Nu är det officiellt.

(null)
Alltså kan ni gissa vad? Gissa vad som hänt? Gissa vad den här tjejen har skaffat sig? ETT JOBB! Så overkligt och obeskrivligt skönt. Jag hade intervjun min första morgon i Göteborg och det var anledningen till att jag var uppe så tidigt då. Men jag har lärt mig att man inte ska jinxa sånt där genom att skriva om det i bloggen. Och igår blev jag erbjuden jobbet! Jag börjar redan på måndag och kan berätta mer om det då, en sak i taget. Kan avslöja att det är inom den bransch jag viljat söka mig till: resebranschen!

Jag började alltså veckan med enorm ångest och känslor av att jag kommer aldrig få ett jobb, alltså aldrig! För att idag ha fått ett jobb och dessutom blivit kontaktad för två andra jobb. Arbetslösheten må vara hög mina vänner, men att skaffa jobb är ingen omöjlighet! Faktum kvarstår dock, du kommer långt på kontakter och lite flyt!

Hur jag firade? Med en crossiant, att träffa Sofia och fika äppelmuffins, samt åka ut till min moster och äta middag.

Är bara så fruktansvärt nöjd och tacksam över att efter en vecka ha ordnat ett jobb. Ett jobb som verkar kul. Det känns lite magiskt. Men det kanske är precis vad jag är värd?

(null)
Lägenhetshissen, jag och soporna!

Puss och kram från en fantastisk glad donna som från och med måndag har en anställning på sitt första riktiga jobb!

Fantastiskt opepp trots ljuset i tunneln.

Goder afton. Då var vi tillbaka i vanlig ordning igen. Sitter på ett café för att plugga och känner ett plötsligt sug efter att skriva ett blogginlägg – det är nog mitt största problem med bloggandet, om jag känner för att skriva något vill jag skriva det nu nu nu och kan liksom inte vänta och ”spara det till senare”. Det är väldigt få inlägg som påbörjas och sparas som utkast för att göras klart senare.

Har i alla fall slagit mig ner på Tiirikkala med en latte och gjort mig redo för första av de två sista uppgifterna. Har smuttat på halva latten i en timma nu. Gäller att ta det lugnt när man inte är sådär van vid koffeinet längre, haha…

IMG_2085.JPG

Annars då? Jo det ska jag berätta… Var lite tungt att vara tillbaka efter semestern. Samma lägenhet, samma få kvadratmetrar. Samma jobb hemifrån utan någon social kontakt med andra människovarelser. Samma plugg och det lika isolerat. Var så äckligt trött igår och hade knappt någon mat hemma. Tackolov vågar jag väl omnämna Mumin som världens bästa pojkvän. Kände mig dock fett opepp idag. På ”det här livet”, på VINTERN, på att söka jobb – ”hej tack för ditt intresse och din tid men du har inte gått vidare” och så vidare. Grejen är att om 1.5 vecka är mitt plugg över och jag kommer ta tag i det här med att söka jobb mer på riktigt – och kanske bosätta mig i Sverige under en liten tid i hopp om att hitta något där. Mitt vänskapshjärta slår volter av tanken på att bo ännu närmare mina älsklingar! Kärlekshjärtat däremot, det värker såklart lite av tanken. Det här livet hörni – inte alltid jätteskönt. Var ska man bo? Vad ska man jobba med? Vem ska man prioritera?

Jag skulle kunna tänka mig att bo i södra Tyskland/Schweiz/Österrike ett tag, fast lite mer permanent. Ha en schysst lägenhet, en schysst inkomst. Åka på roadtrips till Italien, Frankrike och Slovenien. Vandra och åka skidor i Alperna. *entering the land of dreams*

Äh hörni, jag ser nog trots allt det där ljuset i tunneln. Jag ska bita ihop. Så fort jag är frisk ska jag ta i allt vad jag kan på gymmet, springa allt vad benen bär, yoga tills jag kan gå ner i spagat, laga soppor och smoothies, och kramas med min pojkvän som jag aldrig kramats förut! Och nästa vecka ska jag på en resemässa i Helsingfors, ska försöka boka in lite dejter med de vänner jag har där! Ska sluta dra på mig offerkoftan och sluta tycka så synd om mig själv… :-)

Hur mår ni? Vad händer i era liv just nu?

Längtan efter mitt egna space.

Sukt sukt sukt. Drömmer lite om att få ha min egna lägenhet att komma hem till. En plats där saker och ting är exakt som jag önskar, som en egen drömvärld. Det är tyst om man vill, och hög musik när man vill ha det. En soffa att äta söndagsfrukost i, att kunna se på nyhetsmorgon med dagens första kopp kaffe. Att bara vara, eller dricka vin med någon i vardagsrummet en fredagskväll. Eller ha en tv att kolla serier på, eller slötitta på vad helst som är på tv. Att kunna duscha och gå runt naken om man känner för det. Eller ha sovsällskap varenda natt utan att behöva någons tillåtelse. Och att laga mat! Ett kök som är rent eller åtminstone bara nedsmutsat av en själv, och så kan man lämna disken i flera dagar om livet känns tungt eller stressigt. Tanken av en garderob där allt jag äger får plats, den tanken gör mig alldeles upprymd!

dreamy sovrum

Sen skulle jag väl sitta där i min fantastiskt ljuvliga lilla lya och börja längta iväg, längta efter att bo med endast cirka 20 kg och förflytta mig lite då och då mot nya äventyr.

Det blir bra.

Det är strax innan lunch och jag tänker att idag skulle jag ta en gigantisk latte och sätta mig på en balkong jag inte har och njuta av sommaren som är där ute. Jag skulle kunna sitta med ansiktet vilandes i händerna, ni vet typiskt drömmande position, och bara le. Så skulle jag kunna sitta hela dagen, med blicken långt borta i horisonten.

Det kommer antingen bli en jättespännande höst och helt otippad, eller en helt jättetråkig och grå sådan. Men jag vill tro på det första. Och blir det inte alls så, utan något helt annat, så går ju det också bra. Jag gillar att ha den inställningen, att våga hoppas, våga drömma, men också vara ok med något annat.

20140704-124901-46141633.jpg
Livet, så oförutsägbart och magiskt. Visst är det fint ändå?

Och ja ni får hata mina kryptiska inlägg om ni vill, gör ni det? Men det är som det är nu… :-)

Så ung, så förvirrad.

Att vara ung är för många en tid av förvirring. Att hitta sin plats i världen och att välja en väg som känns rätt. Jag fick ett mail för ett par veckor sen av Julia som känner igen sig i så mycket jag skriver – och det är bara så skönt att höra att man inte är ensam.

Jag slits mellan så många viljor just nu. Ena dagen trivs jag så bra på kontoret och i München att jag tänker att jag vill stanna. Andra dagar vill jag plugga något relaterat till att skriva. Och där emellan vill jag så gärna jobba med barn – jag tror verkligen det skulle passa mig. Jag drömmer liksom om att få jobba som nanny – hur ”normalt” anses det vara när man är tjugotvå och egentligen borde vara redo att ta tag i karriären med tanke på vart man befinner sig rent teoretiskt i livet? Jag tänker att det finns så många jobb där ute, jag vill hamna någonstans där det känns 100% rätt. Jag tänker att det är NU jag borde vara nanny, i alla fall ett tag, för allt annat kan jag ta sen. Jag tänker att jag borde starta något eget, för att det känns som det enda rätta. Jag tänker att jag kanske borde läsa en master inom ledarskap, mamma sa att det skulle passa mig – jag gillar att ta kommandot. Jag tänker att Sverige är nog inte min plats just nu, jag vill inte landa helt, inte än.

Jag är född på 90-talet och även om självkänslan har sina brister och man tvivlar ibland så är jag av den generationen som tar det nästan föregivet att jobbet ska vara kul. Det finns inget annat i min värld. Jag är ju i princip helt övertygad om att jag kan gå hur långt jag vill och vart jag vill. Och just nu är ju problemet i den eviga frågan: VAD SJUTTON VILL JAG DÅ?

Farmor sa att hon alltid sätter sig ner och lägger patiens när hon inte vet vad hon ska göra. Jag sa till farmor att jag får kanske lägga patiens i några timmar då, men det är värt ett försök. Min kurator sa för ett år sedan att om man inte vet, om man vill massor av olika saker, då kastar man helt enkelt ut några krokar och ser var det nappar.

20140701-151655-55015347.jpg

Men just nu, precis typ i dessa dagar, så tror jag att jag vet vad jag vill göra i alla fall de kommande månaderna. Och det är ju alltid något.

Vad gör ni just nu? Trivs ni? Vad drömmer ni om att göra och hur tänker ni ta er dit? Är ni lika förvirrade eller har ni en klar plan?

Glöm inte bort att du är fab.

Det händer ibland. Jag vaknar med den där obehagskänslan i kroppen efter drömmar som speglar det undermedvetna. Det undermedvetna som avslöjar att självkänslan inte är hundraprocentig. Och jag blir så arg på mig själv när det händer. Varför är man undermedvetet rädd att folk ska lämna eller avisa en? Man tror och försöker intala sig själv om hur trygg man är i sig själv, men ibland sviker den där självkänslan. Jag gissar att det är normalt. Man är ju inte iron woman rakt igenom tjugofyra timmar om dygnet, hur mänskligt vore det?

Det är bättre att acceptera att de här drömmarna kommer. Att självkänslan kommer ha sina svaga stunder. Och när man vaknar får man helt enkelt säga till sig själv, Nämen Jennifer, du vet att du är älskad och omtyckt. Och mest av allt är du omtyckt av dig själv. Att alla inte kommer tycka om dig är inte heller någon förlust, för ta en titt på människorna i din omgivning som tycker du är helt fabulous fantastic, räcker inte det?

inspirerande citat