Det är en plats man känner till. Man har hört berättelserna, jargongen och det är som om allting går på repeat. Folket är som folket alltid varit. Inte så att det inte hänt saker, det har det förstås. Men på
Dimman ligger tjock och mystisk över Gällivare när vi lämnar centrum en lördag morgon i oktober. Dagen innan föll den första snön och i skogarna ligger fortfarande ett mycket tunt snötäcke kvar. Vi tar vägen genom Malmberget, svänger förbi det
Norrbotten, svenska Lappland, de nordligaste delarna av Norrland… Ja, det här området, stort till ytan och obesökt av de flesta söderbor, bär på mer naturskönhet än du hinner uppleva på, ja kanske en månad eller fler. Kanske en livstid. Det
Vad har de senaste många långa månaderna gjort med oss? De har tvingat oss att se oss runt i vår närmsta närhet. Man kunde tro att folk, särskilt i mindre städer, hade koll på ortens mest spännande guldkorn. Men människan
Du ser den branta väggen torna upp sig till vänster när du lämnar Gällivare och kör mot Porjus. Söderut längs E45:an, den väg du tar för att komma till Jokkmokk, eller Boden. Den väg jag åkt så många gånger att
Vintern i Stora Sjöfallet är mäktig, hösten är något alldeles speciellt – faktiskt kanske den absolut vackraste årstiden här. Och sommaren då, hur är sommaren i nationalparken ett par timmar väster om Gällivare? Dagen innan midsommarafton åkte vi upp till
Det är en halv höst och en påbörjad vinter. Det är veckor som aldrig skulle blivit av om det inte var för detta underliga år. Det är så många veckor att de där klaustrofobiska minnena från lägenheten hemma i Finland
Inte visste jag när jag klev på det där tåget den 15 september att jag reste mot vintern. Tanken var ju att jag skulle varit hemma i Helsingfors för en vecka sen. Tur att tanken blev annorlunda. För vintern! Den
Blå lagunen här i Gällivare. Det skulle kunna vara ännu ett av stadens guldkorn, precis som Djävulsklyftan. Men det är snarare dess motsats. Ett icke-tips. Om det inte är en snudd på dystopisk utflykt du är ute efter förstås, och
Fyra veckor (lite drygt) har gått sen jag landade i den där lägenheten full av ensamhet i min hemstad Gällivare. Fyra veckor som inte känns som en särskild lång tid alls. Det enda som känns är saknande, efter honom. Såklart.
Lika mycket som jag älskar att åka hem till mormor, så älskar mormor att få besök. Och lika mycket som jag gillar hennes mat, gillar hon att laga och bjuda på den. Allt hon lagar är så gott. Hemligheten är
Vänta va, Djävulsklyftan? Nej, den har jag inte hört talats om. I alla år som jag bott i den här staden. Med alla mil jag vandrat längs med gatorna och Dundret-berget. Man kan tycka att jag borde känt till Djävulsklyftan
Vill du ha tips och tankar från en strategisk och kreativ marknadsförare? Allt ifrån SEO och content till personliga åsikter och berättelser.
Gör som 1000+ andra och skriv upp dig på mejllistan:
Copyright 2022 © Jennifer Sandström