7 dagar av ensamhet

Jag vet inte hur det är med er. Men efter den här våren (ÅRET?!) av för mycket umgänge med för få personer, så l-ä-n-g-t-a-d-e jag efter att få komma upp hit till norr och bara försvinna in i ensamheten några dagar.

Alltså, jag älskar min kille, men jag vill faktiskt inte umgås med honom 24/7. Det vill inte han heller. Och från alla tidigare år är jag van att med jämna mellanrum vara borta 1-3 veckor. Så, det här året var en utmaning på det viset.

Efter en natt på tåget och nästan fyra timmar med bil så landade jag äntligen i Gällivare. I en liten lägenhet. Helt ensam. Och oj! Så ljuvligt. Första dagen var som ljuvligast.

Det är ju något speciellt med att få välja själv vad man ska göra, vad man ska äta, när man ska göra det.

Diverse personer (läs: mamma, pappa och mormor) försåg mig dessutom med så mycket mat att jag fick kämpa för att hinna äta upp allt. (På önskelistan stod också falukorv, för det hade jag inte ätit på 6-7 år eller nåt.)

Dieten här uppe är en annan än vad jag vanligtvis är van vid. De finaste råvarorna och mycket lite vegetariskt. Fast mormor hade gjort en väldigt god sallad på rödbetor, mango, lingon, äpplen och salladsost! Och så salladsblad och potatis från hennes egna land.

Köttsoppa, varmrökt lax, lammstek, morotskaka, hembakat bröd och så frysta hjortron och blåbär.

Och västerbottensostpaj med kantareller som pappa gjort!

Men sen gick det stadigt neråt. Den där fantastiska känslan av ensamhet. Eller okej, det lät brutalt. Så hemskt var det inte. Jag tyckte det var ganska skönt flera dagar. Men hur lång tid tar det att vänja sig? Vid att ja, främst sova, ensam? Kan det vara så att vissa av oss inte är skapta för det?

När mörkret kommer slår mina öron på en högre växel. Och det finns inget värre än att vakna av ett ljud i natten, och inte veta VAD DET VAR SOM LÄT. Det kan ju ha varit precis vad som helst. Trots att det inte är ett ljud som väcker mig, är jag på helspänn när jag vaknar mitt i natten om jag är ensam. Och egentligen känns det som om jag är på helspänn till och med när jag sover.

Dagarna av jobb, lugn, promenader och mat var i alla fall så som jag önskade.

Och jag tog det så väldigt lugnt. Förbjöd mig att jobba under helgen. Såg hundra avsnitt av Rita på Netflix. Lite andra dokumentärer. Läste. Skrev i ett block. Hade fotbad och ansiktsmask!

Det var också en utmaning i det stora hela. Att bo själv en vecka alltså. Den typen av experiment jag gillar. Vad händer med oss när vi utsätter oss för olika saker? Det hände egentligen inte jättemycket. Jag stannade av lite. Men jag vet också att jag kan vara ensam (JAJA kanske inte i ett HUS ute i skogen, men i en LÄGENHET i stan). Jag kan till och med vara uttråkad. Bara ligga i en fåtölj och stirra upp i taket.

Men den främsta lärdomen är att 1-2 dagar ensamhet är en bra mängd. Och jag känner mig absolut inte redo för att övernatta själv i ett ödsligt hus i skogen (eller ens i stan!) Min värsta tanke är faktiskt att jag skulle behöva sova själv i stugan i Lappträsk – jag skulle hoppa in i bilen och köra iväg. För OM det finns spöken, DÅ finns de där. Temat spöken måste vi kanske snacka en annan gång.

På tisdagen, efter 7 nätter på egen hand, packade jag ihop min saker och checkade in hos pappa. Det var skönt, tryggt – och sååå lyxigt.

Följ:
Jennifer Sandström
Jennifer Sandström

En personlig blogg om resor, företagande, marknadsföring, skrivande, böcker, foto och annat som rör vardagen i Helsingfors (ibland i Gällivare och Göteborg) och på resande fot.

2 Kommentarer

  1. 2 oktober, 2020 / 18:27

    Det låter som rena drömsemestern den där ensamveckan! Bara ta det lugnt och koppla av och få läckerheter serverade, om inte på fat, så i tydligt mäkta förpackningar. Jobb i lagom mängd. Och jo, jag tror att det är viktigt att få egentid ibland. Bara få vara eller ägna sig åt det man gillar mest. Stärkt kommer man tillbaka till sin partner, släkt och vänner.

    Jag skulle gärna testa att vara isolerad på en ö en månad. En ö/holme här någonstans i Kvarken eller längre norrut i Bottenhavet. Med vissa bekvämligheter naturligtvis. Jag tror att jag skulle klara det och också till och med uppskatta det. En annorlunda upplevelse.

    Det där med att bo ensam i ett gammalt hus, med skogen nära inpå, har jag provat på i över 20 år och det går utmärkt. Åtminstone för mig. På tal om ljud i mörka natten så var det minsann ljud i mängd och massor den natten när stormen Aila drog förbi här för drygt två veckor sedan. Fast det är kanske inte sådana ljud du ängslas för, även om de var högljudda, utan mera lågmälda oförklarliga ljud?

    • Jennifer Sandström
      Författare
      2 oktober, 2020 / 19:53

      Ja det var som en lyxig retreat!!

      Haha. Kanske skulle jag också vänja mig vid ensamheten till slut? Efter 4 veckor? Eller månader…

      Nej det är nog ALLA ljud som är läskiga. Och en storm skulle vara ännu värre. Gud 😂

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


Söker du efter något?