Indien lärde mig hur man förhandlar.

Idag passerade jag och min N slumpmässigt en bokmässa där vi promenerade runt en stund. Jag älskar ju att bara titta på böcker. Det som fångade min uppmärksamhet mest dock, var det lilla ståndet med smycken!

N satte sig på en plast stol och jag började pilla på alla smyckena. Då frågar damen som säljer smycken “you're her guide right?” och tittar på min stiliga pojkvän. FACE PALM! Hade väntat på att detta skulle inträffa. Samma sak hände nämligen min europeiska väninna som också har en indisk pojkvän när de reste i norra Indien. Jag började skratta och förklarade, att nej denna unge man är min pojkvän. Jösses vad hon ursäktade sig och jag skämdes lite för hennes skull… ;-)

När jag valt ut ett gäng smycken började förhandlandet, som alltid. I hope you will give me a good price now, since I bought so many of your things! Of course, of course. Hon drar av femtio rupees här och femtio rupees där, vi prutar ner priset för två par örhängen, når en slutsumma och trots att vi fattat att det är ett hyfsat rättvist pris lyckas vi få ner det 50 rupees ytterligare. Varpå hon frågar how many years have you lived in Kochi? Bara ett halvår svarar jag och ler. So you learned how to bargain in six months? med en imponerad ton. Och jäklar vad stolt jag var då!

Jag har alltid varit en urusel förhandlare men jag har äntligen lärt mig hur det fungerar, hyfsat bra i alla fall. Jag har lärt av en mästare, min N, han är helt oslagbar. Vi prutar på överpriser och betalar mer när vi får ett schysst eller till och med underpris. Bra karma!

Och så drack vi sockerörsjuice med ingefära och lime – mums!