Run slow

Jag springer ibland. Och inte gör jag det särskilt snabbt. Det är jag bra på, att jogga fram i ett behagligt tempo. Inte för att nå några mål, men för att det är bra för kroppen. Och ganska skönt.

Vad gäller alla andra plan i livet är jag inte lika bra på det. Att skynda långsamt alltså.

När jag vill något, så vill jag det genast. Och strax efter det händer det att jag tröttnar. Det är därför jag alltid tyckt om att resa. När tristessen kommer ikapp. Eller vardagen bara är så som vardagen alltid är. Samma sak. Alltid samma sak. Varför tröttnar inte andra?

Därför kanske jag är mer optimal som företagare än anställd.

Otåligheten och min uttråkning är ingen jättebra kombo, kan man tycka. Dessutom vill jag att allt för mycket ska vara perfekt. Jag orkar inte vänta, och går vidare när något inte duger. Inte är tillräckligt bra. Det är bra att jag hittat mina ankare som håller mig kvar någonstans. Ger mig en spelplan att förhålla mig till.

För livet är ju tydligen ingen bok jag dikterar. Eller läser. Ingen dramaturgisk kurva. Inga känslor på beställning. Och livet är aldrig så intressant som i retrospektiv eller när vi blickar framåt. TÄNK HUR DET SKA KÄNNAS. Sen är vi där och det känns precis som det alltid gör. Som om största delen av det fantastiska ligger i själva drömmarstadiet. Och i det nostalgiska. Att se fram emot – och längta tillbaka till. Som om det är vad allting handlar om.

Men det är ju bara sån jag är. Ingenting mer med det.

Och det där med att vara perfekt. Jag övar på det. Som jag övar. Alla vet att 95% nästan alltid är lika bra som hundra. I det långa loppet, till och med bättre. Men jag har konstiga krav inom mig inte bara på mig själv, utan på LIVET. Och alla andra. Jag tänker ibland att det inte kan vara lätt att vara, ja till exempel min sambo. Men det är nog egentligen som svårast bara inuti mitt egna huvud.

Det är hur som helst ingen lätt sak att öva på.

Och det är otroligt utmattande att inte bara vilja vara perfekt. Utan att också ständigt STÄNDIGT vilja bli lite bättre. På allt möjligt. För att man vet att det går. Man vet vad som krävs. Och det är ju inte omöjligt eller så. Så därför borde det ske.

Men någon sa: run slow. Eller festina lente sa hon mer precis. Det finns en poäng i det, det gör det. Så jag försöker vara lite mer så. Skynda lite långsammare.