Vykort från Lappträsk, Norrbotten

Den här platsen som bär på hundratals av barndomens sommarminnen. Hur skulle det kännas att kliva in genom de gamla dörrarna efter alla dessa år? Vilka känslor skulle det väcka?

Allting är bekant. Varenda lukt i vartenda rum. Ljuden när dörrar öppnas och stängs. Hur golv och mattor känns under fötterna. Trappsteg som knarrar. Färger och mönster på tapeter och tyger.

Och jag minns allt med så mycket kärlek.

Det var här små fötter sprang fram över gräsmattan, på stenplattorna, förbi bodarna, ner till bastun och bäcken, upp till den lilla lekstugan. Svalorna flög in och ut ur boet precis ovanför den gröna dörren till huset och man fick nästan akta sig för att inte krocka med dem. Trollsländorna var som hämtade ur sagorna, de var så stora och farmor berättade att hon alltid varit rädd för dem som barn. Det hade funnits gott om dem här redan då.

På morgnarna vaknade vi till sommarlovsmorgon på tv:n. Åt farmors frallor med hennes gravade lax på till frukost. Resten av dagen ett äventyr.

Det fanns så mycket spännande här. Det stora skafferiet som man kunde gå in i och behövde klättra upp på en pall för att nå upp. Där fanns gamla burkar, brickor, mått, vågar och annat som påminde om den tid som funnits innan min. Och vinden, den var läskig.

Det var mycket att akta sig för. Den stora vägen, den vilda bäcken, det glödheta bastuaggregatet och källarluckan i köksgolvet som man inte gärna ville trilla ner i.

Utomhus var det svarta och röda vinbär, hallon, jordgubbar och visst kunde man hitta sju sorters blommor på midsommarafton. En sommar plockade vi varje kväll små gröna blad för mina knäveck som hade sånna utslag som barn får. Farmor kunde alla husmorstips. Hon hade aldrig slickepotten långt borta och allting togs tillvara på. Ett mjölkpaket blev en skärbräda, en servett med flera lager kunde med fördel delas upp.

Farfar älskade skogen och planterade varsin tall åt varje barnbarn på gården. Han höll sig ständigt upptagen med något, snickrade och byggde, skrev och antecknade, och levde efter sitt egna valspråk ”arbeta så länge du kan”. Det var ordning och reda, som den militär han var, men inom honom fanns också en poetisk sida som tog sig uttryck genom pennan.

De var noggranna och sparsamma, farmor och farfar, men alltid så generösa.

Tänk att det var längs den här vägen som farfar kom cyklandes en sommar under 40-talet. Han behövde låna telefonen och vilken tur att det blev just det här huset där han stannade till, huset där farmor bodde.


Ett fint första stopp på vår resa från Helsingfors till norra Sverige. Nu reser vi vidare mot Gällivare, fjällen och sen till Norge.

12 Kommentarer

  1. 1 september, 2019 / 23:34

    Vilket fint inlägg. Jag kan verkligen föreställa mig dig som barn där, du lyckades verkligen måla upp en bild för mig. Och va roligt att du brukade vara där som barn. Min mormor och morfar var från Kalix och jag brukade vara där på somrarna. Har nåt svagt minne om att vi var till Lappträsk och badade. Och massa andra träsk där omkring.

    • Jennifer Sandström
      Författare
      4 september, 2019 / 14:27

      <3 Fint skrivet!! Och ja Kalix är ju inte långt ifrån. Kul att du varit mycket i trakterna. Är faktiskt lite förvirrande för det är flera lappträsk som ligger lite utspridda, haha.

  2. 2 september, 2019 / 05:57

    Åh, sådana inlägg älskar jag! Resor i Norrland, lite nostalgiska glimtar, minnen, naturen, hur folk levde och lever. Detta är alltså din farmors och farfars hus? Det ser så fint och välskött ut att jag antar att någon släkting tar hand om gården. Ändå verkar det vara som om tiden stått stilla. Jag tänker på almanackan från 1982, vaxduken på bordet, tavlan på väggen, möblemanget. Och källarluckan som du skulle akta sig för. Kanske du också fick höra talas om Källargubben som kunde komma och ta en? ha ha. Kanske var det grodblad som du fick på ditt knä? Ett fint valspråk som din farfar hade och så sant det är. Då vet du vilken som är din tall? – Det blir roligt att följa er resa framöver.

    • Jennifer Sandström
      Författare
      4 september, 2019 / 14:31

      Vad kul att höra – tack!! ☺️ Det är farmors barndomshem. Så hennes pappa som byggde det 1925, samma år som hon är född. Och ja det tas hand om av sönerna. Mycket gräsmatta att klippa här bland annat… Ommålat för några år sen också.

      Jag undrade just om almanackan alltid hängt där? Kanske brukade årets senaste hänga ovanpå den. Det är sånt man inte la märke till som barn.

      Haha någon källargubbe minns jag faktiskt inte. Tackolov.

      Grodblad! Googlade det och sånna kan det ha varit! De växer liksom nära marken. Så du känner till deras läkande kraft? ;)

      • 4 september, 2019 / 15:06

        Jag blev också tvungen att googla på på grodblad och upptäcker då att det skrivs både grodblad och groblad. Det riktiga namnet verkar dock vara groblad även om många andra sökkällor också skriver grodblad. Se där blev man tagen ur en villfarelse!
        https://gronarader.se/natur/groblad/

        • Jennifer Sandström
          Författare
          4 september, 2019 / 20:36

          Ah men se där! Tack för upplysningen och intressant läsning :)

  3. 2 september, 2019 / 06:25

    Härlig och kärleksfull text.
    Önskar fortsatt trevlig resa.

    • Jennifer Sandström
      Författare
      4 september, 2019 / 14:31

      Tusen tack!

  4. 2 september, 2019 / 10:51

    Sååå fint! <3 Ni verkar ha det underbart!

    • Jennifer Sandström
      Författare
      4 september, 2019 / 14:35

      Taaaaaack 😘 Hälsningar från bergen i Abisko nu. Har det oförskämt bra!

  5. 3 september, 2019 / 07:44

    Så vacker och stämningsfull text. Hoppas ni får det underbart resten av resan! <3

    • Jennifer Sandström
      Författare
      4 september, 2019 / 14:35

      Tack Mirjam <3

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


Söker du efter något?