I staden där tonårsminnena finns överallt

Tisdag. Tjugo minuter innan tåget ska gå, jag lägger ner det sista i väskan, tar på mig skorna och går runt ett varv i huset för ett sista hejdå. Ett sista för den här gången. Åker genom stan och ser de slitna fasaderna blandas med de nybyggda och väldigt enkla fasaderna. En stad som vill så mycket, men som inte riktigt lyckas. Det känns lite märkligt som det alltid gör. Hur en plats kan kännas så hemma och så självklar, så trygg men också klaustrofobisk (det var här jag inte kunde andas, det var härifrån jag alltid hade längtat bort, alltid). I vartenda hörn av den här staden gömmer sig minnen, mestadels från tonåren. En av de där sista nätterna när vi tog studenten och alla ramlade runt på en helikopterplatta i midnattssolen. När vi snurrade runt i en bil och åt chips den där kvällen som han skulle lämna staden för alltid och ta mitt hjärta med sig. Hur bra vänner vi var och nu när jag ser dig på ett café så hälsar vi knappt, vi säger knappt hej. Jag går snabbt genom mataffären och undviker att möta blickar som jag inte vet hur jag ska besvara.

En vy mot det där berget, Dundret, i Gällivare. En mobilbild som togs en sommar för några år sedan.

Istället låter jag naturen ta hand om mig. Vandrar genom skogar och upp på berg, åker ut med en skoter, gömmer mig bakom skidglasögonen och svischar ner för backarna. Backarna vars ekonomiska situation avslöjar att de kanske inte alltid kommer finnas kvar. Backar som ropar på hjälp till ett samhälle som lyssnar men inte kan agera. Medan minnena från en tid som nu är glömd passerar i någon sorts periferi. Jag älskar att tänka tillbaka på det, men jag saknar ingenting av det.

Och egentligen spelar ingenting någon roll. För det är inte jag som bor här, jag hälsar på och sen säger jag hejdå, igen och igen.

Ännu en mobilbild. Samma sommar. Från bergets topp, i den magiska midnattsolen. 

En vintrig dagsvandring till Åke på Toppen – 824 m ö.h.

Jag har hunnit med både det ena och det andra under mina två veckor här uppe i Gällivare och lyckats få en bra mix på alltihop. Jag har hängt med vänner och med familj och släkt, ätit massor av gott men också varit väldigt aktiv. Slalomåkning, längdskidåkning och sist men inte minst, långa powerwalks med min vandrar-pappa. Påskhelgens sista dag blev dessutom helt strålande fin och magiskt vacker. Redan på söndagen bestämde vi oss att vandra upp på Dundret, trots att det var lite moln och lite blåsigt. Men när det var klarblå himmel även på måndagen kunde vi inte hejda oss, och tog en andra tur upp på fjället.

En vintervandring upp på Dundret

Bara några kilometer från Gällivares stadskärna, när man kör längs med E45:an och passerar avfarten mot Dundret, så hittar man en väg som vanligen omnämns som 5:an. Vi antar att namnet kommer från att det är en 5 kilometer lång väg som tar dig upp på Dundrets topp. Under sommarhalvåret kan du åka bil upp och äta våfflor i Toppstugan och på vintern pistar de vägen och du kan antingen ta på dig skidorna eller vandra upp med dina apostlahästar. Vi valde det senare och bonusen är att du får motion även på nervägen.

Att hitta rätt fokus med kameran är inte alltid en enkel uppgift, här lyckades pappa ta flera bilder på mig, men endast fånga träden i fokus – nåja, det är ju charmigt det med. #art

Fem kilometer i uppförsbacke är sjukt bra träning och utsikten när du väl kommer upp är oslagbar. Här uppe gömmer sig de vackraste av vyer. Herregud vad jag älskar det.

Under vinterns finaste dagar är det många som går och åker här. Många går med stighudar på skidorna och glider sedan snabbt och smidigt nedför pisten igen. Jag tycker det är himla härligt att vandra, och ett tips är att vandra med stavar, det är skönt och hjälpsamt i backarna som emellanåt känns som om de aldrig ska ta slut, särskilt sista 1.7 kilometrarna är rätt tuffa.

Jag har vandrat här mestadels på sommaren tidigare och det är en lika fin promenad. Det är så härligt att känna pulsen gå upp och fokusera på att sätta ned den ena foten efter den andra och för varje höjdmeter kunna vända sig om och blicka ut över en vy som blir vackrare och vackrare.

Under dag 1 på söndagen tog det oss ungefär 1 timma och 45 minuter att ta oss upp från parkeringen till toppen. Dag 2 däremot klarade vi det på 1 timma och 15 minuter. Det var alltså ungefär en halvtimmas foto- och vilostopp under första dagen som vi inte unnade oss den andra dagen.

Som ni ser på de här bilderna ovan var det också lite mulet, men bilden här nedan är från måndagen när himlen var klarblå och det var nästan vindstilla även höst upp på toppen.

Magiskt, eller hur?

Strax efter den här vyn ↑ börjar de tuffaste och sista 1,7 kilometrarna med riktigt seg lutning, innan du tillsist når fram till toppen och stugan. ↓

På bergets topp: Åke på Toppen

Uppe på toppen finns alltså en liten stuga med det lustiga namnet Åke på Toppen (döpt efter mannen som på 50-talet började servera kaffe upp i stugan). Där håller Frilufsfrämjandet med kaffe och pepparkakor för alla skidåkare och vandrare som tar sig upp under vinterns röda dagar. Och det känns både ljuvligt och välförtjänt att få gå in i stugan och vila benen lite, värma sig och dricka en god kopp kokkaffe.

Kokkaffe direkt på den vedeldade spisen ♥

↑ Alla som vandrar upp till Åke på Toppen under vinterhalvårets alla röda dagar, alltså söndagar och helgdagar, (oavsett väder och vind) belönas med en röd, vacker toppluva! Och alla som tagit toppluvan finns samlade och dokumenterade på stugans väggar. Jag kan bara tänka mig vilka ruggiga väder många av de som fixar en sådan luva måste ha tagit sig igenom, snacka om målmedvetenhet och vinnarskalle (eller möjligen ren galenskap).

Vandrar-pappan har dock inte gett sig på någon toppluva, ännu. Men däremot vandrar han gärna 44 kilometer en gång per år under den årliga Rallarmarschen. Man får välja sina strider.

Alla besökare får också skriva in sig i en gästbok. Jag var förmodligen lite unik med mitt ”Helsinki”. 

Pigga igen efter en kopp kaffe och pepparkakor, och vi är redo att vandra ner igen. 

Halvvägs upp: Dalstugan

Det finns även en mysig liten stuga med namnet Dalstugan, som ligger ungefär halvvägs upp på fjället. Här gjorde vi ett stopp på nervägen bara för att säga hej. Så om du inte känner för att ta dig till toppen kan du nöja dig med ett besök där, eller kila in på nervägen som vi gjorde.

Friluftsfrämjandets symbol.

Vädjan till vandrare – ganska fint ändå.

På fjället – med klarblå himmel och vy ända till Kebnekaise

På måndagen när det var Annandag påsk vaknade vi alltså upp till så pass fint väder att vi bestämde oss för att köra en repris av gårdagens Dundret-vandring. Och det var ingenting jag skulle ångra. Mina ben var inte ens trötta utan verkade må bra av att få komma ut och klättra i uppförsbackarna igen.

Grejen med klarblå himmel och klar sikt är att du kan se nästan hur långt som helst från Dundrets topp. Kika närmare på de här bilderna, ser du den vita strimman i horisonten? Det är fjäll alltihop, vackra vackra fjäll i Gällivare och Kiruna kommun. Vi kunde till och med se Kebnekaises toppar.

På den här sista bilden nedan, kan vi precis till vänster skymta ståtliga Kebne. Jag har vandrat några gånger i fjällen, men aldrig i det området. Och jag har egentligen hört att det ska vara mest stenskravel och att det ska finnas platser som är mycket vackrare att se och vandra i. Men det låter väl coolare att säga att man har bestigit Kebnekaise än något annat average fjäll? Så jag antar att det är det som lockar folket dit. Själv drömmer jag lite om Sarek, där jag ska jag vandra en dag!


Så fint avslut fick jag på min påskhelg – tack för det pappsen, Gällivare och Lapplandsfjällen! Hur var er påsk? Var den vintrig, vårig, somrig eller någonting där mitt emellan?

På en skoter ut i lappländska fjällvärlden

Hur det såg ut i veckan när vi hoppade på skotrarna och åkte ut i den snötäckta vildmarken. 

Skoterturer, att packa ihop ett gäng på ett par skotrar och ge sig iväg bort mot öppna vidder, det är ett intresse många här uppe har. Och jag fattar varför. Det är så fint att kunna fara fram över snön och upp på bergstoppar som annars är svåråtkomliga. Så stannar man där någonstans, när man hittar den där platsen i lä som ligger nära en sjö så det går att pimla. Solen skiner nästan alltid och trots att den knappt gjorde det denna dag så fick våra kinder lite färg.

När man kommer fram plockar man upp veden och gör en brasa, för nu börjar det bli dags för lunch. Man tar fram falukorv, mackor, till och med hamburgare den här gången, varm oboy och mormors kanelbullar till efterrätt med en kopp kokkaffe om man har tur. Vi var lite lata och nöjde oss med snabbkaffe. På fjället är det inte så noga, trots allt.

Träden blir allt mindre ju högre upp man kommer och visst imponeras man av hur de kämpar sig igenom de tuffa vintrarna. 

Min mamma, i princip uppvuxen på skotrar och bland fjällen. 

Vi började vår skoterfärd under tisdagsförmiddagen från Tjautjas och satte av mot fjället Kibble (som är lite oklart hur det egentligen stavas). Det visade sig vara lite trixigt att hitta skoterleden då det snöat dagarna innan och ingen kört upp spåret sen dess. Vissa stunder kändes det verkligen som att vi trevade oss fram lite i blindo och det kändes som ett under att vi tillsist hittade rätt och ungefär en timma senare nådde fram till sjön uppe bland de vita bergskullarna.

När maten grillats och ätits upp är det alltid någon som blir lite rastlös och då passar det utmärkt att borra upp ett par hål och pimpla lite. Vi hade också med oss pulkor och sprang uppför backarna som vi sen åkte nedför, det är ett bra sätt att hålla uppe värmen när man börjar bli lite kall. Här ovan kämpar min moster med att komma igenom isen med isborren.

Äntligen igenom isen och vattnet flyger omkring när borren dras upp.

Maggot för att locka fisken. 

Kusin Simon som nyss var en busig liten unge och nu är snart 14, herregud.

Min moster och mamma, det sägs att vi tre är väldigt lika.

Och här sitter jag med ett pimpelspö i handen och njuter av stillheten.

Vi fick några rödingar, men de var pyttesmå fiskar och fick hoppa tillbaka ner i vattnet.

Supercoola kusin Felix 17 år VS kanske-inte-lika-cool-men-väldigt-söt mamma… :-)

Rimfrosten på björkarna, kollar ni lite noggrannare kan ni se att all frostig snö/is är liksom till vänster om grenarna, det blir nog så när det blåser hårt.

↑ Det var på den här supersnabba Polarisen som jag fick sitta bak på under hemresan. Och jäklar, när vi svischade fram över isen i nästan 100km/h, då fick man känna att man levde – vilken adrenalinkick. På en sån skoter, i en sån fart, är det också bäst att man griper tag med sin armar som en koala allt vad man orkar runt personen framför, annars flyger man nog ganska snabbt av.

Och när vi var nöjda så begav vi oss hemåt igen på eftermiddagen. Det är aldrig så fint att få komma in och ta en varm dusch som efter en tur ute i vinterlandet.


Ps. Om du inte vill missa några inlägg eller spara inlägg du gillar så får du gärna följa mig på Bloglovin’ eller gilla min Facebook-sida.

Resebesvikelser – när tåget ställs in pga kyla

Det är inte första gången Statens jävla Järnvägar strular till det med tågtrafiken. Förseningar är vi vana med, vi som bor eller har bott längst upp i Sverige. Men att ställa in tågtrafik under ett helt dygn, för att det är trettio minusgrader? Det är att uppnå helt nya nivåer av kaos och besvikelse. Framför allt besvikelse.

För idag anländer jag till Stockholm, för att hänga med min älskade pappa som bor alldeles för långt borta och som jag träffar alldeles för sällan. Så när vi äntligen bokar in en helg och tänker mötas upp halvvägs, blir det årets kallaste vecka och tågen står still och flygen flyger inte heller för de gör de inte ofta från Gällivare. Så pappa Göran, han blir kvar i norr, så även alla andra resenärer som planerat en helg i Stockholm eller någon annan stans i världen.

Gällivare, antingen så bor du kvar där och stannar där – eller så flyttar du, för att bo där och försöka resa därifrån är uppenbarligen lättare sagt än gjort.

Det säkraste sättet att ta sig till/från Gällivare är att flyga till någon av de ”närliggande” flygplatserna. Antingen 15 eller 25 mil bort, till Kiruna eller Luleå. Då krävs dock någon form av transport därifrån…

Men med tanke på hur många gånger jag och min familj rest till och från Gällivare så är det inte jätteofta det sker (det värsta som hänt är trots allt när SAS tappade bort min brors rullstol…). Dessutom har jag överlag haft mestadels tur med mitt resande (peppar peppar) och kanske ska vi alla få smaka på vår beskärda del av kakan?

Jag och pappa i Reykjavik 2008.

Så nu får jag och min kille försöka skämma bort oss själva den här helgen i Stockholm (vilket aldrig är riktigt lika bra som när pappa skämmer bort oss). Och så får vi planera in en ny resa, eftersom det viktigaste vi har är varandra och att hälsa på varandra är sånt vi bör prioritera. 

Småstaden i ett nötskal.

Det finns något jag kan sakna med norr och det lilla samhället Gällivare, ja utöver vårsolen och snön i mars-april. Och det som jag kan sakna är att det är så enkelt och även att det är så nära till allt.

Här är exemplet på enkelheten.


Man svänger förbi någon på en kaffe, kravlöst och extremt opretentiöst. Man frågar till och med om det kommer att bjudas på kaffe?? Och så ber man gästen svänga förbi OK och köpa en mjölk. Haha, jag älskar detta!

Sen så det här med att du kan promenera runt hela samhällets ”stadskärna” på en timma samtidigt som det är 3 timmar i bil tills närmsta större stad. Det första gillar jag. Gillar att bara ”gå ner på stan” fem minuter bort till fots. Att någon alltid bor nära eller till och med granne. Här kan jag sitta en halvtimma på bussen bara för att komma någonstans, i Gällivare hamnar jag ute i fjällbyn Tjautjas om jag kör 30 minuter norrut.

Jag tänkte på det igår när jag betalat 70kr för bussresorna till och från stan, och spenderat en timma på att ”färdas”. I don’t like it.

Så på ett sätt är jag nog en småstadstjej…

254717_10150254215412155_4477090_n

… som plockar hjortron i skogen. Eller kanske bara bekväm?

Hemlängtan.

Lapland Airport och planet som tar mig till Stockholm och så nästa plan som ska ta mig hem till staden där jag bor. Elva dagar i Gällivare och jag är så himla redo att flyga hem. Det har varit en djävulskt fin vecka och jag är fylld med så mycket lycka i min kropp. Och tacksamhet, oändligt med tacksamhet. Tacksam för föräldrar och familj och släkt och vänner och pojkvän och all den kärlek en människa kan få uppleva. Tänker på alla år som gått och var jag hamnat. Ser minnesbilder från det förflutna och ser alla som fastnat i det där. Men de verkar också nöjda och vem är jag att döma egentligen?

Det smärtar inte att lämna, vi har blivit så olika du och jag. Vuxit ifrån varandra litegrann. Du berättar samma gamla historier och jag öppnar knappt munnen. Mina äventyr och känslor, alla berättelser som finns inom mig, de blir betydelselösa här. Och nu när jag lämnar så längtar jag hem, längtar efter den större staden, för jag trivs så himla bra där.

Kanske är det ett slags rop på bekräftelse, se mig och säg att det är okej. Kanske är det bara ett konstaterande och en lättnad.

Men nu är det sagt och Gällivare, jag vet ärligt talat inte när vi ses igen. Flytta söderut snart, pappa och mormor, det är bara ni kvar.

Gällivare

En arktisk småstad i världsklass, enligt någon.

Hundspann i vinterparadiset. 

Hundspann i Gällivare, Avvakko

Jag har varit så lyckligt lottad den här senaste veckan att jag fått vara ut på två turer med hundspann. Först med pojkvän, mamma etc. under påskhelgen och sedan i fredags med pappa och så mina ”internet”-vänner som kommer från södra Sverige. Det är kanske inte något man egentligen gör när man bor här i Gällivare, man åker nog mer skidor och skotrar som man har lättillgängligt.

Men alltså, jag skulle rekommendera alla den upplevelsen, att åka hundspann! Det är så häftigt och roligt, samtidigt som det är rogivande och fantastiskt vackert. Dels får man träffa och hänga med hundarna och möta deras personligheter, och dels får man i vårt fall hänga med det fina paret Sabine och Ronny som driver detta ute i Avvakko.

Vi kom ut till den lilla byn utanför Gällivare och fick börja med att sätta fast alla hundar i sina selar och på hundspannen. Sen hade vi en genomgång om hur man körde släden och så gav vi oss i väg ut i vinterlandskapet!

hundspann Gällivare
åka hundspann vinter upplevelse GällivareDen andra bilden är jag och min kompis Josefinas pojkvän, de är härligaste paret från Lund. Jag fick börja köra i fredags, jag var ju redan veteran då ;) På tredje bilden är jag och min Mumin när han körde släden förra helgen.

Det kände först lite läskigt att lilla jag skulle stå bakom den här släden när de fem-sex hundarna skulle dra iväg med oss. Om man inte bromsade så kunde de lätt dra iväg med en – och sen måste man vara uppmärksam och respektera hundarna och deras behov. Men när jag väl vågade prova så var det såå roligt! Och bara att sitta på hundsläden är nice.

Man sitter där och beundrar naturen medan hundarna exalterat springer fram genom skogar och över isar. Sedan så kom vi tillslut fram till en liten rastplats mitt ute i skogen där vi stannade till. Där gjorde vi en eld och så grillades det korv och kokkaffe, såklart. Älskar verkligen att sitta vid en sprakande brasa i gassande solsken med fint sällskap, just såhär på vårvintern.

hundslädevinter Gällivarevinter Lappland

Och snön här just nu är perfekt skare-snö, vilket innebär att man kan promenera rakt ut på vilken snö som helst utan att sjunka. Största delen av vintern är man mer begränsad till preppade spår som skoterleder eller skidspår, men nu är man ganska fri att utforska vintermarkerna om man önskar :-)

snö vinter
Det är ganska fint att mysa omkring i varma och sköna vinterkläder!

Efter korven och lite fika och intressanta samtal så fortsatte vi hemåt med hundarna igen. Båda sällskapen var extremt nöjda efter den magiska turen! Här på bilden är det framifrån Josefina, jag, min pappa och så Sabine som kör den stora släden.

hundspann i norrlandhundspann avvakko

Vill du åka hundsläde eller hundspann i Gällivare?

Lämna en kommentar till det här inlägget eller kontakta mig direkt så kan jag föra vidare kontaktuppgifter till Sabine i Avvakko så kan ni boka hundspann direkt! Eller så hittar du mer information här på deras hemsida (RC’s turism & fordonsservice, lite alltiallo kan man säga). De är flexibla och ordnar turer efter era önskemål. Men det är en perfekt turist-upplevelse för den som besöker Norrland och turistar i Gällivare! Eller kanske om du bott här hela livet men inte ännu testat på att åka hundsläde? :-)