Ett brev från mig själv.
I morse trillade det här in i min inkorg. Ett brev jag skrev till mig själv den 17:e november förra året, sex månader sen.
Dear Me (in the future),
Vad ska jag säga? Minns du hur du kände där på Chaicofi, i Indien, den där dagen? Minns du hur turbulent livet kändes? Du nådde botten av hopplöshet innan dina internetvänner fick dig tillbaka i de rätta tankebanorna. Så där satt du, sippade på en iced latte och hade just beslutat dig för att leva i nuet och uppskatta livet för vad det är precis just nu. Håkan sjöng i dina öron och du kände hopp igen. Servicen var långsam, städkillen hade just städat ert hem och du kände irritationen bubbla inom dig samtidigt som saknaden och längtan till västvärlden blev så tydlig. Men där och då visste du att det här äventyret skulle forma dig för resten av ditt liv och det skulle vara vackra minnen som föralltid skulle finnas kvar hos dig, i ditt hjärta. För alltid. Du var kär och övertygad om att ingen skulle kunna älska dig så som han gör. Du trivdes inte på jobbet. Du slets mellan kärlek och önskan om att se Amsterdam, Italien och Nya Zeeland en gång till. Du hörde inte hemma på en och samma plats.
Och jag hoppas Jennifer, nej vet du vad, jag hoppas inte. Jag är ÖVERTYGAD om att livet löste sig hur makalöst fint som helst för dig. Eller hur? Du fixar det alltid och ditt hjärta kommer alltid ta dig i riktningen mot dina drömmar. Är det inte fantastiskt?
Kom ihåg att njuta av sekunden, dagen och livet VART DU ÄN BEFINNER DIG! Du har livet i dina händer, du kommer hitta en plats i världen som är din och vet du? Du kommer bli kär igen. Vi behöver olika människor vid olika tidpunkter i våra liv, kom ihåg det.
Många pussar och kramar från Jennifer i Indien som fortfarande lever det äventyr och den utmaning du inte visste hur du skulle få ett slut på (och ja, hon lovar också att njuta!)
Såg ut såhär just den dagen, hittade jag i bloggarkivet…
Dags att skriva ett nytt brev för framtiden. Gör det ni också här. Det är så himla fint att läsa vad man tänkte då om framtiden, och nästan lite läskigt.
5 svar
Oh, smart idé. Tycker bloggisen kan funka tyyyp på samma sätt ibland också. Man skriver kanske inte direkt till sig själv men man kan se i efterhand att “oj såhär var det” och oftast så har jag iaf uppskattat det man har mer NU tack vare det:)
Kramis!
Jaaa verkligen (alltså skicka brev till sig själv)! Får höra av mig hur det går sen:D
Vilken härlig idé. Jag kan minnas att vi gjorde något liknande i våran klass på gymnasiet när vi började och fick läsa dom när vi tog studenten.
Detta är nog något jag absolut kan tänka mig att göra, fast kanske för 1 år framåt.
Tack för ett härligt tips. Nu har jag inte läst din blogg så intensivt de senaste halvåret men kan du känna att du “visste” hur ditt liv skulle kunna vara 6 månader senare eller är det en totalförändring för dig?
Kram Louise
Hej Louise! Jaa, älskar idén av detta. Har tidigare skrivit ett “årsbrev” på bloggen som jag tidsinställt ett år senare. Och såg idag m.h.a. appen Timehop att jag för ett år sedan också skrev ett handskrivet brev till mig själv som jag la ner i flyttlådorna när jag packade ihop mitt liv i Jönköping ;)
Kan säga att livet är en totalförändring rätt ofta nu med tanke på att jag inte har någon “stabil plats”. Då när jag skrev det här brevet i november hade jag ingen aning om att jag skulle åka hem från Indien redan i januari, att jag skulle hamna i Tyskland eller att det skulle ta slut med mitt ex. Då trodde jag att jag skulle ha lämnat Indien precis nu, i slutet av maj.. Så det gör det extra kul att läsa :)
Kram!
Åhhh tack. Behövde det där idag. På så många sätt. Nu känns det faktiskt bättre. Ska bli spännande att läsa om ett år.
Kram