Det här är min dröm just nu – därför följer jag den, nu

Just idag har jag en typisk känsla av uppgivenhet och tvivel över min existens, existens online främst. Så som vi har ibland vi kreatörer av text och bild i olika kanaler. Och egentligen vill jag mest ge upp för idag (trots dopamin-kick från träning) men jag tänkte bita ihop, fortsätta lyssna på Malibu på repeat, samt vara lite personlig och berätta vad som egentligen har hänt i mitt liv den senaste månaden.

Ett nytt kapitel: livet som egenföretagare

Idag har det gått exakt en månad sedan den stora förändringen i mitt liv, som jag inte hunnit berätta om för er: maj var nämligen månaden då mitt nya arbetsliv trädde i kraft. Det var precis innan påsk som beslutet klarnade och jag gick in till min chef med bestämda steg. Eller alltså, så bestämda var de nog inte mina steg, men hjärtat – det visste vad jag ville och ibland räcker det.

Hej, jag har bestämt mig för att jag behöver en ny utmaning i livet.

Och så la jag fram mitt förslag. Saken är den att det är svårt att lämna ett jobb som liksom har blivit ens familj. Så efter att ha funderat på allting i hundra olika vändor landade det tillsist i att jag skulle gå ner i arbetstid och få en ny roll. Därför jobbar jag numera bara 40% som anställd, och resten av tiden? Den är tänkt att ägnas åt mitt företag.

Detta innebär att min huvudsakliga titel nu på sätt och vis är just det, egenföretagare. Bloggare, blivande fotograf, frilansare – vi får se vart det bär. Om man vill skulle man kunna säga att jag har världen framför mina fötter.

Hur känns det? Är det rätt beslut?

Jag tror att en hel bok skulle kunnas fyllas med de känslor och tankar som snurrar när man fattar ett sånt här beslut. Jag tror dock att alla beslut vi tar här i livet är rätt beslut, det är liksom meningslöst att tänka tänk om eller jag skulle ha… Dessutom, den tanke som gör att jag kanske inte tar lika allvarligt på det här som man möjligen skulle kunna göra, är att jag vet att livet är föränderligt. Just nu är jag egenföretagare och anställd, om ett halvår kanske livet ser annorlunda ut.

Men det är också därför jag vill följa den här drömmen – för det är den dröm jag har nu.

Hur vet man att man är redo?

Något jag fått höra av andra som startat eget och som jag verkligen försökt suga åt mig: du blir aldrig redo. Du kommer inte plötsligt vakna upp en morgon med all kunskap du behöver, allting i ordning och en extra månadslön som plötsligt rullar in på kontot – och först då bestämma dig för att nu, nu är jag minsann redo att säga upp mig från mitt fasta trygga jobb. 

Så nej, jag är knappast redo. Jag har ingen affärsplan, jag har knappt en plan. Jag vet inte exakt vad jag ska försörja mig på eller hur jag ska få det att gå runt. Och det känns kanske inte precis som om jag har världen framför mina fötter på ett positivt sätt. Men om livet har lärt mig något så är det att man inte behöver ha everything figured out. Jag vet i alla fall en sak, att sälja – det kommer jag behöva göra och det kanske är en bra start.

Och visst är det enklare att hoppa med en livlina, så det får väl bli mitt tips: hoppa, men se till att ha din livlina, vad det nu kan tänkas vara. Ett deltidsjobb, sparade pengar, en stöttande familj – och såklart vetskapen om att det alltid kommer finnas fler jobb som anställd där ute. Det ger en viss trygghet.

Så hello nya liv, och nu vet ni också!


Om du vill följa resan som jag kommer dela med mig av framöver kan du följa mig på Bloglovin’ och Facebook, eller om du trivs bättre på Instagram (@jennsandstrom).

Just nu drömmer jag om…

Vårkänslorna har börjat sprida sig i kroppen och även om aprilvädret hänger sig kvar så har jag en positiv känsla inom mig. Och då drömmer jag mig lätt och gärna bort en stund. Här är fyra saker jag drömmer om just nu.

* Ett hemmakontor. Åh vad jag vill ha ett skrivbord att sitta vid, en stor skärm, en yta i hemmet att go crazy med och hänga upp alla möjliga inspirerande och peppiga grejer och citat. Och kunna ha alla mina papper, pärmar och skrivböcker. Egentligen drömmer jag lite om att bo i ett hus där jag kan inreda ett av rummen exakt hur jag vill med mycket färg och lite mer galet än vad min sambo tillåter mig att göra i vårt gemensamma hem…

Bild 1. Bild 2

* En lugn nordisk sommar. Jag känner att jag inte vill jaga semesterdagar och resor den här sommaren. Jag vill fånga den nordiska sommaren precis där jag är när den händer. Snöra på mig mina kängor en lördagsförmiddag och ge mig ut på ett par mil, antingen över Helsingfors alla öar eller i någon skog utanför stan. Dricka kaffe. Skriva. Hänga med vänner.

* Second hand-shopping. Typ endast. Jag är innerligt trött på konsumtionshetsen och det är en ständig kamp att fightas mot eftersom man så lätt faller in i samma gamla mönster och det beteende som är vår samhällsnorm. Fyndade senast i Stockholm en mörkblå kjol i mocka, second hand alltså. Och fyndade förresten en jeansjacka i min egna gamla garderob hemma i Gällivare – den bästa sortens shopping.

Unsplash. 

* Självförverkligande. Att nå nya nivåer av utmaningar. Och ta de där små stegen mot alla mina drömmar.

* Havet. Och då menar jag havet på sommaren, det där havet som går att bada i. När jag promenerade från city till Söder i Stockholm i förra veckan så tittade jag ner på de böljande vågorna och kände hur jag bara ville hoppa ner bland dem. Därför hoppas jag att min planerade vecka i Göteborg i sommar kommer vara sådär strålande och härlig, för vårt hav här uppe i norr gör ju sig bäst på västkusten.

Två stycken precis badade och saltiga fötter på en klippa på västkusten.

Vad drömmer du om, just nu?


Memory lane och bokdrömmar

Det finns de där låtarna som kastar tillbaka en direkt. Plötsligt känns hela kroppen precis som den gjorde då. Du minns det så jäkla tydligt. För mig finns det särskilt ett helt gäng låtar som alltid tar mig tillbaka till München. De där sex månaderna som innehöll så oerhört mycket kärlek, kärlek på alla sätt och vis. Det var brustna hjärtan, det var flirtiga män och det var något av en nyförälskelse som började som en sommarflirt men övergick i något betydligt mer än så. Mitt hjärta har aldrig pumpat så snabbt. Mina tårar har aldrig varit så många. Och mitt skratt, har nog aldrig varit mer äkta än det var då. Därför älskar jag München (och i mars ska jag för första gången åka tillbaka och hälsa på staden igen!). Kanske är låtarna jag minns extra tydliga för att musiken betydde så mycket under den här tiden. Varje dag jag gick till tunnelbanan pluggade jag i hörlurarna i mina öron och försvann in i min egna värld av förändring, spänning, ångest och tusentals känslor. Jag väntade alltid på ett sms, och skrev själv jättelånga sms. Jag gjorde saker jag ångrade och saker jag aldrig någonsin skulle ångra.

Minnen från München, 2014.

När livet känns lite allmänt dull och tvetydigt och grådassigt, som det kan göra några dagar i februari, då drömmer jag mig gärna tillbaka till alla gamla minnen. Det är lite därför jag vill skriva den där boken också (alltså en bok, vilken som helst), för att bland det bästa jag vet är att få drömma mig bort och jag tänker att det måste vara helt fantastiskt att få blanda verkligheten med påhittade historier, en blandning som verkligen skulle kunna få det att kännas. Den där boken som man vill läsa så snabbt för man vill veta vad som händer på nästa sida men som man samtidigt aldrig vill ska ta slut för det är så fint att vara mitt inne i den. Men att skriva en bok kräver så mycket mer än en världsbra idé och förmågan att formulera meningar och berätta en berättelse, det kräver ju framför allt att man skriver. Dag efter dag efter dag.

Saker som känns overkliga.

Ibland slås jag av den där overklighetskänslan. Det är så märkligt och spännande hur livet ter sig. Här är några saker som får mig att stanna upp och bli lite förvånad för att sedan känna tacksamhet.

– Att jag haft ett förhållande i ett år, och egentligen inte varit singel på två år. Innerst inne är jag fortfarande tjejen som var forever alone och jag får fortfarande nypa mig själv i armen. Tacksamheten och hur lyckligt lottad jag kan känna mig över att ha någon som är min, det om något är overkligt!

IMG_0273
Ett år sedan, så nykära och soon-to-be sambos!

– Att jag enligt BMI-mått inte längre klassas som överviktig. Precis som jag innerst inne är hon som aldrig haft en pojkvän, så är jag innerst inne hon som är lite överviktig. Lite tjockare än de flesta, provar kläder som aldrig passar och ständigt kämpar för att gå ner i vikt (lyckas med några kilon och går sedan upp allt igen). Är fortfarande helt övertygad om att jag snart kommer väga 74 kg igen istället för 64. Lika övertygad är jag om att det är något i min kropp som är fel för att jag gått ner i vikt och inte gått upp igen. Det känns helt enkelt overkligt, som om jag lever i en villfarelse och en dag kommer vakna och upptäcka ”nä men hej, där är ni ju igen mina 10 kilon”. Sjuka tankar, oh yes.

IMG_7887
I Indien 2013. Bekymrar mig aldrig över min vikt ”utomlands”, men Sverige har en tendens att få vem som helst att bry sig lite för mycket om sitt APPEARANCE. Jag förespråkar dock hälsa och jag gick inte ner till en hälsosam vikt tack vare dieter, utan tack vare ett sunt liv. Åt vad jag ville, vilket blev en balanserad kost, och tränade regelbundet.

– Att mamma bor i Göteborg. Staden som jag som barn besökt varenda sommar och drömde så himla mycket om att få bo i. Jag minns hur magiskt allting kändes då, träden som vi inte hade hemma i Norrland och människorna som hade en dialekt jag älskade från första stund. Kanske var det då en längtan föddes inom mig, en längtan som funnits kvar och alltid vill någon annanstans. Som nu, när jag fått bo här, då vill jag bara utomlands, Sverige känns plötsligt tråkigt och fel. Men det faktum att jag sitter i en lägenhet i Örgryte som är min mammas, det känns overkligt och väldigt bra!

DSC04038  DSC04109DSC04129
Att få hoppa på tåget när det blivit sommar och få vakna i ett Göteborg hos världens sötaste kusiner – det var det bästa jag visste! Gud att den där sötungen är 12 år nu, det är också overkligt! Bilder från 2006.

Saker jag ser mig själv göra i framtiden.

Idag var en sådan eftermiddag då man kände att jag borde sätta mig på en uteservering med kollegorna och njuta av solskenet, men istället gick till gymmet och efter ett kort pass beslutade sig för att gå hem de 5 kilometrarna. Så samvetet blev tillfredsställt i slutändan, träning + njutning av vårvädret. Och det kanske bästa är hur fantastiskt man kan må av lite sol och en skön promenad. Det om något är att ta hand om sig själv!

Jag var på så bra humör under promenaden att jag drömde mig bort och gick och antecknade mina drömmar i min iphone mellan allt tittande på träden som knoppar och blommar just nu.

Så för att fortsätta på morgonens tema gjorde jag en liten lista, en lista över saker som jag ser mig själv göra i framtiden…

  • Ha en vit liten fluffig hund
  • Åka på cykelsemestrar med Mumin
  • Köra en svart Porsche
  • Ge ut en bok
  • Yoga regelbundet (för det sägs ju vara fantastiskt för kropp och själ och sinnesro och allt det där)
  • Bo i åtminstone ett par, tre andra länder
  • Ha ett pippihem (ok kan eventuellt kompromissa och nöja mig med ett Pippi-rum i ett annars stiligt hus, ett rum där jag kan leva ut mina färgglada fantasier)
  • Vara en närvarande, lugn och kärleksfull mamma (tror inte på att höja rösten åt en tvååring och av någon anledning tror jag att jag kommer få fantastiskt beskedliga barn, om man har lyckan att en dag få barn det vill säga)
  • Alltid shoppa smart, ekonomiskt, genomtänkt och hållbart

Om ni ser er själva i framtiden och tillåter er att drömma iväg – vilka saker ser ni då er själva göra?

Känslorna i mig just nu.

Overklighetskänslorna sköljer över mig, en efter en, titt som tätt. Vågar inte riktigt tänka att det är som att vakna upp i sin dröm, för då rasar säkert något. Det brukar vara så, man måste liksom hålla band på sina känslor. Samtidigt tänker jag att kanske är jag värd det? Värd allt det där vackra. Värd att få bo i världens bästa land och i landets bästa stad. Att få ha en pojkvän som älskar mig trots alla mina flaws. En familj som stöttat mig i alla beslut jag fattat. Vänner som finns där trots att åren går och kontakten är sporadisk. Ett jobb som dök upp runt hörnet när jag behövde det som mest. En kropp som jag trivs i. Den där kroppen, helst skulle man vilja slippa tänka på den alls.

Om jag kliver utanför den här kroppen som jag nu trivs i, spolar tillbaka några år och ser på mig själv där jag är nu, jag skulle liksom aldrig trott på det.

Men livet är ju så, föränderligt. Ibland får vi det vi önskar, ofta får vi inte det. Det blir nog bra tillslut.

text om drömmar

Jag har Håkan i öronen, såklart. Och jag känner så mycket mer. Att det skulle vara perfekt om han bara var exakt precis härAtt svenskar är så fruktansvärt lame. Inte som individer egentligen, men som flock. Hur mycket globetrotter-besserwisser (nytt ord!) framstår man som om man uttalar sig så? Värt att ta risken. Jag besökte gymmet ikväll efter jobbet och kände mig så kvävd. Jag menar, jag älskar ju det, svenskheten – men samtidigt finns det något över det som suger livslusten ur en.

Kanske är det alltid så jag kommer vara. Expert på att romantisera den där platsen på andra sidan gränsen. Att alltid, oavsett var, längta bort. För det finns något vackert i det. Världen du befinner dig i kan vara hur drömmig och magisk som helst, men du kommer aldrig se det när du är mitt uppe i det.

Sluta dröm om det ljuva livet,
vi kommer aldrig va med om det

Så då är det liksom minnena och framtidsdrömmarna man får leva på istället, de romantiserade. Jag vet inte varför jag gillar det, men det gör jag. Allting är så mycket vackrare i retrospect (det ord på engelska jag saknar mest i den svenska ordboken). Och drömmar kan man fantisera om exakt hur man vill ju.