Not a worry in the world

Det var söndagseftermiddag när jag på instagram plötsligt fick syn på en magiskt fin bild som exploderade av kärlek. Ett par som ser sådär på varandra att man riktigt kan se hur det fortfarande flyger fjärilar runt i dem. Och så texten: Not a worry in the world when you are around. 

Åh.


Jag blev så tagen av det. Så påmind om nyförälskelsen, när den blir till något mer. Det är en så unik och kanske lite sällsynt känsla, som varenda en känner till. Det är det som är strävan, men sen något vi lär oss leva utan när alltihop går över till någon sorts villkorslös kärlek.

För jag tänker att det är det ett förhållande ska vara. Ups and downs. Genom the good and the bad. Ett minne av hur det var när vi träffades. En tanke om hur vi hoppas att det ska bli. Och alltid vara där för varandra.

Men visst är det svårt. Vi blir allt mer egoistiska i denna värld. Vi behöver inte längre fokusera på överlevnad, så vi gör allt för vårt självförverkligande. Jag vet inte om det är särskilt hälsosamt alls. Jag hoppas att jag är beredd att kämpa lite när det stormar, inte ta första bästa utväg, inte kyssa nya läppar till följd av tristess.

Alla har defekter. Inget förhållande är 100% rosaskimrande. Och kanske är de ögon som gnistrar mest de med mest drama. Passion och diskussion, skratt och tårar, det håller oss vid liv. Som singlar och i förhållande.

Så när du hittar den, håll hårt i den. Flytta till ett annat land om du måste.


Bilder: Unsplash.

Tre år av kärlek

”Kärlek är att jag vill att du finns”

– Bodil Malmsten


För även om du väckte fjärilar i min mage och jag tyckte det var hur fint som helst att vandra längs gator hand i hand med dig, så är kärleken kanske mer än så. Förälskelsen går över där tar kärleken tar vid. Jag minns när vi träffades, äsch, det är bara en sommarflört. Men sommaren blev höst och under våren fixade vi sex månader på distans. Sen var det fortfarande vi. Och nu har det gått tre år. Det var tre år sedan du viskade i mitt öra att du ville vara min. Jag ville vara din så mycket att jag la allt annat åt sidan, just då. För det är vad förälskelsen gör. Galna saker, fantastiska saker. Jag tog mig igenom hemska månader i ett helt nytt land, ett land som vi svenskar står vända med ryggen mot. Och nu när förälskelsen sakta mynnar ut, känner jag något annat. Det är inte bara vi, och vi är inte bara ett, men du är du och jag bryr mig så sjukt jävla mycket om dig.

Kärleken är inte rosaskimrande, den är inte fjärilskittlande och ibland gör den ont. Men vad kärleken är, den är föränderlig, den är unik, och den är livet. Den kan ta slut, men den kan också leva förevigt. Om vi låter den.

Första gången jag berättade om oss i bloggen. Och aldrig hade jag kunnat ana då, att det var i samma lägenhet i samma land, som jag skulle bo 3 år senare.

Hur det kändes i början. Den där nyförälskelsen alltså.


En kärlek som är evinnerlig och som aldrig sviker – kärleken till bergen

Shit. Herregud. Helt sjukt. Wow. Fuck. Oh my god.

Orden som kommer ur mig. Som snurrar runt i mitt huvud. Det finns liksom inte så mycket annat som makes sense att säga eller tänka. Och det är så jäkla svårt att ta in allt. Min blick vandrar längs med bergsryggarna och jag vill aldrig släppa taget. Jag sicksackar ner några höjdmetrar och stannar upp igen. Tittar. Andas. Lyssnar. Känner. Luktar. Tar in, det där som inte riktigt går att ta in. Fan vad fint det är. Så jävlajävla fint. Och svaret är alltid lika självklart, livet känns tydligt när jag står just här, this is why. Det här är varför, det här är det enda som har någon betydelse. Det här är svaret på frågan varför jag lever.

En kärlek som vuxit fram

Jag är uppvuxen med berg och det har egentligen alltid varit väldigt naturligt för mig. Jag minns tydligt min första fjällvandring som 10-åring, när jag och pappa flög helikopter upp bland bergstopparna (och jag frågade om sjön vi såg var havet) och följande dag vandrade de 17 kilometrarna ner. Jag minns den simpla lunchen vi tillagade (kan det ha varit tortellini?), fiskarna vi såg kämpa uppför små strömmar, känslan när vi äntligen nådde vägen och att allt jag orkade äta till middag när vi tillsist kom fram var djungelvrål.

Och inte visste jag det då, vilken speciell miljö det här var och hur mycket man skulle kunna längta till den.

Men något hände när jag flyttade hemifrån, när jag lämnade Gällivare och de lappländska landskapen för ett betydligt mer plattare och urbant södra Sverige. Jag hade längtat söderut så länge jag kunde minnas och jag var nog aldrig ämnad att bli kvar i Gällivare. Men redan första gången jag återvände hem så minns jag hur annorlunda jag såg på allt. Jag tittade liksom på de berg som omger Gällivare, de berg man kan se från centrum, och tänkte wow. Det här är ju faktiskt vackert. Det var första gången jag verkligen såg vad som hela tiden funnits framför mig. Och om Gällivare har något så har det natur. Och kanske kommer det aldrig bli tillräckligt för att jag skulle vilja flytta tillbaka, men det är tillräckligt för att kunna längta till.

Alla de här bergsbilderna kommer ju visserligen från österrikiska alperna och visst, de är svårslagna. Men Alperna och svenska fjällvärlden är två olika upplevelser – och jag behöver, och älskar, båda! De vilda, fria och svåråtkomliga fjällen som finns att utforska i Sverige och så de högre, massiva och väldigt bekväma bergen i Centraleuropa – de har båda sin tjusning.

Och egentligen älskar jag alla berg. Varenda liten som stor topp förtrollar mig, från Rocky Mountains i väst till hela Nya Zeeland i öst (som är två av andra vackra bergsmiljöer jag har varit lyckosam att få uppleva).

Vinner bergen över havet?

Jag brukar säga att jag trivs vid bergen men också vid havet. Det är något med känslan över att blicka ut mot en horisont, ut över ett hav som aldrig verkar ta slut. Och samtidigt som jag känner en viss frihet där vid strandkanten, där det känns som om jag verkligen kan andas och slappna av, så finns det en viss begränsning. Jag är lite rädd för allt det okända som gömmer sig under ytan, jag är inte jättebra på att hantera båtar och jag vill inte lära mig att dyka. Därför kommer jag liksom bergen lite närmare och här och nu så är det kanske vad jag föredrar när det kommer till upplevelser och äventyr.

Fast, jag älskar ju att utmana mig själv, kliva ner i det saltiga och lite läskiga vattnet, känna vågorna – precis som förra sommaren när jag beskrev det som havets magi.

Hav och berg, de kommer nog alltid slåss om min kärlek, och kanske måste man inte välja?

Att fånga berg på bild

Jag har plockat ut de vackraste bilderna av berg som jag lyckades fånga under våra dagar i Alperna. Och om någon som kan lite om fotografering kollar på bilderna så kan jag tänka mig att de inte är de bästa av bergsbilder som tagits. Mitt objektiv är inte helt optimalt för det till att börja med (jag behöver ett som har större vidvinkel, tror jag) och sen har jag insett att det är sinnessjukt svårt att redigera bilder i den här miljön… Jag hoppas bli lite klokare efter min fotokurs med Rania nästa vecka men skulle nog också vilja få lite tips från bloggkollegorna Äntligen vilse och Oh Darling – kolla bara Katarinas bilder från Schweiz och Helenas bilder från Yosemite – my god vad duktiga de är!

Oh well, allting tar sin tid och min fotoresa har bara börjat.

I wear my heart upon my sleeve.

I look at others with different eyes, thinking that people’s lives are rarely close to perfect. We all have our struggles. No one ever promised you that it would be easy. And I do get by, some days by focusing on a very distant and blurry vision of the future, thinking that it will all pass. It’s just that being in the middle of it, it really sucks.

Det var några ord som kom från mitt hjärta för några veckor sedan, när det var lite tufft. Så som livet är ibland. Sånt som jag önskar att det vore lättare att prata om, för alla. Och något som man glömmer bort när man är mitt uppe i det, in the middle of it -where it really really sucks – är att det kommer gå över. Allting har sin tid. Vissa saker behöver just det, tid, och tålamod.

Min erfarenhet talar också för att de gånger det känns som absolut jobbigast, brukar vara precis innan det vänder. En annan erfarenhet säger däremot att vi kanske aldrig kommer bli riktigt hundraprocentiga med våra liv. Det kommer alltid finnas något som skaver och livet kommer med nya bekymmer. Det är därför det är så viktigt att påminna sig om what really matters. Kanske är det inte så dåligt ändå? Kanske fokuserar du bara extremt mycket på helt fel saker? Jämför ditt liv med alla andras magiska liv? Har alldeles för höga förväntningar?

livet som på film

Jag har haft så många upplevelser i mitt liv som varit liksom livet som på film. Det är så jag har brukat beskriva det. Och ärligt talat är min livssituation just nu, väldigt lite som film-livet. En film kräver liksom att det händer nya saker, good and bad, att handlingen går framåt. Och kanske är det just det som är verkligheten, att livet sällan är som i en fucking film? Det är inte det att jag vantrivs, absolut inte. Men stundtals finns det nog något i mig som saknar den ständiga kicken, av alla äventyr och allt man gjorde för första gången. Kanske handlar det bara om att acceptera att det är magiska upplevelser och minnen jag samlat på mig, och att livet gått vidare till nästa fas.

För att göra utlopp för detta borde jag börja skriva på någon galen bokidé. Där skulle gamla fantastiska minnen få blandas med alla möjliga potentiella livs-filmscenarion. Vilken härlig tanke.

Havets magi.

Ligger stilla och andas in doften genom näsan. Känner det hårda underlaget mot kroppen. Hur värmen landar på huden. Lyssnar till de lugna ljuden.

Havslukten när den är som bäst. Klipporna här ute. Solstrålarna i julimånad. De stilla vågorna och sorlet av några andra som också hittat hit.

Klättrar ner för stegen i trä, extra försiktigt på de sista plankorna under vattennivå som är täckta av alger och är lite hala. Fötterna som landar mjukt på den sandiga havsbottnen. Tar några steg ut och det är fortfarande grunt. Går snabbt ner helt under ytan och känner det nittongradiga vattnet chocka kroppen innan den sakta börjar vänja sig. Läpparna blir saltiga. Simmar ut en bit, med små krabbor och fiskar under mig, olika sorters sjögräs runt mig. Känner havets temperaturskillnader beroende på djupet, vågorna och alla små virvlar. Och det glittrar i ögonen.

Kliver upp igen och vattnet rinner av samtidigt som solen torkar mig. Saltet stannar kvar på kroppen, håret blir lite tufsigt. 

Alla mina sinnen har vaknat till liv och en av de mest simpla sakerna blir plötsligt till något av det finaste en kan uppleva. Det är jag, naturen och människor jag älskar.

Jag behöver inte någonting annat. 

 

Vi som jämt söker efter något annat och aldrig nöjer oss.

Det är mitten på april och jag går längs en strand i Finland, säger hej till vårens första humla och känner sommaren närma sig. 

  
Som så många gånger förr förundras jag över livet och där jag hamnat. För två år sedan, i München, påbörjade jag den här resan tillsammans med dig. Och det har förmodligen varit de mest utmanande, givande, fruktansvärda och underbara åren. Alltihop i ett. Nyförälskelse, tvivlan, att flytta fram och tillbaka, all jäkla osäkerhet över framtiden. Sverigefinlandsverigefinland. Och så plötsligt fann jag mitt purpose. Men som med allting så kommer nya utmaningar och lyckan/lugnet/tillfredsställningen är inte något vi bara stöter på och bestämmer oss för att behålla. Det är en evinnerlig process. Vissa dagar glittrar jag precis som havet gör i solen, och andra dagar drunknar jag i det. Och det har kanske ingenting med något att göra. Jag skulle aldrig må bättre på någon annan plats, även om det är så det känns ibland. Det är nog vi som alltid är de mest olyckliga människorna, vi som jämt söker efter något annat och som aldrig nöjer oss. Till vilken nytta? De mest beundransvärda människorna är de som finner sig i sin situation och är väldigt nöjda med det. Men å andra sidan antar jag att det inte var mitt purpose i det här livet och det är knappast de som nöjer sig som uppnår alla de där galna drömmarna som gör allting värt det. Och så tänker jag att jag har nyss fyllt 24 och det finns så mycket tid kvar till allt möjligt. Det är en väldigt bra anledning till att känna sig mer än nöjd över hur livet ser ut nu och alla kapitel som vi hittills skrivit i den här livsboken.