Det blir bra.

Det är strax innan lunch och jag tänker att idag skulle jag ta en gigantisk latte och sätta mig på en balkong jag inte har och njuta av sommaren som är där ute. Jag skulle kunna sitta med ansiktet vilandes i händerna, ni vet typiskt drömmande position, och bara le. Så skulle jag kunna sitta hela dagen, med blicken långt borta i horisonten.

Det kommer antingen bli en jättespännande höst och helt otippad, eller en helt jättetråkig och grå sådan. Men jag vill tro på det första. Och blir det inte alls så, utan något helt annat, så går ju det också bra. Jag gillar att ha den inställningen, att våga hoppas, våga drömma, men också vara ok med något annat.

Livet, så oförutsägbart och magiskt. Visst är det fint ändå?

Och ja ni får hata mina kryptiska inlägg om ni vill, gör ni det? Men det är som det är nu… :-)