Tänk på den bästa stunden & tystnaden – reklamsamarbete

Det här inlägget är ett reklamsamarbete med Gore-Tex


Den första fjällvandringen, jag var 10 och flög tillsammans med min pappa helikopter upp till fjällets topp. Fjället var någonstans i närheten av Ritsem, i Gällivares fjällvärld. Vi satte upp vårt tält och jag sov min första natt ute i vildmarken. Jag minns den här upplevelsen tydligare än mycket annat man minns från när man var 10. Jag minns hur pappa gick iväg på fjället för att försöka få mobiltäckning och hur jag inte riktigt kunde se honom för att hans skogsgröna kläder smälte in så bra bland den grönbruna marken som blandas med stenar. Jag minns att det var hemskt att sova i tältet, inte nödvändigtvis på grund av var vi befann oss eller för att det var ett tält, utanför att min kära pappa snarkar. Men så äntligen blev det morgon och då var allting värt det. För jag minns flocken med renar som rörde sig över fjället en bit bort, hur vi vandrade 17 kilometer ner för berget tillbaka till Ritsem och drack vatten från fjällbäckarna längs med vägen. Jag minns hur trötta benen var, och att jag kände mig ganska stolt. Pappa var nog ännu stoltare.

Som barn är allting man gör väldigt naturligt. Det är inte förrän på senare år som jag förstått hur exklusivt det faktiskt är att flyga helikopter. Eller hur exklusiva de där bergen är. 

Min pappa försöker fånga det mäktiga och vackra på bild, strax utanför Gällivares centrum ↑

Från all hjortron-plockning som barn har jag möjligen inte lika positiva minnen som från fjällvandringarna. Jag minns myggorna och att jag undrade när vi var klara? Men jag skolades tidigt och kanske har det satt sina spår.

Tänk på den bästa stunden…

Den här våren köpte jag min första riktiga kängor och öppnade upp för möjligheten till fler vandringar och fler äventyr, i skog och fjäll. Därför kändes det kul att nu få chansen att göra det här samarbetet med Gore-Tex – och jag tycker deras reklamvideo ↓ är klockren (syns inte om du använder någon adblock).

Jag lägger i alla fall knappt märke till den där lilla fliken som säger Gore-Tex som bland annat finns på mina nya kängor och diverse andra friluftskläder jag äger. Därför känns de avslutande orden: Tänk inte på väderförhållanden, tänk inte på Gore-Tex produkter… Ju mer vi tänker på dig, desto mindre tänker du på oss, så slående.

→ Vinn resa till Island, Skottland eller England

I samband med den här reklamfilmen har Gore-Tex just nu en tävling igång där du kan vinna tre fantastiska priser i form av olika typer av resor. Åk på en ljusmålnings-resa till Island, lär dig fota i Skottland eller upplev en musikfestival i England! Vad resorna har gemensamt är att du blir försedd med ordentlig utrustning för rådande väderföhållanden och de olika aktiviteterna. Ni kan ju gissa vilken resa jag tävlar om? Foto-resan, såklart! Klicka på videon ovan för att komma till deras hemsida och tävlingen.

Island är förresten ett land jag gärna skulle vilja besöka igen. Jag var där 2008 och red bland annat på islandshäst, såklart. Däremot hade vi, som ni ser ↓ lite otur med vädret. Tackolov blev vi utrustade med rejäla regnkläder, jag undrar om Gore-Tex har något som passar för en heldag på en häst i regn? ;)


Det här inlägget är ett reklamsamarbete med Gore-Tex

Skogsvandring i Teijo Nationalpark – ett dagsäventyr på 13 km

Och så äntligen var dagen kommen, då jag skulle få knyta på mig mina första, alldeles egna och ordentliga vandringskängor av högsta kvalité för att gå in dem. Som jag har väntat och längtat efter just detta. Förutsättningarna var optimala, det var jag, en skog (nationalpark till och med!) och runt 15 sköna grader. Och så mina kängor såklart, 2000 kronor på fötterna, förhoppningsvis väl värda investeringen.

Ute på en dagsvandring i de finska skogarna en lördag i maj


Jag älskar att få ge mig ut ensam i naturen, att få vara ifred med mina tankar och gå i det tempo jag känner för, ta en paus när jag får lust och och inte ha någonting som stör, förutom naturen och allt som gömmer sig där.

Först följer jag en grusväg ett par kilometer, missar skogstigen jag ska svänga in på, går för långt och får vända. Och så äntligen, det mjuka underlaget under fotsulorna och blicken som följer trädernas rötter och ser till att jag inte snubblar. Jag går igenom tunna trådar av spindelnät, studerar myrorna som springer runt på marken, och funderar på vad sjutton man gör om man får syn på en björn.

Teijo Nationalpark

Det kan tänkas att Teijo på svenska heter Tykö, men jag tycker det är förvirrande som det är med alla namn på finska/engelska/svenska och tänker därför hålla mig till det namn jag lärt känna den här platsen vid: Teijo.

Att jag fått glädjen att befinna mig här ute på landet, 140 kilometer väster om Helsingfors, är tack vare Ts föräldrar som bor här ute. Egentligen kommer vi hit alldeles för sällan (främst pga. att vi inte äger någon bil) men när vi gör det är det alltid lika mysigt. Jag har även insett vilken fantastisk natur och miljö som finns här – och bestämt mig för att ta tillvara på den. Genom att vandra i skogen, på små kullar och bland härliga sjöar. Och kanske till sensommaren och hösten genom att få plocka bär och svamp.

Det finns flera turer att välja på i Teijo Nationalpark, efter olika förmågor, men jag siktade in mig på drygt 10 kilometer och valde därför Sahajärvi-rutten.  Det är den gula cirkeln på kartan ovan. Kommer du med bil och väljer den så landar du på 8,8 kilometer, men jag promenerade från Kirjakkala (högst upp vid nummer 3) där vi bor när vi är här.

Är det inte fantastiskt att vi bygger vandringsleder i den vackra miljön så att fler kan komma ut och upptäcka? Det känns tryggt att promenera längs en upptrampad stig och det är enkelt att följa de vitmålade markeringarna från en skylt till nästa ett par kilometer bort – i alla fall för en nybörjare. För även om jag känner mig rätt hemma bland både skog och berg, har jag inte varit ute mycket på egenhand. Och skogarna här är helt nya för mig.

Jag gissade på att min vandring skulle landa på cirka 3 timmar. När man promenerar såhär så håller man ju gärna ett behagligt tempo, stannar och lyssnar till skogens mysiga ljud, fotar lite (bara med iPhone den här gången) och har såklart med sig fika. Efter 2 timmar hittade jag en utkiksplats som var perfekt för fikapaus. Lite kaffe, en smörgås och en banan. Det var bara choklad som fattades.

Jag fortsatte vidare med ny energi och tänkte nu är det inte långt kvar, så jag trappade upp tempot sådär som man gör när man vet att man är påväg hemåt igen. Men då stöter jag plötsligt på en spännande liten utmaning. Jag hade precis tänkt att det skulle vara så kul att få springa en hinderbana, lite som Tough Viking – men kanske en light-version? Och så dyker det här hindret upp framför mig:

Vandringsleden jag följer leder alltså över en sjö till en ö med hjälp av en dragflotte ↓

På bryggan fanns en lapp, på finska, men jag insåg att det här var någon sorts lösning för att på egenhand kunna ta sig över sjön. I vattnet paddlade två kajaker så jag passade på att dubbelkolla med dem och de bekräftade min teori. Så det var bara att börja dra i repet, flotten som befann sig på andra sidan vid ön skulle över till min sida, och sen skulle jag tillbaka med den. Och på andra sidan ön? Där fanns ytterligare en flotte som skulle ta mig tillbaka till fastlandet och vandringsleden.

Riktigt bra överkroppsträning, bra komplement till promenaden, faktiskt.

Jag var imponerad av den här fiffiga lösningen, något så smart och simpelt som gör det möjligt att förflytta oss över vattnet.

Ön i Sahajärvi var supermysig och helt klart värd besöket, hit kommer jag gärna tillbaka med lite sällskap och picknick. Och det var jag inte ensam om att tycka, den var nämligen ganska populär, så vid dragflotte nummer 2 fick jag hjälp av en hel familj som var påväg hem.

Så min lilla skogsvandring slutade i ett totalt 4 timmars äventyr och cirka 13 kilometer. Jag kom hem med trötta ben och trötta fötter, men sådär fylld med energi som man bara kan bli av naturen.

Och på kvällen, efter en sån där magisk sommar-solnedgång, fick jag se en uggla på hustaket. Så då kändes livet ganska fulländat.

En vintrig dagsvandring till Åke på Toppen – 824 m ö.h.

Jag har hunnit med både det ena och det andra under mina två veckor här uppe i Gällivare och lyckats få en bra mix på alltihop. Jag har hängt med vänner och med familj och släkt, ätit massor av gott men också varit väldigt aktiv. Slalomåkning, längdskidåkning och sist men inte minst, långa powerwalks med min vandrar-pappa. Påskhelgens sista dag blev dessutom helt strålande fin och magiskt vacker. Redan på söndagen bestämde vi oss att vandra upp på Dundret, trots att det var lite moln och lite blåsigt. Men när det var klarblå himmel även på måndagen kunde vi inte hejda oss, och tog en andra tur upp på fjället.

En vintervandring upp på Dundret

Bara några kilometer från Gällivares stadskärna, när man kör längs med E45:an och passerar avfarten mot Dundret, så hittar man en väg som vanligen omnämns som 5:an. Vi antar att namnet kommer från att det är en 5 kilometer lång väg som tar dig upp på Dundrets topp. Under sommarhalvåret kan du åka bil upp och äta våfflor i Toppstugan och på vintern pistar de vägen och du kan antingen ta på dig skidorna eller vandra upp med dina apostlahästar. Vi valde det senare och bonusen är att du får motion även på nervägen.

Att hitta rätt fokus med kameran är inte alltid en enkel uppgift, här lyckades pappa ta flera bilder på mig, men endast fånga träden i fokus – nåja, det är ju charmigt det med. #art

Fem kilometer i uppförsbacke är sjukt bra träning och utsikten när du väl kommer upp är oslagbar. Här uppe gömmer sig de vackraste av vyer. Herregud vad jag älskar det.

Under vinterns finaste dagar är det många som går och åker här. Många går med stighudar på skidorna och glider sedan snabbt och smidigt nedför pisten igen. Jag tycker det är himla härligt att vandra, och ett tips är att vandra med stavar, det är skönt och hjälpsamt i backarna som emellanåt känns som om de aldrig ska ta slut, särskilt sista 1.7 kilometrarna är rätt tuffa.

Jag har vandrat här mestadels på sommaren tidigare och det är en lika fin promenad. Det är så härligt att känna pulsen gå upp och fokusera på att sätta ned den ena foten efter den andra och för varje höjdmeter kunna vända sig om och blicka ut över en vy som blir vackrare och vackrare.

Under dag 1 på söndagen tog det oss ungefär 1 timma och 45 minuter att ta oss upp från parkeringen till toppen. Dag 2 däremot klarade vi det på 1 timma och 15 minuter. Det var alltså ungefär en halvtimmas foto- och vilostopp under första dagen som vi inte unnade oss den andra dagen.

Som ni ser på de här bilderna ovan var det också lite mulet, men bilden här nedan är från måndagen när himlen var klarblå och det var nästan vindstilla även höst upp på toppen.

Magiskt, eller hur?

Strax efter den här vyn ↑ börjar de tuffaste och sista 1,7 kilometrarna med riktigt seg lutning, innan du tillsist når fram till toppen och stugan. ↓

På bergets topp: Åke på Toppen

Uppe på toppen finns alltså en liten stuga med det lustiga namnet Åke på Toppen (döpt efter mannen som på 50-talet började servera kaffe upp i stugan). Där håller Frilufsfrämjandet med kaffe och pepparkakor för alla skidåkare och vandrare som tar sig upp under vinterns röda dagar. Och det känns både ljuvligt och välförtjänt att få gå in i stugan och vila benen lite, värma sig och dricka en god kopp kokkaffe.

Kokkaffe direkt på den vedeldade spisen ♥

↑ Alla som vandrar upp till Åke på Toppen under vinterhalvårets alla röda dagar, alltså söndagar och helgdagar, (oavsett väder och vind) belönas med en röd, vacker toppluva! Och alla som tagit toppluvan finns samlade och dokumenterade på stugans väggar. Jag kan bara tänka mig vilka ruggiga väder många av de som fixar en sådan luva måste ha tagit sig igenom, snacka om målmedvetenhet och vinnarskalle (eller möjligen ren galenskap).

Vandrar-pappan har dock inte gett sig på någon toppluva, ännu. Men däremot vandrar han gärna 44 kilometer en gång per år under den årliga Rallarmarschen. Man får välja sina strider.

Alla besökare får också skriva in sig i en gästbok. Jag var förmodligen lite unik med mitt ”Helsinki”. 

Pigga igen efter en kopp kaffe och pepparkakor, och vi är redo att vandra ner igen. 

Halvvägs upp: Dalstugan

Det finns även en mysig liten stuga med namnet Dalstugan, som ligger ungefär halvvägs upp på fjället. Här gjorde vi ett stopp på nervägen bara för att säga hej. Så om du inte känner för att ta dig till toppen kan du nöja dig med ett besök där, eller kila in på nervägen som vi gjorde.

Friluftsfrämjandets symbol.

Vädjan till vandrare – ganska fint ändå.

På fjället – med klarblå himmel och vy ända till Kebnekaise

På måndagen när det var Annandag påsk vaknade vi alltså upp till så pass fint väder att vi bestämde oss för att köra en repris av gårdagens Dundret-vandring. Och det var ingenting jag skulle ångra. Mina ben var inte ens trötta utan verkade må bra av att få komma ut och klättra i uppförsbackarna igen.

Grejen med klarblå himmel och klar sikt är att du kan se nästan hur långt som helst från Dundrets topp. Kika närmare på de här bilderna, ser du den vita strimman i horisonten? Det är fjäll alltihop, vackra vackra fjäll i Gällivare och Kiruna kommun. Vi kunde till och med se Kebnekaises toppar.

På den här sista bilden nedan, kan vi precis till vänster skymta ståtliga Kebne. Jag har vandrat några gånger i fjällen, men aldrig i det området. Och jag har egentligen hört att det ska vara mest stenskravel och att det ska finnas platser som är mycket vackrare att se och vandra i. Men det låter väl coolare att säga att man har bestigit Kebnekaise än något annat average fjäll? Så jag antar att det är det som lockar folket dit. Själv drömmer jag lite om Sarek, där jag ska jag vandra en dag!


Så fint avslut fick jag på min påskhelg – tack för det pappsen, Gällivare och Lapplandsfjällen! Hur var er påsk? Var den vintrig, vårig, somrig eller någonting där mitt emellan?