En ny dag, ett nytt berg.
Vår resa blev av en slump uppdelad i två nätters-stopp. Två nätter i Lappträsk, två nätter hos mormor i Tjautjas utanför Gällivare, och så två nätter i Abisko innan vi fortsätter till Norge. Ett lagom roadtrip-tempo.
Så under vår dag i Tjautjas bestämde vi oss för att bestiga det lilla berg som vi sist vi var här tillsammans åkte upp med skoter på (kanske 2016?).
Påtsåive heter berget. Precis där byns väg slutar börjar stigen man kan följa hela vägen upp till bergets topp. Tar ungefär 45 minuter upp i powerwalk-takt.
Från platsen där stigningen börjar tog det 30 minuter upp till toppen. Mormors granne som jämt springer här har som snabbast sprungit upp på 11 minuter. Bra, och härlig, träning.
När man når den här söta stenhögen har man nått högsta toppen på Påtsåive.
Vi var inställda på att gå oavsett väder. Det var nämligen lovat regn och mycket riktigt var det en mulen morgon vi klev upp till. Men just som vi ätit frukost och klockan hunnit bli elva så kikade en ljusblå himmel fram. Vi skyndade oss ut och fick vandra upp på berget i fina solstrålar.
Den andra september och t-shirtväder (i alla fall på vägen upp) i det som är nästan fjällvärlden.
Vi hade också väntat oss lite vind här uppe på fjället – med tanke på föregående dags blåsiga tur uppe på Dundret. Men det var i princip vindstilla. Vi lyssnade på tystnaden, fågelkvittret och tittade mot snöiga fjälltoppar långt bort i horisonten. En klunga med vindkraftverk skymtades också. Kan det ha varit ända till Kiruna vi såg? Eller Ritsem?
Ibland känns det surrealistiskt att det är i dessa trakter jag fick växa upp. Och allt jag aldrig riktigt uppskattade då i min brutala längtan efter resten av världen. Så detta berg till exempel, jag har aldrig tidigare varit upp här under sommaren. Ganska fint att det ännu går att upptäcka platserna här på nya sätt. Särskilt fint att samtidigt få se det genom en söderbos ögon.
Vill inte göra annat än att gå på fjällstigar och se ut över landskap som dessa.