Frihet

Egentligen vet jag inte vad det är som blockerar mig. Jag tänker att det mesta är ointressant, intetsägande. Bidrar med exakt ingenting. En menlös tidsfördriv. Det jag skriver.

Kanske är det en reaktion på vad som egentligen hålls inne på. Känslor som trycker på underifrån. Som på papper känns överdramatiserade och inte rättvisa mot någon.

Att hela mitt hemma i Sverige förändrats medan jag varit fast i det land som känns som hemma men ändå aldrig riktigt är det. Jag har blivit ofrivilligt betydligt mer integrerad här. Pratar flytande finska. Det sista är inte sant. Väldigt långt ifrån sant. Men jag har pratat mer finska än jag skulle gjort utan den här pandemin. Så kan man säga.

Som mest levande kände jag mig den eftermiddagen då jag körde hem på motorvägen efter att ha travat, töltat och galopperat fram på en islandshäst. Vanligtvis är jag lite rädd. Men det finns en punkt av uttråkning där rädslan liksom glömmer bort sig själv. Den fysiska längtan efter att få känna någonting, som slår ut allt annat.

Och som minst levande känner jag mig varje kilometer jag promenerar efter samma vägar. Samma jävla vägar. Platta asfaltsvägar kantade av överprisade villor som rymmer småbarnsfamiljer, medelåldersmänniskor och pensionärspar. Jag går längs med havet, har för längesen tröttnat på vågorna som så vackert brukade slå in mot stranden.

Jag älskar min egentid. Behöver den. Men det är svårt att känna något annat än en fruktansvärd längtan. Fullständigt orimlig missunnsamhet. Och för att inte tala om ilskan.

Små stunder av tillfredsställelse. En känslan någonstans i magen när jag påminns om någon av alla de där drömmarna. Tillfällen då jag glömmer, försvinner in i mig själv. När allting är precis vad det alltid har varit. Så som friheten känns. Brukade kännas.

Följ:
0
Jennifer Sandström
Jennifer Sandström

Jag hjälper jag dig öka din trafik med SEO. I bloggen får du läsa om marknadsföring, företagande, foto, skrivande, böcker och resor. Gällivare är min hemstad/favoritplats, bor i Helsingfors pga kärleken.

Dela

4 Kommentarer

  1. 5 augusti, 2020 / 20:17

    Ja den här världen alltså. Der gick fort när den förändrades. Poff så blev det något annat. Vad är det du känner ilska mot?

    • Jennifer Sandström
      Författare
      6 augusti, 2020 / 10:48

      Ja, en nära som gick bort och halva familjen som hann flytta över halva landet också..

      Egentligen är jag mest arg på alla som tog allt chill under våren, blev sjuka, och nu glider omkring med sina antikroppar som om allt var som vanligt. Det känns helt enkelt orättvist. Medan man själv gjort sånna uppoffringar. + att om Sverige inte gått så utför skulle det inte nu vara samma problem för mig att hälsa på hemma. Och de nya coronafallen som kommer nu i Finland är från Sverige och Balkan. Så ja, blir lite arg på det, på ett högst egoistiskt plan förstås.

  2. Johanna
    6 augusti, 2020 / 20:59

    ❤️

    • Jennifer Sandström
      Författare
      7 augusti, 2020 / 05:35

      ❤️

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.


Söker du efter något?