Vill inte åka hem

Fyra veckor (lite drygt) har gått sen jag landade i den där lägenheten full av ensamhet i min hemstad Gällivare. Fyra veckor som inte känns som en särskild lång tid alls.

Det enda som känns är saknande, efter honom. Såklart. Min T, min Mumin som jag så ofta kallade honom i begynnelsen.

Fyra veckor i Gällivare. Det är oceaner av tid. När kan jag senast ha hängt lika länge i den lilla stad som både är hundra procent trygg och hundra procent går mig på nerverna? Sommaren 2012 kanske? De där vilda bekymmerslösa dagarna. En tid mellan två länder, Kanada och Nya Zeeland. En högst underlig tid, ett märkligt år. Ett fantastiskt sådant och ett fruktansvärt.

Men den här veckan vaknar jag någon annanstans. Hemma hos storebror. Ungefär 24 mil söder om Gällivare, i kuststaden Luleå.

Två röster från köket väcker mig någon gång vid sju. Jag somnar om. Vaknar till smattret från tangenterna i rummet intill en timma senare. De där tangenterna som skriver några av SvDs mest hyllade ledare.

Sängen känns skönare än sängen hemma. Och på fötterna har jag yllesockar. Det var mormors tips när jag sa att jag sover oroligt. Har du sockar på dig? Ta på yllesockar! Och lovikkamössa, la hon till fast bara på skämt och skrattade gott.

Jag vill inte riktigt åka hem till Finland ännu.

Och det förstår ni väl. Ni ser ju. Jag har hamnat i NARNIA.

Så det gör jag inte heller!

Istället bokar jag om min tågbiljett, och stannar månaden ut.

Kanske hinner snön komma (det ska den faktiskt göra), kanske hinner löven söderöver ramla av helt innan jag är tillbaka. Kanske kommer det då tillsist i alla fall vara skönt att få ett andrum från Sverige. Det får vi se.

Följ:
Jennifer Sandström
Jennifer Sandström

En personlig blogg om resor, företagande, marknadsföring, skrivande, böcker, foto och annat som rör vardagen i Helsingfors (ibland i Gällivare och Göteborg) och på resande fot.

4 Kommentarer

  1. 17 oktober, 2020 / 12:25

    En gång emigrant, alltid emigrant, som man kan kalla dig nu. Med det menar jag att var man än bor så finns det alltid en viss längtan tillbaka till ens hemtrakt eller för den delen, tillbaka där man en gång bodde utomlands. Såtillvida att man inte vantrivdes stort. Jag bodde många år i Malmö och Malmö fortfarande Min Stad.

    • Jennifer Sandström
      Författare
      21 oktober, 2020 / 13:32

      Jaa, det är något som jag försöker vänja mig vid. Brukar trösta mig med att jag inte skulle vara 100% tillfredsställd om jag hade stannat kvar på samma plats alltid heller 😅

  2. Frasse
    18 oktober, 2020 / 15:57

    Hej Jennifer, nu har jag smygkikat på din blogg i flera månader så nu tänkte jag att det var dags att lämna ett litet avtryck. Jag är jätteimpad av både skrift och bild. Och precis som du så är jag utflyttat från Gällivare. Jag växte upp där från typ 10-20 års ålder på 80 talet och har sen dess rullat vidare (som den proverbiala stenen utan mossa). Först till Uppsala trakten och sen vidare till västra USA. Mina föräldrar flyttade söderöver i början på 00 talet så nu har jag ingen riktig ”anledning” att åka så långt norröver. Men det är därför jag har fastnat för din fina fina blogg. Jag älskar alla inläggen men extra mycket dom från Gällivare, som visar samhället och allt det vackra runtikring. Tack för dem!

    • Jennifer Sandström
      Författare
      21 oktober, 2020 / 18:27

      Hej Frasse! Oj tack så mycket. Vilka ord! ☺️
      Och vad spännande att höra din historia. Är du kvar där borta i väst alltså?
      Välkommen hit till bloggen iaf, glad att kunna bidra med det. Snart kommer ett inlägg med den första snön som landat här i dagarna!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


Söker du efter något?