Lilla Björnrundan 12 km – Oulanka nationalpark

Björnrundan, eller Karhunkierros som den heter på finska, är Finlands mest populära vandringsled. Det är en slinga på dryga 80 kilometer som startar från Hautajärvi i Salla (just på gränsen till finska Lappland) – och slutar i Ruka som är en välbesökt skidort i Norra Österbotten.

För den som inte är sugen på tung ryggsäck och nätter i tält finns dock möjlighet att gå delar av den här leden och den kanske mest uppskattade delen är såklart Lilla Björnrunda (Pieni Karhunkierros) på 12 kilometer.

Det var exakt vad vi gjorde eftersom vi var intresserade av bra dagsturer i närheten av Ruka och Kuusamo. Det här blev således den första vi gjorde.

Att vandra den sista delen av Björnrundan, som går över Valtavaara, är också väldigt fin och ännu en dagstur jag vill rekommendera.

▷ Även Riisitunturi nationalpark har bra dagsturer nära Ruka!

Men nu: bilder från och ord om Lilla Björnrundan.

Lilla Björnrundan i Oulanka nationalpark

* Leden börjar här på Google Maps och slutar på samma ställe, så du kan ta dig hit med bil.
* Den är 12 km lång och tog oss 4 timmar med fika- och fotopauser.
* Stigen är lättvandrad men vissa utmaningar förekommer så som en del brantare partier som känns i ben och lungor, samt några hängbroar.
* Den är vacker och sevärd, men också “folktät”.

Några björnar, fick vi tackolov inte syn på, men däremot fick vi sällskap av inte alls särskilt skygga renar – varav en jag lyckades fånga på bild.

Att det är en omtyckt dagstur förstår vi redan när vi kommer till parkeringen. Och längs leden möter vi mycket folk.

Det är kanske inte så konstigt med tanke på att man valt att döpa den till just Lilla Björnrundan som talar för att du genom att vandra här får smaka på en bit av hela den större Björnrundan.

Men namnet ensamt är inte orsak nog, för det visar sig också vara en väldigt vacker led med många fina vyer och vilda forsar. Dessutom är leden lättillgänglig men erbjuder samtidigt en lagom utmaning med sina ganska stora höjdskillnader.

Fastnade för de här vita näckrosorna som i tjugotal så vackert låg utplacerade i en tjärn.

Vi kan inte gå över den så vi måste gå, under den?

Well. 😂

Nu har jag ju inte vandrat hela Björnrundan, men det känns onekligen som att man faktiskt får en liten bit och en känsla av vad den längre leden handlar om.

Blandad terräng och natur finns längs dessa 12 kilometrar. Många forsar, vissa häftigare än andra, och mäktiga klippor. Stilla sjöar i olika storlekar. Mycket skog.

Leden är generellt vältrampad och ganska lätt. Där det går som mest uppför och nedför finns fina trätrappor byggda. På ett par ställen utbytta senast i år. Ännu ett tecken på hur välbesökt leden är, att det finns sådant som ska underlätta de branta stigningarna som det finns några av. Som förvisso ger en viss känsla av lite för välordnat för att vara ute i det vilda.

Och informationsskyltar som ramade in de mest speciella sevärdheterna, som Kitajokis vattenfall här.

Om du vill ut för att njuta av naturen i din ensamhet är det dock inte denna dagstur jag skulle rekommendera.

Men sevärd är den definitivt – och en skön dagsvandring som känns lite grann i benen.

Eftersom det är så mycket besökare här är det också en vandringsled man ser efter noggrant. Över forsarna går ett flertal hängbroar och sen en olycka som skedde nyligen i södra Finland där en bro rasade (!) kontrolleras nu dessa årligen.

Vandringen tog oss 4 timmar och då stannade vi ofta för att fota och kanske en kvart för att äta våra smörgåsar.

Och så pausade vi förstås bara för att ta in allt. Det är den eviga balansen vad gäller vandringar i naturen. Å ena sidan vill man pinna på och ta sig framåt, känna pulsen. Å andra sidan vill man slå sig ner på alla de bästa stenarna och stockarna för att bara njuta. I timmar.

Av den anledningen kan jag längta lite (väldigt mycket) efter att göra en längre vandring. Där man övernattar ute i vildmarken.

Stugorna (eller stugan) som fanns att övernatta i längs med Lilla Björnrundan såg dock inte särskilt inbjudande ut.

Finns det i Sverige också en del av dessa obemannade stugor? Som kidsen tycks ha gått loss på och ristat in allt möjligt?!

Vad beträffar Oulanka nationalpark måste jag också säga att landskapet känns som om en björn närsomhelst kan lufsa in framför en på stigen. Och visst är det björnarnas rike. Men de sägs ju vara ganska skygga djur.

Jag har dock grubblat på vad som är best practice när man stöter på björn i skogen? Så NU var jag tvungen att googla saken. Kunde kanske gjort det tidigare. Men första tipset är att vara ljudlig. Brukar prata med mitt sällskap eller slänga med nycklar ifall jag går ensam i skogen (hehe). Eller sjunga lite, ni vet mors lilla Olle i skogen gick…

Resterande tips hade jag dock inte lika bra koll på, men tydligen ska man prata lugnt med björnen – tänker att det är bäst att ha ett björntal förberett ifall man skulle få tunghäfta.

Typ “hej lilla björnen, här är jag och jag är inte alls farlig jag är bara en liten människa i en stor skog och nu backar jag långsamt bakåt i samma riktning som jag kom ifrån samtidigt som jag tar av mig typ en mössa eller tröja och slänger på marken framför mig. Hej hej vi ses.“

Ni kan låna det ifall ni behöver någon gång.

Och just det, absolut sista utvägen om björnen mot förmodan anfaller är att kasta sig på marken i fosterställning och göra sig så liten som möjligt samtidigt som man skyddar huvudet. Och hoppas att björnen inser hur ofarlig man är.

Pjuh, nu vet du också.

Välkommen till Finland och en vandring längs med Björnrundan!