Stora Sjöfallet på sommaren

Vintern i Stora Sjöfallet är mäktig, hösten är något alldeles speciellt – faktiskt kanske den absolut vackraste årstiden här. Och sommaren då, hur är sommaren i nationalparken ett par timmar väster om Gällivare?

Dagen innan midsommarafton åkte vi upp till dessa fjäll. Det var första gången jag fick visa min T just de här bergen. För ett par år sen besökte vi Kirunafjällen i Abisko och han blev stormförtjust. Och kan man bli annat? Den gången tog vi en en dagstur upp mot Kårsavagge och en dagstur till den populära Trollsjön.

Så jag ville visa honom att Gällivarefjällen minsann inte är sämre. Det är om möjligt ännu mer vilda, vägen ut hit är en återvändsgränd. Vägen till Abisko fortsätter och tar dig till Norge. Här får du fortsätta till fots många mil om du vill ta dig till grannlandet.

Om sommaren samsas här en väldig massa tyska husbilar, några svenska turister och ett gäng fiskare från Finland.

Oavsett årstid kan man i alla fall förvänta sig snö på bergstopparna här.

Egentligen hade vi tänkt stanna ett par nätter över midsommar och bo i de här stugorna i Ritsem (de charmiga små stugorna ligger precis vid vattnet och har fantastisk utsikt mot Akka-fjället). Men med ändrade planer bestämde vi oss för att ta en heldag istället. Så strax efter lunch kom vi iväg, jag, min T och pappa.

Pappa hade nog kunnat stanna uppe och ute hela natten. Och kanske hade jag också orkat några fler timmar… Men jag hade huvudvärk, var trött och den extremt skumpiga Vägen Västerut hjälpte inte direkt. Så vi kom hem vid ett-tiden på natten. Man hinner ändå med en hel del under dessa timmar i Sjöfallet och även en sväng ända längst in till Ritsem.

Solen sken men vinden blåste och tur var väl det, då slipper man ju nämligen myggen.

Alla dessa små och stora bäckar som forsar ut i sjön. Den sjö som är liksom definitionen av företaget Vattenfall och alltså ett enda stort vattenkraftverk (tillhör Luleälven som är Sveriges viktigaste älv för just vattenkraften).

När vi var här i höstas var vattnet extremt högt, men under vintern behövdes det antagligen en hel del el och nu var vattnet lågt igen. Den same vi träffade, Laila (hon som hyr ut tidigare nämnde stugor) berättade dock att vattnet stiger snabbt nu igen och snart är det fullt igen.

Det är egentligen en märklig syn, att mitt här ute i den vildaste av vildmarker sträcker sig de enorma ledningarna som fraktar ström in till civilisationen. Men så är det, den gamla naturen och den moderna människan i samspel.

Tänker man på fossilfri energi och det växande behov av el som finns, inser man efter en stund att kärnkraft kanske inte är en så dum idé ändå. Men det kommer “vi” kanske inse först när det är för sent.

Vad som händer inom elbranschen just nu är för övrigt intressant. Elpriserna stiger i takt med att förbrukningen ökar och tillgångarna inte riktigt räcker till. Att gå över till elbil anses vara smart, men kan det möjligen bli en överraskande dyr i historia? Som tur är har jag en sambo som råkar vara intresserad av just detta och har stenkoll på elavtal och vilka bolag som är både bra och prisvärda. Ett tips åt dig, om du inte själv redan har koll eller har turen att bo med en sådan sambo, är att göra lite research på vilka som erbjuder Finlands eller Sveriges billigaste elavtal – så att du inte betalar onödigt mycket.

Nåja, nu var ju det här inte ett inlägg om kontroversiella åsikter och framtidsångest, men det är lite svårt att inte låta tankarna vandra ditåt när man ser det här spektaklet på så nära håll.

Å andra sidan är det aningen lyxigt att kunna hoppa i en bil och ta sig till en plats som denna, istället för att behöva vandra en bra bit.

Men vandringen, den saknar jag visserligen. Förra sommaren fick vi åtminstone en vecka i Ruka-Kuusamo i norra Finland. Och jag längtar så efter att få planera in en något längre vandring i de svenska lappländska fjällen.

Tills dess får små bitar som dessa räcka.

Pappa och T fiskade ett par gånger under dagen, utan någon fiskelycka.

Klev rakt ut i bäcken – vad gör man inte för konsten?

Det är lätt att andas här.

Och så! Dags för middag. Precis som jag la upp på Instagram häromdagen så är jag en autentisk och äkta norrbottnisk influencer som äter vanlig chorizo med polarbröd. All annan fancy och tillgjord utemat ni ser på Instagram, tro inte på det.

Jag har haft turen i livet att vara omgiven av människor som inte bara älskar mat – utan också själva matlagningen. Men så här ute i naturen blir det något så gammalt hederligt som korv med senap!

Vid midnatt, på väg österut på Vägen Västerut igen.

Tack för det lilla äventyret. Äventyrsbilen, vandrarpappan och storstadspojken.