Sex veckor senare – hejdå norr

Det är en halv höst och en påbörjad vinter. Det är veckor som aldrig skulle blivit av om det inte var för detta underliga år.

Det är så många veckor att de där klaustrofobiska minnena från lägenheten hemma i Finland bleknar och övergår i en ny sorts hemlängtan.

Så när twingo en lördag packas full så full för att ta med alla mina grejer, min killes grejer (för han kom också upp!) och de stringhyllor, lampor och mattor vi fyndat, för att inte tala om all hjortronsylt och svartvinbärssaft, så är det med förväntan i kroppen. Förväntansfull längtan. Att få komma hem. Bygga på det som majoriteten av tiden på året är mitt hem.

Men de här sex veckorna då. Ett ett årtionde av tid. Så stillsamt på många vis. Inte direkt en umgängesintensiv tidsperiod, även om de flesta svenskar gått in i något sorts ”vi är oövervinnerliga och kan leva som vanligt”.

Jag är mest glad över att jag fått hänga med min familj.

Näst sista dagen tog vi en morgonpromenad runt Nuolajärvi i soluppgång.

Det lilla stora huset där jag vuxit upp.

Fast gud. Jag drömmer om fester! På nätterna alltså, inte egentligen så att jag drömmer om dem. Men jag var på bröllop en natt. Visste inte ens vem som gifte sig och kände ingen av gästerna. På varje bord låg en pappersloppa (ni vet sånna man gjorde när man var liten och själv vek ihop och skrev olika saker i de små rutorna). Man skulle kyssa bordskamraten, och gå på pubbrundor. Ett gäng snubbar gick och handlade och kom tillbaka för att laga tofupasta. Tänkte att wow vilket modernt gäng snubbar. Och tänk er en riktig bröllopsfest! Att få kramas med folk. Bli full. Och inte gå hem förrän sent sent nästan tidigt på morgonen.

Men jag drömmer om annat också. Och jag överlever. När det ena stunden känns som om jag blir bestulen på tid, så känns det i andra stunden som om det är en gåva av tid. Tid att vara, tänka, göra, och bara vara.

Som den här resan till norr. Jag bodde en vecka hos storebror och upplevde ett helt nytt sätt att resa och umgås på. Vi jobbade med våra jobb, vägg i vägg. Åt lunch ihop. Gick in och sa hej till varandra ibland. Berättade något kul, eller frustrerande som hänt. Umgicks om kvällarna. Så kravlöst. Och fint.

Luleå fick överraskande mycket snö.

Och jag minns mest den här staden, Luleå, ur en tonårings shoppingperspektiv. Inte minns jag att här fanns söta hus.

Visst är det något med det här landet i norr? Norrbotten. När jag hör folk prata, vad de pratar om och hur man lever. Det är ett annat liv. Jag gillar det. Tycker att det är både charmigt och mysigt.

Höstig solnedgång inne i Luleå.

Samma hemma hos pappa. Jag jobbade och jobbade. Ibland åkte vi ut redan tidig eftermiddag för att vandra i skogarna. Allt beroende på vädret. På kvällarna bästa sortens vardagsliv. Svensk tv och program fulla av kunskap, åsikter och nyheter. Och god, hemlagad mat serverades till alla måltider. Älg, lamm, och förstås gravad och varmrökt lax. Hjortronglass. Hos mormor fick vi palt just innan vi skulle åka hemåt.

Att resa bort och inte vara ledig, men vara på resa och uppleva vardag. Det är den sortens resor man kan göra nu. När alla ändå jobbar hemifrån.

Och just som nästa coronatornado drog in med rejäl kraft över Svearike så sa vi adjö och farväl vi ses väl till jul igen, och försvann österut. In i tryggheten, in i ordning och reda. In i ett Finland som fångat mig det här året. Bildligt och bokstavligt. Och 100% positivt.

Och så kom vi hem igen. Till vad som fortfarande är höst.