ;-)

När jag valt ut ett gäng smycken började förhandlandet, som alltid. I hope you will give me a good price now, since I bought so many of your things! Of course, of course. Hon drar av femtio rupees här och femtio rupees där, vi prutar ner priset för två par örhängen, når en slutsumma och trots att vi fattat att det är ett hyfsat rättvist pris lyckas vi få ner det 50 rupees ytterligare. Varpå hon frågar how many years have you lived in Kochi? Bara ett halvår svarar jag och ler. So you learned how to bargain in six months? med en imponerad ton. Och jäklar vad stolt jag var då!

Jag har alltid varit en urusel förhandlare men jag har äntligen lärt mig hur det fungerar, hyfsat bra i alla fall. Jag har lärt av en mästare, min N, han är helt oslagbar. Vi prutar på överpriser och betalar mer när vi får ett schysst eller till och med underpris. Bra karma!

20140108-174248.jpg

Och så drack vi sockerörsjuice med ingefära och lime – mums!