Älskade farmor

Bär som växte, plockade hon. Det som gick sönder, lagade hon. Sådant som inte längre behövdes, skänkte hon till andra som skulle ha glädje av det. Och gick det att göra något med det, sparade hon det.

Omsorgsfullt vek hon ihop gamla presentpapper och snurrade ihop snörena som senare kom väl till pass när det blev dags för nästa födelsedag. Kuvert och askar återanvändes, inte ett smörpaket gick till spillo och mjölkförpackningarna öppnades upp, plattades ut och användes som skärbrädor.

Hon var av den generation som inte renoverade, inte köpte nytt. Den generation som så varsamt tog hand om allt. Också varandra.

Farmor uppfostrade fyra söner och tog tillvara på allt. Kanske till en början för att det faktiskt skulle räcka till, men antagligen mest för att det är det enda rimliga sättet att leva på.

På småfranskorna farmor bakade och serverade till både frukost och med middagen fick jag alltid små små bitar av gravad lax. Det fanns hemmagjord svartvinbärsgele, svartvinbärssaft och till efterrätt fromage gjord på skogens åkerbär. Inte för att det var något märkvärdigt, utan för att det var just det som fanns tillhands.

Vi brukade gå igenom den stora fina lägenheten och titta på allt som fanns där. Jag minns precis hur trägolvet knarrade under fötterna och hur de stora lampskärmarnas fransar kändes mot fingrarna. 

Det var en drömplats och varje liten sak hade sin berättelse.

Farmor öppnade skåp och lådor, plockade ut det ena efter det andra och hade koll på vad som fanns var i alla skrymslen och vrår. Ibland när jag verkade gilla något lite extra sa hon, du kan få den. 

Balansen av den otroliga sparsamheten tillsammans med det mest generösa av hjärtan.

Jag kommer inte minnas alla de historier hon berättat för mig eller exakt vad hon brukade säga. Men jag kommer aldrig glömma den känslan hon lämnade en med. Och trots att jag inte riktigt lyckas leva upp till de värderingar hon bar på, vill jag ändå att de ska följa med mig och alltid finnas där som en påminnelse. Att vi har mer än vi behöver och att vi kan hjälpa någon. Den där givmildheten särskilt mot andra, så väldigt sällsynt.

Hon var lugn men bestämd och inte rädd för att säga sin åsikt. Och ja, vad beträffar vissa av hennes egenskaper så kan jag känna igen mig själv.

Min T blir tokig på mig för att jag fyller skåpen med små askar och de många plastpåsarna som kan behövas när du minst anar det. Det finns ingen mat jag är så bra på att laga som en måltid på allt det som finns kvar i kylen. Och mina åsikter lyckas jag aldrig hålla inne på.

Det fattas bara en liten men mycket viktig sak i mitt husgeråd: en ordentlig slickepott. Det redskap farmor använde som flitigast. Det säger en del om en människa.

Så älskade farmor, det ska jag skaffa mig, till minne av dig ❤︎

Hjärtat mitt är tungt. Men det är också så väldigt tacksamt. Tacksamt över att just du var min farmor, för att du fick så många som 95 år och för att du stilla fick somna in, helt enkelt för att det var dags nu. Jag vet att du var redo.