Glöm inte bort att du är fab.

Det händer ibland. Jag vaknar med den där obehagskänslan i kroppen efter drömmar som speglar det undermedvetna. Det undermedvetna som avslöjar att självkänslan inte är hundraprocentig. Och jag blir så arg på mig själv när det händer. Varför är man undermedvetet rädd att folk ska lämna eller avisa en? Man tror och försöker intala sig själv om hur trygg man är i sig själv, men ibland sviker den där självkänslan. Jag gissar att det är normalt. Man är ju inte iron woman rakt igenom tjugofyra timmar om dygnet, hur mänskligt vore det?

Det är bättre att acceptera att de här drömmarna kommer. Att självkänslan kommer ha sina svaga stunder. Och när man vaknar får man helt enkelt säga till sig själv, Nämen Jennifer, du vet att du är älskad och omtyckt. Och mest av allt är du omtyckt av dig själv. Att alla inte kommer tycka om dig är inte heller någon förlust, för ta en titt på människorna i din omgivning som tycker du är helt fabulous fantastic, räcker inte det?

FÖLJ:

5 svar

  1. Jag brukar tänka att jag ska “klappa mig på axeln” ibland. Alltså, att man behöver inte vara snyggast, bäst och vackrast utan kan få en klapp på axeln ändå. För huvudsaken är att man mår bra! :)

    Fint skrivet!

  2. Åh, så himla fint att du gillade bandet! Tycker dom ger en sådär brutal känsla av att “go with the flow” och inte ta livet så seriöst men ändå leva fullt ut.

    Så ballt att skriva brev till sig själv, det måste testas.

    Och jag känner igen den där känslan i kroppen. Det är så dumt att den bara kan ploppa upp sådär när man jobbar så hårt för att uppskatta sig själv som den man är. Fast, det kanske finns någon mening med det fast vi inte vet om det…

    Kraam!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Subscribe