Platsen är vad platsen alltid varit
Det är en plats man känner till. Man har hört berättelserna, jargongen och det är som om allting går på repeat.
Folket är som folket alltid varit. Inte så att det inte hänt saker, det har det förstås. Men på något plan märks det inte.
Och kanske är jag likadan. Den jag alltid varit. Man reser världen över, lär sig nya saker, bygger ett hem någon annanstans. Men som människa är man som den man var som tolvåring, tonåring och när man lämnade staden för gott.
Det har funnits stunder då jag längtat. Föreställt mig hur ett liv här skulle vara. Sett det som en plats att bo på.
Och längtan är alltid där. Som om den bor permanent inom mig snarare än påverkas av yttre omständigheter. Så den är där också när jag besöker platserna jag längtar efter. Verkligheten ter sig aldrig riktigt så som bilderna i mitt huvud. Det är den stora nackdelen med att vara en drömmare. Hur allt alltid är vackrare i tanken. Och livet ibland en besvikelse. Samtidigt är det essensen av drömmar och att drömma. Varför vi behöver dem.
Så platsen är vad platsen alltid varit. Det är platsen jag längtade bort ifrån så snart jag upptäckte att det finns mer. Och jag, jag är kanske också vad jag alltid varit. Men jag har två hemma nu och jag behöver dem båda. Kunde inte leva i den ena utan den andra. Jag bygger ett hem i ett land jag älskar, på en plats som för varje år känns lite bättre. Och jag reser till platsen jag kommer ifrån för att fylla tanken med allt det bästa härifrån. Resten behöver jag inte bry mig om.
Och vid varje vistelses slut, längtar jag efter mitt hem i Finland. Jag ser allt som är där med en ny blick. Romantiserar kanske men uppskattar också.
Samtidigt har rosaskimret över landsbygden och Norrbotten bleknat.
För den här gången.
6 svar
Kanske det finns en grundstomme i varje människa men man påverkas, utvecklas och förändras. Förhoppningsvis till det bättre men det kan också gå åt andra hållet. Samma med bygden eller staden man lämnat. Även den förändras i allmänhet men ibland stöter man på människor eller platser där tiden stått stilla, rariteter. Ibland träffar man folk som flyttat för många årtionden tillbaka och när de åter besöker hemtrakterna förväntar de sig nästan att allt skall vara som förr, men så är det sällan.
Du har två hem, jag tror dig, för så var det också för mig en gång i tiden.
Ber så hemskt mycket om ursäkt för att jag inte svarat dig här tidigare PJ! Livet (främst jobbet) har varit lite kaotiskt.
Ja om det är något som gör livet spännande så är det väl den ständigt pågående förändringen. På gott och ont. Har du idag ”bara” ett hem, eller hur har det förändrats för dig?
Så kan man faktiskt säga, Malmö där jag bodde största delen av tiden är fortfarande “min stad” även om det är länge sedan jag bodde där. Med jämna mellanrum besöker jag Malmö och på ett sätt är det som att komma hem.
Vilken fin känsla ändå! ☺️ men du har inte funderat på att flytta tillbaka någon gång?
Jo, mer än en gång, om det skulle bli till en stad men helst bor jag på landet nu för tiden. Intressant vore att flytta någonstans i Norrland, faktiskt. För naturen som är annorlunda än på Pampas som mest är som en platt pannkaka. En tankelek…
Jag trivs också bra på landet, tänker jag mig. Men det var ju ett tag sen jag testade… Om nu Gällivare får räknas till landet 🥲