Vandring till Djävulsklyftan – Gällivares okända guldkorn

Vänta va, Djävulsklyftan? Nej, den har jag inte hört talats om.

I alla år som jag bott i den här staden. Med alla mil jag vandrat längs med gatorna och Dundret-berget. Man kan tycka att jag borde känt till Djävulsklyftan tidigare – och att jag redan borde ha gått den korta vandringen på cirka 3 kilometer hit genom vacker skog. Men nej.

Och visst är det en fantastisk sak att kunna upptäcka nya platser i staden som är ens hemstad? Staden som man växte ur. Staden man trodde man visste allt om.

Djävulsklyftan är en ravin som totalt är ett par kilometer lång. Och området där den ligger heter Rävdalen.

Det är inte bara ravinen i sig som är en sevärdhet här, utan det är också skogen. Gammal och idag ganska unik urskog, men som hotas av avverkning. Visst, träd växer upp igen, men skövling av skog påverkar hela områdets alla växter och arter. Apropå det har Sveaskog nyligen blivit ”belönade” med ”Årets Greenwash” – och de bemöter förstås kritiken. Jag vet inte vem som har mest rätt i frågan, men jag vet att gammal skog, en del av den vill jag gärna ha kvar ❤︎

Tydligen kan man också hitta speciella svamparter här! Till exempel goliatmusseron som är en av världens dyraste matsvampar och poppis i Japan.

Promenera till Djävulsklyftan – 6.4 km tur och retur

Så allting började i onsdags, då jag mötte min barndomsvän Elin och hennes lilla dotter här vid början av stigen precis där Koskullskulle slutar och Tjautjasvägen tar vid.

Presentationen av rutten är dock inget vidare. Den här inbjudande starten kunde man ju tänka sig skrämmer iväg folk. Och kanske är det också därför så få hittar hit och det förblivit lite av ett oupptäckt guldkorn i Gällivare. Vad peacetecknet gör där vet jag inte och den klottrade vägbommen ser lite trist ut. Men bry dig inte om det, det blir bättre.

Se vägbeskrivning längst ner i inlägget för att hitta hit.

Med ettåringen på Elins rygg vandrade vi iväg. Då och då ville hon på ryggen själv ner på fötterna och vandra lite. Små ettårsben går inte jättesnabbt, men är desto gulligare.

Små ettåringar vill förstås också gärna ha fika. Och de har kanske inte tålamod för tvåtimmars-promenader.

Så efter ett par kilometer slog vi oss ner för kaffe och fruktmos (eller vad sån där bebismat nu kallas).

Med 1.2 kilometer kvar + hela vägen vi skulle behöva gå tillbaka konstaterade vi att vi nog inte skulle ta oss hela vägen fram. Så vi vände istället.

Så det var dagen jag nästan fick se Djävulsklyftan.

Men skam den som ger sig!

Nästa dag tog jag pappa med mig. Eller om det var han som tog med mig. För han tyckte vi skulle testa att gå till Djävulsklyftan från andra hållet… Som han gjort tidigare.

Problemet var bara att stigen delade sig lite och ja, vi hamnade på villovägar och vandrade till slut utan stig genom skogen. Det är lite tyngre för benen och när vi till slut hittade fram till ravinen som leder fram till Djävulsklyftan så var jag ganska trött. Var dessutom jättetörstig och vatten hade vi inte med oss. Desperat åt jag upp alla blåbär jag hittade och det hjälpte lite.

Men med en knapp kilometer kvar till målet så vände vi faktiskt.

Så det var dag 2 av när jag nästan fick se Djävulsklyftan.

Trots att vi inte denna dag kom fram till det tänkta målet var ändå skogen och den biten av ravinen vi såg lika fascinerande. Glesa tallar, mossiga stenar. Som en sagoskog.

Så blev det fredag och dags för ett nytt försök. Den här gången bestämde vi oss för den ursprungliga enklare rutten! Tredje gången gillt?

Japp! Efter 3.2 kilometer och ungefär 45 minuter (det är lite uppförs när man går upp till ravinen), nådde vi äntligen fram.

När man kommer fram hit så tar den grönmarkerade leden slut och den avslutas med en grön pil som pekar ner mot Djävulsklyftan. Ja utifall att du nu skulle råka missa det här jättehålet.

Och visst är det mäktigt? Där nere porlar vattnet och fortsätter sen söderut längs med den ungefär två kilometer långa ravinen.

Men faktum är att Djävulsklyftan i sig inte nödvändigtvis är häftigare än den andra biten av ravinen som vi sett dagen innan. Och jag skulle nästan vilja rekommendera att gå längs med hela biten. Stigen längs med den stora sprickan är dock lite mer svårvandrad till följd av alla gulliga stenar.

Helt oupptäckt är dock inte detta guldkorn. Vi stötte på ett par tjejer som satt vid grillplatsen precis vid Djävulsklyftan och en man som var ute för att fotografera. Och då var detta en tidig fredag eftermiddag.

Det finns ett par grillplatser precis vid klyftan. Ved får du förstås samla ihop själv av sånt som ligger på marken. Eller ta med dig några klabbar ut i skogen?

Jag vet faktiskt inte vad som är kutym ute i skogarna, men enligt allemansrätten får du ”ta torra grenar, ris, kvistar och kottar som ligger på marken för att till exempel göra upp eld.” Men du får aldrig bryta av grenar från träd (inte heller gärna från döda träd) eller ta stora torra grenar och stammar som ligger på marken – tro det eller ej, men där huserar en mängd insekter och svampar!

Tips: lyssna på det här förvånansvärt intressanta sommarpratet som bl.a. handlar om skogens alla insikter.

Tallarna ❤︎

Vandrarpappan ❤︎

Laven på träden är ett tecken på ren och härlig luft!

Fredagens mest överraskande händelse var den fotograf vi stötte på just här vid Djävulsklyftan. Plötsligt stod vi där och drack kaffe och diskuterade viktiga saker. Och herregud! När hade jag senast en konversation med en främling? Det är sånt jag saknar. Oväntade möten, nya människor. En kort glimt in i någon annans världsbild.

Den trevliga mannen råkade ställa ett par frågor som fick pappa att gå igång på sitt favoritämne (kommunen, pengar och politiker – som den forna ekonomichef han är, och ja min brors specialintresse har sina rötter).

Vi pratade dock om andra saker också under de 45 minutrarna vi stod här och samtalade. Bland annat foto. Och jag fick en liten ahaupplevelse om att jag skulle kunna utveckla min tekniska kunskap runt kameran och fotograferande.

Jag har kommit en bit sen den där första fotopromenaden – men det finns hela tiden nya saker att lära. Natur och saker i rörelse skulle jag gärna bli bättre på att fånga. Mitt tålamod tryter men det är också ett område i livet där jag applicerar festina lente, att skynda långsamt. Jag har inte bråttom med mitt fotograferande.

Här syns förresten den gröna pilen på trädet, precis bakom pappa, som visar att du nått stigens mål.

Kollar du ännu lite närmare en liten bit ovanför pilen, så kan du skymta en spade till vänster om trädstammen. Den hängde där i trädet, trasig och antagligen kvarglömd från någon skoter? Vi tog med den hem och räddad skogen från onödigt bråte. Precis som under turen till Stora Sjöfallet.

Hittar du skräp och kan ta med dig det – gör det!

Och hittar du trevliga människor? Ja du behöver inte ta med dem hem, men du kan ta dig tiden och stanna och prata med dem. Vi alla behöver det. Särskilt just nu.

Hitta till Djävulsklyftan

Den enklaste och smidigaste vägen:

Du kör igenom Koskullskulle och fortsätter mot Tjautjas, precis när du kommer ut ur Kullen och passerar bron över Linaälven så är det första till höger, där det går en liten väg. Vägen har en bom så här kan du parkera och påbörja promenaden.

Här ser du vägbeskrivningen i Google Maps.

Hela leden fram till Djävulsklyftan är utmärkt med grön färg.

Alternativa och mer utmanande vägar:

Stig från E45:an – Du kan också köra längs med E45 och parkera på en grusplan intill vägen. Se vägbeskrivning här på Google Maps.

Korsa sen E45:an och gå igenom grinden i viltstängslet. Där börjar stigen. Efter en stund kommer du till en fin sjö, men du ska följa stigen som går till höger om sjön. Problemet är att den här inte är så vältrampad och på sina håll försvinner stigen nästan helt. Du kommer också fram till ravinen som är ganska lång och stigen följer längs med den hela vägen till Djävulsklyftan. Men den här sista biten är också som svårast att gå då det är ganska stenigt.

Kortaste vägen genom skogen – Om du vill gå kortast möjligast väg kan du från E45 istället svänga in vänster längs med en väg. Se här på Google Maps. Men då får du själv navigera dig genom skogen fram till Djävulsklyftan (som finns utmärkt på kartan!).

Lycka till och have fun!

Följ:
Jennifer Sandström
Jennifer Sandström

En personlig blogg om resor, företagande, marknadsföring, skrivande, böcker, foto och annat som rör vardagen i Helsingfors (ibland i Gällivare och Göteborg) och på resande fot.

2 Kommentarer

  1. 4 oktober, 2020 / 13:23

    Namnet på ditt vandringsmål låter avskräckande, Djävulsklyftan. Sådana spektakulära naturformationer brukar få dramatiska namn. Flera försöka ger många motionspoäng och upplevelser så de var kanske inte helt bortkastade. Jag tycker också att riktigt gammal skog skall få stå kvar, det finns allt färre områden som kan kallas skog. Istället finns trädodlingar, ofta med samma trädslag över stora områden. Allt kan inte räknas i pengar.

    Jag besökte också en sådan ravin för snart två veckor sedan under min road trip i mellersta Norrland, nämligen Stockholmsgata i Åsele.

    https://villniles.com/2020/09/24/en-utmanade-promenad-pa-i-stockholmsgatan/

    • Jennifer Sandström
      Författare
      8 oktober, 2020 / 20:36

      Haha ja jag undrade hur platsen fått sitt namn. Kanterna var ganska branta och stupande så kanske därav. Och den sträcker ju sig ganska långt.

      Motionspoäng ja, de tackar man inte nej till 😅

      Din tur lät lätt utmanande också. Men väldigt vacker! Och man märker nog att vissa av dessa platser nästan kräver lite ”local know how” för att ens hitta till dem.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


Söker du efter något?