En hård vind mötte oss när vi klev ut från vandrarhemmet på STFs turiststation i Abisko. Wow. Det lär bli en blåsig tur om vi ska ta oss ända upp till stationen på fjället Nuolja dit linbanan går. Så vi gjorde så som man bör: gick till STF-guiderna och frågade om tips. Där får vi veta att linbanan är stängd och den stängs tydligen bara om det är vääldigt blåsigt. ”Det kan bli en äventyrlig och rolig tur” var guidens sätt att beskriva att det kanske inte blir särskilt njutbart. Hon tipsade oss därför om en av sin egna favoritturer, upp på fjället på väg mot Kårsavaggestugan. Då skulle skogen skydda oss en bra bit upp och sen kunde vi njuta av vidderna och vyerna innan vi kunde fly tillbaka ner bland björkarna igen.
Med lätta ben vandrade vi iväg. Att gå dagsturer är faktiskt ganska lyxigt. Det innebär ju att man slipper kånka en tung och oproportionerligt stor ryggsäck på ryggen. T försökte räkna på vilka distanser man skulle kunna vandra per dag om man var ute typ en vecka. Och jag försökte förklara att man nog inte alls orkar gå typ 50 km på en dag ens om man är vältränad! En ryggsäck på ryggen drar ner tempot (och orken!) ganska rejält. Det får man inte glömma. Ser dock fram emot att få göra en sån tur snart! Kanske nästa sommar?
Leden mot Kårsavagge stiger långsamt och det är en skön uppförsbacke under 4-5 kilometrar. Och som jag älskar att promenera fram på smala stigar, vältrampade stigar där tusentals kängor gått innan. Stigar där man får passa sig för rötter, stenar och lera. Så plötsligt tunnas björkarna och buskarna ut och där ovan trädgränsen ser man det äntligen. Allting.
Mmmm. Fjälltopparna. Glaciärerna. Forsen som dånar förbi.
Uppe på fjället äter vi vår lunch bakom en liten sluttning där vi hittar en plats i lä. Om vädret hade varit bättre skulle vi tagit med termosen men det blev bara en snabb paus.
Hela vägen till Kårsavaggestugan är ungefär 14 kilometer från STFs turiststation i Abisko. Eftersom vi ska tillbaka går vi inte så långt utan vänder istället halvvägs.
Med ny energi från de goda smörgåsarna (ingenting smakar lika gott som utomhus efter några kilometer uppför ett fjäll) går vi alltså ner igen.
Nervägen går lika lätt och vi tar på oss de extra tröjorna för att inte frysa i blåsten. Temperaturen är skön, vi har vinden i ryggen och höstluften här uppe är friskare än allt annat. New Delhis raka motsats.
När vi når fram till turiststationen igen är benen faktiskt ganska trötta. Orken finns liksom där, men benen vill vila.
Så vi sätter oss i köket som är nästan tomt på folk så här tidigt på eftermiddag. Dricker en kopp kaffe och äter mormors kanelbullar som vi fått med oss. Det smakar så gott.
Sammanfattning av turen upp mot Kårsavagge
* Gå från STF Abisko Turiststation och följ skyltarna mot Kårsavaggestugan, första biten går längs med den röda leden med nummer 1 men svänger sedan av mot vänster där röda leden fortsätter till höger upp till linbanestationen. Tänk på att följa sommarleden med en vandrare på skylten och inte vinterleden som visar en skidåkare.
* Efter 5-6 km lämnar du skogen och är uppe på fjället med fin utsikt, här kan du ta rast och gå tillbaka ner igen. Eller så fortsätter du gå en bit och vänder senare om du vill gå en längre tur.
* Turen upp är en ganska mjuk stigning och leden är ganska lättvandrad. I skogen var det i princip vindstilla men väl uppe på fjället blåste det rejält.
* För oss tog det 1 timma och 40 minuter upp och samma tid ner, inklusive fotostopp och mindre pauser. Då gick vi totalt 14 kilometer, 7 km upp och 7 ner.
Här hittar du mer info om hela turen fram till Kårsavaggestugan.
6 svar
Även detta inlägg tackar jag för! Så roligt att följa er färd uppe i norr, även i Instagram. Och bilderna är stora i formatet om man vill titta lite närmare i ny flik/fönster. Den lyxen bjuder inte alla bloggar på.
Så fint att höra – tack!! Och vad bra att bilderna funkar att öppna så nu 👍
Kul, detta tips hörde jag från flera håll uppe i Abisko – men hann inte själv den här gången. SÅ FINT det är där uppe, det här helt sjukt. Ser ut som en lyckad vandring!
Jaa det var en skön dagstur, lite stigning och bra vyer men inte för lång tur. Är verkligen speciellt här uppe, saknar lite berg i Finland 😉
Trollsjön hann vi också med, kommer ett inlägg senare!
Älskar det där området runt Abisko. Det var liksom där jag fick upp intresset för klimatförändringar och de subarktiska och arktiska områdena. Var där för kanske 12 år sedan. Ser lika vackert ut nu :)
Är det sant? Kul att höra! Och ja, är så fint att köra den här vägen till Norge också. Överallt magiska vyer.